1. Bakgrund inför det första världskriget talet

Transkript

1 Inledning 1. Bakgrund inför det första världskriget talet Efter den franska revolutionen samt Napoleons fall skulle Europa aldrig mer vara sig likt. Som ni vet bidrog Upplysningstiden under 1700-talet till att få folk att inse att det var orättvist att en kung/kejsare styrde; folket ville nu ha mer makt. Detta missnöje utmynnade under 1800-talet i två större revolutioner mot kungar och kejsare i Europa. Under den franska revolutionen och Napoleontiden, var Frankrike oerhört dominerande i Europa och världen, och då föddes en tanke om den franska nationens storhet (nationalsången La Marseillaise). Även andra länder, som inte gillade att bli dominerade av fransmännen, började slå sig samman med folk med samma språk, kultur och religion. Nationalismen var på väg att födas. Tidigare bestod Europa nästan enbart av småstater som styrdes av makthungriga furstar, vilka hela tiden låg i konflikt med varandra. Efter Napoleons fall, och Wienkongressen 1815, förändrades Europas karta, för att bli mer lik den vi har idag. De största förändringarna inträffade från talet då bl.a. Grekland, Belgien, Italien och Tyskland såg dagens ljus. Andra förändringar av kartan var att Rumänien, Serbien, Ungern, Bosnien och Kroatien bröt sig loss från det stora Omanska riket, varav Serbien och Rumänien blev självständiga nationer. Ungern, Bosnien-H. och Kroatien upptogs i kejsardömet Österrike-Ungern till Serbiens stora ilska. De nya nationer som skapades gjorde det tack vare att de hade ett gemensamt språk, en gemensam kultur samt en gemensam religion. Folk i dessa länder kände en stark Nationalism, d.v.s. tillhörighet till en nation. Vi kommer att inleda med att gå igenom två mycket viktiga ideologier som växte fram under 1800-talet, och som hade MYCKET stor betydelse för det första världskrigets utbrott, nämligen Nationalismen och Imperialismen.

2 1.Nationalism= En stark känsla för det egna landet 1.1 Europa Den nationella känslan väcks till liv i många europeiska länder under 1800-talet. I och med att allt fler länder blev självständiga, kände folket en stark tillhörighet till sitt land. Man talade ju samma språk, hade samma traditioner, samma kultur och samma (oftast) religion. Nationalsånger och flaggor för att hylla det egna landet blev populära. Italien bildades 1861 och Tyskland bildades 1871 Det väldiga Preussen under Bismarck övertygade de övriga tyska småstaterna att förena sig med dem och efter att de besegrat Frankrike i ett krig bildade Bismarck landet Tyskland. Italien, som tidigare bestått av 8 mindre riken, enades under italienaren Garibaldi år år senare hade samtliga italienska småstater anslutit sig till Italien. Osäkerheten hos de nya länderna samt ländernas grannar var stor. Vad skulle hända? Grannländerna var rädda för att framför allt Tyskland skulle bli för mäktigt. Tyskland, under ledare Bismarck, visade omgående att han skulle bli att räkna med. I det framgångsrika kriget mot Frankrike snodde världens starkaste armé åt sig de två franska områdena Elsass och Lothringen. Detta gjorde Frankrike mycket argt och Storbritannien mycket oroligt. Frankrike bestämde sig genast för att rusta sin armé genom att producera vapen, rustningar samt utöka militärtjänstgöringen. Storbritannien gjorde likadant. Den starka misstänksamheten bidrog till att de flesta länderna började skaffa sig fler vapen. Kapprustningen hade börjat 1.2 Det Osmanska riket Det Osmanska riket var enormt (se kartan), och var som starkast i början av 1500-talet, när den muslimske sultanen Soliman den store nådde ända fram till Wien. Han ville ta över resten av Europa, men blev stoppad. Freden slöts 1699, och efter det så stannade den osmanska expansionen upp. Den svagaste delen av det Osmanska riket var Balkanhalvön, där Bosnien, Kroatien, Serbien, Makedonien, Slovenien, Makedonien, Montenegro, Kosovo och Albanien ligger. Balkanhalvön kallades länge Europas sjuke man och Europas oroliga hörn eftersom det var så mycket oroligheter där. Anledningen till alla oroligheter var att det fanns så många folkgrupper och nationaliteter som ville

3 bilda egna länder. Balkanhalvön är än idag ett s.k. oroligt hörn; så sent som var det stort inbördeskrig där. Det osmanska riket faller samman Bland länderna på Balkanhalvön gjorde först grekerna uppror och bildade en egen nation. År 1853 anföll Ryssland Turkiet i det s.k. Krimkriget. Ryssland slogs med hjälp av Frankrike och Storbritannien tillbaka, men resultatet av Krimkriget var att Serbien och Rumänien bröt sig loss från det Osmanska riket och blev självständiga. Det Osmanska rikets fall fortsatte under 1900-talet då Albanien och Bulgarien följde efter. År 1923 bytte det Osmanska riket namn till Turkiet under den legendariske ledaren Kemal Atatürk. Det Osmanska rikets fall visar exempel på många länders önskan om tillhöra det folk som pratar samma språk, delar samma kultur, religion kultur. Detta är exempel på nationalism. att och Osmanska riket se länken om Osmanska rikets utveckling:

4 2. Imperialismen= Viljan att skapa ett imperium Vad hände då i den övriga världen. En hel del hände utanför Europa som hängde ihop med Nationalismen. Nationalism handlar om att göra sitt land mäktigare än andra länder, och vad passade då bättre än att skaffa sig kolonier i andra världsdelar?! Tanken om imperialismen var född, d.v.s. viljan att politiskt, ekonomiskt, militärt och kulturellt dominera ett område. Som ni redan vet, reste ju européerna runt i världen och skaffade sig handelsstationer för att få nya naturtillgångar. För att utvinna dessa naturtillgångar förslavades den svarta befolkningen i Afrika samt indianerna i Syd- och Mellanamerika. De europeiska länderna ville också skaffa nya marknader, där de kunde sälja sina egna varor. De länder som främst sysslade med detta var Storbritannien, Frankrike, Spanien, Portugal och Nederländerna. Dessa länder ville skaffa sig fler områden i världen som vars naturtillgångar de kunde baxa och vars länder de kunde styra. De ville alltså skaffa sig ett imperium, därav begreppet Imperialism. Européerna var alltså intresserade att skaffa sig kolonier i två andra världsdelar, nämligen Asien (Kina och Indien) och Afrika. A. Indien 1. Asien Storbritannien tog över Portugals roll som Indiens främsta handelspartner. Storbritannien köpte Indiens bomull, siden och kryddor till ett mycket billigt pris, medan indierna fick svältlöner. För att säkra handeln med Indien bildade ett antal engelska köpmän det engelska Ostindiska kompaniet 1. Det engelska Ostindiska kompaniet följdes av ett franskt och ett holländskt. Det blev en hel del konkurrens och stridigheter dememellan. Storbritannien gick segrande ur striderna, och kontrollerade därmed all handel med Indien. Indierna var inte nöjda med att Storbritannien tog hand om vinsterna från handeln. Dessutom tyckte de inte om att Storbritannien försökte överföra sin livsstil på indierna och påverka deras religiösa liv. Detta ledde till ett allvarligt uppror år 1857, det s.k. Sepoyupproret. Engelsmännen slog ner upproret, och lärde sig samtidigt en viktig läxa, att låta indierna sköta sitt religiösa liv utan inblandning från engelsmännen. Indien blev Storbritanniens favoritkoloni, den s.k. Juvelen i kronan. De andra europeiska länderna var inte så glada över Storbritanniens seger i Indien. Denna kamp om kolonierna, att få nya handelspartners, spädde på motsättningarna mellan de europeiska länderna. Varje land ville ju ha så många områden som möjligt. Och argare skulle de bli

5 2. Afrika Innan européerna kom till Afrika fanns det ett antal mäktiga riken på jordens näst största världsdel. Bl.a. så fanns det blomstrande kulturer bl.a. handelsstaden Timbuktu, i Östafrika och Stora Zimbabwe. Gemensamt för dessa är att de hade en högt utvecklad kultur, som lätt kunde jämföras med Europa. När européerna upptäckte gamla ruiner, vägrade de att tro att afrikaner låg bakom dessa mästerverk. Denna syn genomsyrade européernas syn på afrikaner i allmänhet; afrikaner var en ras som stod djuren närmast och som levde under primitiva förhållanden. Att jämföra en europé med en afrikan var det inte tal om. Av ovanstående anledningar ansåg sig européerna överlägsna afrikanerna. Tidigare, under 1500-talet, hade européerna, främst portugiserna, utforskat kustområdena i Afrika. De centrala delarna var fortfarande outforskade. Två personer vid namn Doctor Livingstone och mister Stanley hade via sina forskningsresor lyckats förmedla en bild av Afrika som ett paradis för europeiska företag som vill tjäna pengar. Nu började de europeiska handelsmännen samt regeringarna reagera. När man funnit effektivt botemedel mot sjukdomen malaria samt uppfunnit bättre gevär, blev det fritt fram för kolonialmakterna att bege sig in i Afrikas inre Under andra halvan av 1800-talet satte den stora europeiska kapplöpningen om de afrikanska kolonierna igång. En skillnad med talet var att Europa nu planerade att skaffa mer varaktiga kolonier, så att de européer även skulle kunna bosätta sig där, och inte bara ta deras naturtillgångar. Man kan säga att Afrika styckades upp som en pizza mellan de europeiska länderna. Det splittrade Afrika kunde inte försvara sig mot européerna och deras vapen. Det var framför allt Frankrike och Storbritannien som konkurrerade om herraväldet i Afrika. Européerna ansåg sig överlägsna afrikanerna. Europa använde historien för att visa på sin överlägsenhet. Tron på den vite mannens överlägsenhet levde kvar långt in på 1900-talet. Denna syn förstärktes av tidningar, och visar hur man kan använda historien för att hävda sin överlägsenhet. Storbritannien var inblandat i ett antal krig med sina europeiska konkurrenter. Det mest kända är det s.k. Boerkriget i Sydafrika åren Boerna var holländska bönder som bosatt sig i Sydafrika under 1600-talet. En engelsman vid namn Cecil Rhodes upptäckte diamant- och guldfyndigheter där, och meddelade den engelska regeringen att köra bort boerna därifrån. Efter våldsamma stridigheter fick den stackars holländska bönderna ge sig av. Boerna har lämnat spår efter sig i dagens Sydafrika, bl.a. så talas fortfarande det holländska språket afrikaans. Cecil Rhodes dröm var att ordna en engelsk landremsa från Kapstaden (Sydafrika) till Kairo (Egypten). Efter Tysklands förlust 1918, blev denna dröm verklighet:

6 Storbritannien hade skaffat sig kontroll över hela Östafrika, från nord till syd. Cecil Rhodes gav även upphov till ett afrikanskt land, Rhodesia (numera Zimbabwe). Karta från 1800 Karta från 1900

7 Så här såg den europeiska kartan ut före det första världskrigets utbrott, 1914: