BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ APRIL. Skellefteå skriver. 15 Kronan och tjäroljan. En berättelse från Skellefteå

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL. Skellefteå skriver. 15 Kronan och tjäroljan. En berättelse från Skellefteå"

Johannes Andersson
för 8 år sedan
Visningar:

1 BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ APRIL Skellefteå skriver # 15 Kronan och tjäroljan En berättelse från Skellefteå

2 Författaren & Skellefteå berättarförening 2013 Tryck: Skellefteå Tryckeri, april 2013

3 Inom varje människas barm bor dels en kapitalist, som gärna vill behålla vad han har, och dels en kommunist, som gärna vill dela med andra vad han icke har. Carl Lindhagen Det var Frans som släppte in honom. När de såg mannen blev det tyst i stugan. Alla kastade ögon på honom där han stod i farstun. Han hade knackat på, som vem som helst, och Frans öppnade dörren. En känsla av obehag spred sig. När Johan varit ute och hämtat vatten hade han sett en man komma gående efter stranden. Var det samma man som nu stod i deras hem? Kronotorpen hemsöktes vid den här tiden av kronobetjäningen, som påtalade torparnas egenmäktiga bosättning. Att få in en Kronans man i huset var som att få besök av självaste hin håle, hade husbonden yttrat en gång. Kronan, som ägde det mesta av marken, hade sedan länge hävdat att det slumrade miljoner i markerna och erbjöd skogsbolagen att väcka upp dem. I kronoparken Gunnarn upplät man från 1897 och nio år framåt avverkningsrätten till mer än utstämplade bjälkar och sågtimmer åt Gideå och Husum AB för drygt två miljoner riksdaler. Det var den så kallade Miljondrivningen och virket var öronmärkt för export till England. Dagspenningen för timmerhuggarna låg på 3 riksdaler. 3

4 God dag, sa han. Det var något med rösten som ingav dem trygghet. Mannen var i fyrtioårsåldern och ledamot av Norrlandskommittén, vars uppdrag var att utreda jordägandet. Han såg torparnas inledande rädsla. Om de bara visste hur han pläderat för jordfrågan i riksdagen. Som ledamot av kommittén såg han nu till att freda bondejorden från skogsbolagen som härjade i bygderna med sin miljondrivning. Alltmedan den främmande mannen talade om sitt ärende mjuknade deras sinnen så småningom upp och kaffekannan kom på elden. De hade tagit honom för en Kronans man, men insåg nu att han ville dem väl. Nybyggets ägare, Johan Nordin, tog till orda och berättade att han för tretton år sedan fått ett muntligt löfte av byamännen i Bastuträsk att slå sig ned på deras mark. Han började bygga och odla, men sedan skiftades jorden. Skolläraren Gärdlund sökte utverka ersättning åt Johan för odlingar och hus, men marken förvägrades honom och byamännen behöll husen. Virket kom från deras gemensamma skog sa de. När Nordin med säkerhet visste att han inte fick stanna kvar på byamarken började han bryta upp jord på kronoparken. Två år därefter flyttade han dit med familjen. Han skaffade sig fyra kor och två hästar, men tvingades köpa en stor del av fodret till djuren. Den främmande mannen lyssnade allvarligt på berättelsen och hann dricka flera koppar kaffe innan han reste sig och lämnade torpet. Då hade en hel timme gått. På andra sidan viken låg Norrlunda. Här smekte vinden växtligheten och lekte fram små krusningar på vattenbrynet. Svalorna svävade högt i skyn. Det var lätt att bländas av den sköna naturen och dövas av den tunga sommardoften, men iakttagaren märkte att det rådde febril aktivitet. Luften dallrade av förväntan. 4

5 Viktoria slank in som en vessla under tjärdalen. Hon var 12 år och yngst av syskonen, men ville gärna vara med när det var dags för tjärbränning. Det behövdes flinka händer för hanteringen av alla vedträn. Den stora tjärdalen skulle den här gången ge minst tjugo tunnar tjära. Röken och doften låg tät över kronkolonin. Den var anlagd i sydsluttningen ner mot ån. Mycken muskelkraft gick åt innan tjäran visade sig som blod ur den jäsande organismen och rann, först droppande, och sedan i en stadig rännil, ner i den första tunnan. Under hösten hade manfolket grävt upp hundratals gamla tallstubbar i skogen och i januari hade man kluvit dem. Ju kallare det var, desto lättare att slå sönder de vresiga stubbarna. Fram mot vårkanten hackades de i mindre bitar och lades i höga travar. Sedan byggdes tjärdalen. En djup konisk grop hade grävts ut och klätts med granbark med utsidan mot jorden. Längst ner i botten av gropen sattes den genomborrade stocken, som var själva hjärtat i tjärdalen. Där skulle den dyrbara oljan rinna. Bror Israel hade lång erfarenhet av tjärdalar. Han hade av torparna fått tillnamnet Torparkungen på grund av sin hederlighet och förmåga som idog odlare. Som tjärbrännare gick han under namnet Vindfallskungen. Den här sommaren vågade han grundlägga en större tjärdal än vanligt, då det inte var så torrt i markerna. Bara för några veckor sedan hade det varit så kallt när höet hässjades att de använde vantar. Någon risk för eldsvåda föresvävade alltså inte arbetarna den här dagen. De små rökpuffarna, som ibland dök upp på tjärdalens flanker gäckade arbetarna. Dessa ställen täcktes skyndsamt med jord. 5

6 Viktoria var flink och snabb i vändningarna. Mellan varven sprang hon upp och ner på den kulle som låg strax ovanför tjärdalen eftersom hon väntade nyfiket på att Lindhagen skulle komma. Hon hade läst om honom i tidningen och hade hört att han var i trakterna. Plötsligt såg hon ett huvud sticka upp över kullen. När hon närmade sig kunde hon se hur mannen sträckte på halsen, vidgade näsborrarna och insöp luften, alltmedan han tittade ut över Norrlundas marker. Hon kände igen honom på den mörka mustaschen och det höga hårfästet. Han bar en svart kostym med stärkkrage. Under det korta ögonblick som deras blickar möttes såg hon värmen i hans ögon. Lindhagen! Lindhagen!, ropade hon, och sprang ner till de övriga runt tjärdalen. Snart myllrade det av människor runt riksdagsmannen. Han var en stilig man i sina bästa år, Carl Lindhagen, av riksdagen utsedd att leda Norrlandskommittén. Resan genom Norrland hade startat på hotell Knaust i Sundsvall, där de hade fördelat medlemmarna till olika resor i undersökningsområdet. Lindhagen ville helst resa ensam, förutom med sin notarie, Conrad Carleson. I sina memoarer kom han senare att skriva: Oväld skulle framför allt vila över min färd. Alla skulle få tillträde till kommitténs utsände och icke minst de mest betryckta. Vem har anlagt tjärdalen? undrade Lindhagen. n Bror Israel, svarade männen som stod runtomkring honom. Lindhagen kunde se att tjärdalen var uppbyggt som ett fort med stockarna vinklade uppåt som kanonmynningar mot Kronoparken och tycktes se symboliken med tjärbrännarens kamp för tillvaron, en kamp som stavades tjärolja. 6

7 När de hade samtalat en stund sa mycket riktigt n Bror Israel: När Kronan ätit upp stammarna, så bränner jag pengar ur stubbarna. Kronan hade sugit ut miljonerna ur markerna och detta var kvarlevan, det enda som återstod. Ur denna rest kunde de kvarvarande riksdalerna eldas fram, i form av tjära, och komma torparna till del. Tjäroljan kunde inte svara mot de vinster skogsbolagen gjorde. Men det viktigaste av allt: tjäroljan kom inte i Kronans händer. Ett politiskt program existerar egentligen aldrig förrän det bor en levande ande bakom det, hade han sagt. Om det inte bodde en levande människa bakom de politiska orden, bakom själva frågan om jordägandet, hade den fallit platt till marken. Var det mötet med torparna som drev honom i hans politiska kamp? Han skrev senare i Drömmar och stridslinjer: Vägen måste gå fram över jordfrågan, enär jorden är det primära, det varpå allt och alla bygger. Det första Lindhagen uträttade vid hemkomsten till Stockholm var ett besök hos Fredrik Wachtmeister i hans ämbetsrum. Resultatet blev att torparna fick trygg besittningsrätt dokumenterad. 7

8 Önskar du ge författaren feedback på novellen? E-posta till Vi förmedlar sedan mailet till författaren.

Relevanta dokument

AYYN. Några dagar tidigare

AYYN. Några dagar tidigare AYYN Ayyn satt vid frukostbordet med sin familj. Hon tittade ut genom fönstret på vädret utanför, som var disigt. För några dagar sedan hade det hänt en underlig sak. Hon hade tänkt på det ett tag men