Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer

Transkript

1 Sid: 1 (7) Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer Det var en gång en kanin som hette Kalle. Han bodde på en grön äng vid en skog, tillsammans med en massa andra kaniner. Kalle hade allt en kanin kan önska sig. Han hade gröna blad att äta, en varm jordhåla att sova i och han fick göra så många nya kaniner han orkade. Varje dag gick Kalle upp med alla de andra kaninerna på ängen. Han åt blad hela dagen, från det att solen steg över trädtopparna till att den gick ned på kvällen. Då skuttade han ned i sin varma och torra håla. Ibland tog han en paus i ätandet för att göra en ny kanin eller två. Den ena dagen var den andra lik och det hände ibland att Kalle tänkte så här: - Jag undrar om det finns något mer i livet än att äta, sova och göra nya kaniner. Men det finns nog inte här på ängen, då hade jag redan hittat det. Kanske skulle jag ge mig ut på en upptäcktsfärd. Men när han berättade om sina tankar för de andra kaninerna fnös de bara. - Varför ska du ut på upptäcktsfärd? - Den här ängen har allt en kanin behöver och vi är faktiskt nöjda här. - Du vet ju inte ens om det finns något att upptäcka, bättre att stanna här där du vet att allt finns. - Ja, och du måste ju faktiskt ha något att äta. Och du måste ju hinna tillbaka till jordhålan innan solen går ned. - Dessutom är ängen trygg och fri från faror och vi tycker faktiskt det är skönt, för då slipper vi oroa oss. Tänk vad som skulle kunna hända om du lämnade ängen. Och det var precis det Kalle tänkte på. Han ville göra något nytt, även om han inte visste exakt vad det var eller hur det skulle sluta. Och även om det kanske var lite, lite läskigt.

2 Sid: 2 (7) - Jag tror inte att jag blir den kanin jag kan bli om jag inte gör något mer i mitt liv än att äta, sova och göra nya kaniner. Plötsligt en dag kom det en hare till ängen. Han hette Hasse och han pratade mycket om livet utanför ängen, i skogen och uppe i bergen. De andra kaninerna förstod inte Hasse. De tyckte att han var annorlunda och konstig. Kalle förstod inte heller vad Hasse pratade om, men han tyckte att det var spännande. Det var nog därför som Hasse en dag frågade just Kalle om han ville följa med in i skogen. - Jag vill väldigt gärna följa med, men... Och nu hörde Kalle till sin förvåning att han lät precis som de andra kaninerna på ängen. - jag vet ju inte om det finns några växter att äta i skogen. Hasse tittade lite klurigt på honom. - Jaså? Vad tror du de andra djuren i skogen lever av då? Och förresten, den stora skogen har mycket fler växter än den här lilla ängen. Vad är ett träd om inte en jättestor växt? - Det har du rätt i, jag såg nog inte träden för all skog. - Du det kan jag hajja. Om man hela tiden spanar precis framför sina egna tassar är det lättare att se ett litet maskrosblad än ett stort träd. Men kom, nu drar vi. Och innan han visste ordet av skuttade Kalle med in i den stora, mörka skogen, på sitt allra första äventyr. När de skuttat några meter in i skogen vände sig Hasse till Kalle.

3 Sid: 3 (7) - Ok Boss, vart ska vi gå? - Det bestämmer du, du som hittar. - Men det gör jag inte. Jag har aldrig varit i den här delen av skogen. Dessutom hörde jag att du ville ut på upptäcktsfärd. Det blir inte mycket upptäckande om vi bara går dit vi redan hittar. Så vart vill du gå? Detta var nytt för Kalle, han hade aldrig förut känt att han fått välja helt fritt. - Hitåt? Frågade han tveksamt och viftade med tassen. Hasse nickade som om Kalle precis sagt något väldigt klokt. Efter ett tag kom de fram till en stor bred skummande flod. Kalle kunde inte ens se andra stranden. - Den här ska vi över. Sa Hasse bestämt. Kalle trodde inte sina långa fluffiga öron. - Men det går ju inte. Det är jättelångt till andra sidan. - Inte då, kom så ska jag visa. Hasse skuttade upp i ett träd som lutade långt ut över vattnet. När Kalle skuttat efter märkte han att Hasse haft rätt. Uppe ifrån trädet såg floden inte alls lika bred ut. - Men jag förstår inte, floden var ju jättebred när vi var nere på marken. - Visst serru. Men vet du, bara för att något ser stort ut behöver det inte vara stort. Det kan vara så att det bara ser stort ut för att det är väldigt nära. Om du tittar tillräckligt nära på ett litet löv är det större än hela himlen. En smart kanin backar lite ibland för att kolla om lövet är stort, eller bara väldigt nära nosen. Nu hoppar vi.

4 Sid: 4 (7) Och med de orden tog Hasse två skutt och sköt iväg från trädets yttersta gren. Han flög genom luften och landade i ett annat träd som lutade ut på andra sidan floden. - Kom nu Kalle, skutta som den kanin du vill vara. - J j j ja ja jag ska försöka. - Försöka? Ok, men vad gör du medan du försöker? Du kan försöka hur mycket som helst utan att göra någonting. Vad tänker du göra? - Ja ja jag, tänker, SKUTTAAA! Kalle flög genom luften, nosen som en pilspets och öronen fladdrade längs ryggen som en mantel i vinddraget. Han landade på grenen med en sån kraft att den bröts av med ett kraftigt KNAK. Kalle, Hasse och grenen tumlade ned i vattnet och drogs snabbt med i strömmen. Så kom det sig att den första kvällen borta från ängen flöt och guppade Kalle ned längs den skummande floden buren i lövverket grenen. När det blev mörkt började Kalle känna sig illa till mods och vände sig om till Hasse som låg på rygg med ett grässtrå i munnen. - Hasse. - Mmm? - Jag är orolig. - Var inte så hård mot dig själv, jag tycker du är jätterolig. Ok, du är ingen skrattmås precis men - Nej nej, jag menar att jag oroar mig för vad som ska hända. - Jaha. Kan du göra något åt det? - Va? Nej, grenen är för stor för att styra och jag kan inte simma i en så här stor flod. Kalle tyckte att det var ojysst av Hasse att lämna allt oroande till honom.

5 Sid: 5 (7) - Vad är du så lugn för? - Jo, ser du, jag tänker så här. Om du inte kan göra något åt det, varför oroa dig? Om du kan göra något åt det, varför oroa dig? Oro gör varken från eller till. Det enda som spelar någon roll är vad du kan göra och vad du gör. Kasta oron i floden och titta på stjärnorna istället. Efter att ha tänkt på vad Hasse sagt fick Kalle lite motvilligt hålla med om att det stämde, han kunde inte göra något nu, så varför oroa sig? Han rullade över på rygg med tassarna i vädret och tittade upp på natthimlen. Han hade aldrig sett stjärnor förut, han hade alltid skuttat ned i sin jordhåla innan solen gått ned. Den natten, när universum sträckte ut sitt oändliga famntag av gnistrande stjärnor över himlen, kände Kalle för första gången att han hade växt som kanin. Han var mera Kalle och mera Kanin än han någonsin varit innan. Han somnade utmattad och drömde om långa skutt i trädkronor av guld. Kalle vaknade med ett ryck när grenen fastnade i några stenar vid flodens strand. Hasse hade redan skuttat iland och väntade på honom vid skogsbrynet. De skuttade in i skogen för att fortsätta sin upptäcktsfärd. Mitt på dagen kom de till ett stenig ravin, som Kalle tyckte såg mycket obehaglig ut. Innan Kalle hunnit säga maskros hade Hasse skuttat ned i ravinen och studsade som en boll från osäker stenbumling till vacklande klippblock. Kalle tvekade vid ravinens kant. - Hasse, det här är läskigt. - Har du någonsin gjort något förut som är läskigt? - Ja. Jag följde med dig in i skogen, och hoppade över en flod, och sov en natt på en gren. - Skulle det vara lika läskigt om du gjorde det igen? - Nej.

6 Sid: 6 (7) - Bra, det här kommer inte heller kännas lika läskigt nästa gång. Tänk bara på det som att det här är andra gången du gör det. Och kom ihåg det som att första gången gick strålande. Nu när jag tänker på det kommer jag också ihåg att du klarade det här jättebra första gången. - Men så kan man ju inte göra, bara hitta på att man gjort något bra. Det är ju fusk! Nu snurrade Hasse runt och stirrade på honom och för första gången tyckte Kalle att han lät arg. - Men att vara rädd för något du inte provat, eller orolig för något som inte hänt än, det är att spela enligt reglerna det va? Det där är bara kaninerna på ängen som snackar. Och du, ledsen att säga det här men de var inte precis din supporterklubb. De brydde sig inte ett grässtrå om ifall du blir den kanin du vill bli. Eller om du får en fantastisk upptäcksfärd. Sluta tänk som en kanin på ängen och börja tänka som Kalle. Du har gjort det här förut, och det gick jättebra! Hasse lät så säker att Kalle var tvungen att tänka efter om han hade skuttat ned för en livsfarlig ravin förut. När han försökte minnas kunde han plötsligt se framför sig hur han skulle ha gjort. Han såg sig själv skutta från sten till sten lika säkert som om han varit hemma på ängen. Plötsligt spelade det ingen roll om han gjort det eller inte, han visste ändå hur. När de skrattande skuttat sig genom ravinen kom de ut på toppen av en hög kulle. Nedanför kullen fortsatte skogen och de skuttade vidare på sin upptäcktsfärd. Skogen var ibland mörk, och det kunde höras konstiga ljud. Det var läskigt men Kalle var inte längre lika rädd. Till slut såg Kalle en solglimt mellan träden. Det låg en äng där, med grönt gräs och en massa kaniner som skuttade runt. Det var hans egna gamla äng och Kalle kände det som om det var 100 år sedan han lämnade den. När han skuttade in på ängen märkte de andra kaninerna direkt att Kalle hade förändrats.

7 Sid: 7 (7) Det var samma Kalle men han skuttade, satt och pratade lite annorlunda. Han såg tryggare och säkrare ut än när han lämnade ängen. Nästan som om det bodde en ny och större kanin i Kalles kropp. En del av kaninerna tyckte om den nye Kalle och en del tyckte bara att han blivit annorlunda och konstig. Kalle brydde sig inte om vad de andra tyckte för han visste att han var ett skutt närmre att bli den kanin med stort K som han hade fötts till att bli. Ända sedan den dagen har Kalle haft minst ett äventyr och provat på åtminstone en ny sak som skrämmer honom varje år. Varje gång märker han att det blir lättare och lättare. Och på det viset lever Kalle Kanin lyckligare och lyckligare i alla sina dagar...