Det globala reseprivilegiet

Transkript

1 Det globala reseprivilegiet det globala reseprivilegiet.indb

2 det globala reseprivilegiet.indb

3 Det globala reseprivilegiet redaktörer MEKONNEN TESFAHUNEY & KATARINA SCHOUGH det globala reseprivilegiet.indb

4 Boken tillägnas minnet av Allan Richard Pred ( ) Sekel Bokförlag och författarna, Lund Omslag: Johanna Åkerberg Grafisk formgivning: i&j Omslagsbild: Lars Lerin Tryck: Printing House Pozkal, Inowrocław isbn det globala reseprivilegiet.indb

5 Innehåll Förord 7 lars lerin Ukraina maj mekonnen tesfahuney & katarina schough Det globala reseprivilegiet 11 katarina schough & mekonnen tesfahuney Turismens Nomos 19 Mot en genomturistifierad världsordning 19 Från Jules Verne mot Michel Houellebecq 19 Mobilitetsmaskinen 27 Turism som territorialiseringskraft 30 Erövring i turismens tecken 31 En turistordning inrättas 34 Nyttan med turism 37 josefina syssner & khalid khayati Veni, Vidi, Adios 39 Turisten och de tre privilegierna 39 Den frivilliga mobilitetens privilegium 40 Det selektiva seendets privilegium 44 Den omedelbara sortins privilegium 47 Avslutande reflektioner 51 richard ek Turistläger 55 All inclusive-turism, hedonism och avmedborgarisering 55 All inclusive-turism 55 Första vignetten: att se turism topografiskt och topologiskt 60 Andra vignetten: att se turismens eros och logos topologiskt 64 Tredje vignetten: från topografiska polis till topologiska läger 69 Avslutning det hedonistiska lägret 75 det globala reseprivilegiet.indb

6 katarina mattsson Semesterutopier 79 All inclusive-turismens könade och rasifierade rum 79 Re-pre-sensationer 80 Rumsliga troper 81 Löften om orörlighet 83 Icke-platser 84 Rum för kroppslig njutning 85 Paradisstranden 86 Semesterns idealfamilj 87 Barnens bästa 88 Det tömda rummet 89 Koloniala semesterutopier och könade turistblickar 91 katarina mattsson Afrikakänsla 93 Om koloniala känslogeografier i etnisk turism 93 Etnisk turism och begäret till den andre 93 Afrika som projektionsyta 96 Det här ser ju ut som hemma! 97 Har ni någon Afrikakänsla? 98 En grön hydda! 100 När vi såg den där elefanten! 101 Vilka gulliga människor! 102 Där var det ursprungliga! 103 Men vad är Afrika? 105 Koloniala känslogeografier 107 mekonnen tesfahuney Vem är turisten? 109 Tankar om vår tids idealsubjekt 109 Turisten som vit 110 Turisten som främling 112 Turisten som hedonist 114 Turisten som marknadsvarelse 116 Turisten som kosmopolitiskt idealsubjekt 117 Avslutningsvis 121 Litteraturförteckning 123 Författarpresentation 135 det globala reseprivilegiet.indb

7 Förord För somliga är resande en självklarhet. För somliga är resande en rättighet. För somliga är resande en tillväxtindustri. Det sägs att vi lever i en gränslös värld, med fri rörlighet och möjlighet att bekanta oss med fjärran länder och kulturer. Det sägs att turismen är ett uttryck för detta tillstånd. För många flera är resandet knappt en tänkbarhet. Ty rörligheten är villkorad, tillträdet noga kontrollerat. Global mobilitet är förunnat vissa, inte andra. Att vara turist är att vara bärare av privilegiet. Liksom alla andra privilegier kräver det sitt pris. Vår tids vuvuzela trumpetar: nytta och tillväxt, kreativitet och konkurrenskraft. Så även i studier av turism. Vi vill tacka medförfattarna till denna bok för att de gjort det möjligt att urskilja andra stämmor. Vi tackar även professor emeritus Lennart Andersson för hans kloka seniora olydnad. Redan i ett tidigt skede var Sekel bokförlag positiva till manuset, det tackar vi för. Mekonnen Tesfahuney & Katarina Schough, juli 2010 det globala reseprivilegiet.indb

8 det globala reseprivilegiet.indb

9 Lars Lerin Ukraina maj 2006 Nej, det där Jalta var inget för mig, åtminstone inte i det här läget. Galler och grindar, lås och bom och betong. En miljö enbart avsedd för nöje och njutning. Inte mindre än sju barer på själva hotellet, pool efter pool, strandkaféer och 2400 rum. För att ta sig ner till stranden var man tvungen att åka hiss från hotellet (2400 rum) och ta sig igenom en mörk gångtunnel. Havet var förbannat grått och dimman vätte. I vanliga fall gillar jag ju sådana där hopplösa miljöer. Till slut var jag tvungen att ge upp tanken på semester och överleva genom observation istället. Så började jag inventera strandlinjen, hamnpartierna, kolla in försäljare och turisthajar, ungdomar med ölflaskor vinglande runt på blanka förmiddagen. Män med metspön. (De använde säkerhetsnål som krok, agnade med räkor eller metmask och fiskade upp små sprattlande silverfiskar i kattmatstuggstorlek.) Små och stora glasskiosker, pirogförsäljare, en och annan smutsgrå katt, några herrelösa hundar, dragspelare, schackspelare, kastanjer, palmstammar, hotellkulisser (hemska byggnader, under konstruktion, med svarta gapande fönstergluggar och armeringsspik. På torget kunde man låta sig fotograferas med en berguv eller markatta på axeln. Ett gäng rackarpojkar ställde och slängde med de stackars tjudrade djuren. En apa kramade mig. Jag fascinerades av hans små svarta naglar som skalbaggar, blänkande. Högsta mode i Jalta verkade vara att ragla runt med en ölflaska i handen. Många alkoholister, utslagna redan i 20-årsåldern. En morgon plumsade två delfiner förbi strax utanför piren, liksom i underhållningssyfte. Omhändertagen av hotellets massör en mildögd, fyrkantig ryss med tjockt guldkors kring halsen och vita ögonbryn. Han kunde inte många engelska ord, men relax sa han i alla fall och klappade, kramade, smekte och smorde mig tills jag luktade som en oljemålning. Särskilt mycket tyckte jag om när han masserade mina händer. Som avslutning nuddade han mitt ansikte, strök mig varsamt över pannan, kring näsan, ögonen, munnen, liksom viftade en välsignelse över mig och gav mig frid. 9 det globala reseprivilegiet.indb

10 Om jag hade tillgång till en sådan ryss hemma, med så hårda nypor och ljusa ögonbryn, tror jag att allt skulle vara annorlunda. Det är något magiskt i att bli knådad och nypt, synliggjord, avdramatiserad inför någons blick. Man blir sin egen hemlighet till slut annars. It was like love, sa jag till honom. Då skrattade han generat. Come back tomorrow! Men då skulle jag följa med resegruppen och hälsa på tatarer Heldagsutflykt Sevastopol. En enorm tredimensionell bataljmålning, över 100 meter lång och 40 meter hög. Kloster, grottor. Gorbatjovs sommarstuga. I wish you could follow me to Sweden! Men det tror jag inte han förstod. Efteråt var jag som frälst och yr, gick till ett kafé och fläckade ner mina rena vita byxor från Bangalore och glömde betala. I morse var allt öde och grått. Svarta havet ljumgrått. Solstolarna tomma. Passagerarbåtar i typ höghusstorlek på redden. Tysk hitparad. En gammal dam berättade att hon varit gift med en sjömanspräst i Brasilien. I en botanisk trädgård svansade vi efter guiden Lena som visste allt om alla träd i parken, hur gamla de var och ifrån vilka världsdelar de kom. Grodorna kväkte i näckrosdammen. Senare fick vi smaka på sockrade rosor och andra lokala delikatesser, valnötssmör och fikonsylt. Vackra lövskuggor tecknade sig över promenadvägarna. På eftermiddagen fotograferade jag en kråka på Stalins bronshjässa. Flygplatsen i Kiev var invaderad av jättestora skalbaggar med nötbruna vingar och randiga bröst. De landade i hår och handväskor och spred oro bland passagerare och personal. Därför väntade jag inomhus på anslutningsflyg. Träffade en sydindier (på väg till Sundsvall) som jag förlorade på Arlanda. Flygplatser är märkliga tillstånd av varande, vardande, väntande, möten, hopp, all möjlig och omöjlig flykt/hemlängtan. Och ständigt en sorg? I morse satt jag på ett 24 timmar-om-dygnet-kafé med gråten i halsen och bet i en ostburgare. Strangers in the night på dragspel. (Så enkelt det hade varit att beställa en dubbel whisky ) 10 det globala reseprivilegiet.indb

11 Mekonnen Tesfahuney & Katarina Schough Det globala reseprivilegiet Att infödingen ogillar turisten är inte svårt att förklara. För varje inföding på varje plats är en potentiell turist, och varje turist är en inföding någonstans. Varje inföding lever någonstans ett liv av överväldigande banalitet och tristess och förtvivlan och vemod, och varje gärning, bra och dålig, är ett försök att glömma detta. Varje inföding skulle vilja göra en resa. Men urinvånare de flesta urinvånare i världen kan inte åka vart som helst. De är utfattiga. De är för fattiga för att resa någonstans. De är för fattiga för att fly från sin verklighet; och för fattiga för att leva ett drägligt liv där de bor, som är just det ställe som du, turisten, vill åka till så när ortsborna ser dig, turisten, missunnar de dig, de avundas din förmåga att lämna din egen banalitet och tristess, och de missunnar dig din förmåga att vända deras egen banalitet och tristess till en njutningskälla för dig själv. Jamaica Kincaid 1988: 18 19; fritt översatt vår genomturistifierade värld har turistens rum, aktiviteter, angelägenheter, behov och önskningar blivit vardagsmat. Vi blir alla turister vare I sig vi vill eller inte och fostras till att se, uppleva och handla därefter även här hemma, och/eller arbeta i turismens tjänst. Vår tids globala disciplinerings-, kontroll- och övervakningsapparat utformas också den i turismens tecken. Det är en disciplineringsteknologi som formar, reglerar och normerar sättet att vara och handla (Foucault 1987). Disciplineringen formar turisten i hennes egenskap av människa, alltså hennes behov, smak och begär, och styr turismens flöden av kroppar, varor, information och värden (ekonomiska, normativa etc). Så skapas turistifierade rum. Där turismen går fram omvandlas världen. Den här antologin beskriver turisten och den turistiska världsordningen. I aktuell litteratur om turism och i turismvetenskap intar inte den principiella frågan: vem är turisten? någon framträdande plats. Det som saknas är kritiska och analytiska skildringar av turistsubjektet i förhållande till den 11 det globala reseprivilegiet.indb

12 materiella och immateriella apparat som har vuxit fram i anknytning till turism och upplevelseindustri i sin helhet. Turism som fenomen (eko-, natur-, äventyrs-, krigs-, rymd-, skönhets-, sexturism, etnisk turism mm) och som studieområde borde aktualisera en rad frågor om privilegierad rörlighet om vem som reser, varthän och varför inte minst utifrån frågor om hemvist, klass, kön/sexualitet, etnicitet och ålder. Studier av turism kan systematiseras på en mängd olika sätt (t ex Enzensberg 1958; Wolf 2001; Findlay & Crang 2001; Grinell 2004; Williams, red 2004; Hall 2005; Hannam 2008). Principiellt och i analogi med övrig samhällsvetenskaplig teori och med samhällsutvecklingen kan vi urskilja tre övergripande paradigm inom turismstudier: 1. Modernitetsparadigmet. I detta paradigm står modernitet, det urbana livet och den moderna människans livsvillkor i fokus. Dessa teorier om turism, som även kallas strukturalistiska teorier, fokuserar på egenskaper hos avreseplatser och destinationer utifrån en dikotomisk här-där-logik: det tråkiga, rutinmässiga och ytligt moderna här, kontra det äkta och okonstlade orörda där. Turism skildras utifrån begreppspar och kategorier som oäkta/äkta; hemma/borta; arbete/fritid; vardag/semester (Findlay 2003; Cederholm 1999). Paradigmets tankestil karaktäriseras av föreställningar om teknologiska framsteg, frihet, begär, flykt och äkthet, utmärkande för diskursen om modernt/omodernt. I den bemärkelsen vilar sådana teorier om turismen och turistsubjektet på ideologier om primitivism och romantik. Semestermålet erbjuder det primitiva äkta livet och den romantiska orörda naturen. Dean MacCannell (1976) är en av dem som står i spetsen för turismteorier som tar fasta på modernitet och det urbana livets konstlade, trista och enformiga tillstånd. Han menar att det som driver turisten är viljan att fly från denna monotona existens och dess tillrättalagda rum. Enligt skolbildningen anses turisten söka autentiska platser, kulturer och folk samt genuina erfarenheter och äkta upplevelser. Det moderna livets existentiella tomhet, alienerande karaktär och ytlighet sporrar människor att söka efter något som är meningsfullt, autentiskt och verkligt tidsmässigt förlagt till det förflutna och geografiskt till icke-moderna rum. Denna strävan efter mening och äkthet ger resandet en slags sakral eller religiös prägel och turisten framträder som en slags pilgrim, menar MacCannell (1976: 48 ff.). En tidig, mer nyanserad men mindre känd framställning av turism i denna genre, är Hans Magnus Enzensbergs klassiska artikel A theory of tourism (1958). Enzensberg menar att synen på resandet som flykt från det 12 det globala reseprivilegiet.indb

13 moderna livets kvävande grepp med förhärligande av det orörda och äkta kan spåras till tysk, fransk och engelsk romantik. En resa hade dessförinnan, enligt Enzenberg, nästan uteslutande varit kopplad till syften som arbete, handel, erövring och krig eller förknippad med det negativa tvång, bannlysning och slaveri. Enligt honom var det vid slutet av 1700-talet som den moderna synen på resande som ett ändamål i sig växte fram samtidigt som resandet framställdes som ett sökande efter den orörda naturen och det okonstlade och enkla livet. I och med det associerades resande och turism med en romantisk pionjär- och upptäckaranda (1958: 124; 127). Den turistiska tankestilen uppkommer således först under 1700-talet och drivkraften bakom idén är det moderna livet. Turistiska strömmar är inget annat än en gigantiska flykt från den typ av verklighet som vårt samhälle omger oss med menade han (1958: 135). Enzensberg var långt före sin tid och förutsåg många av kärnfrågorna som turismstudier kommit att behandla. Redan på 1950-talet tyckte han sig se en övergång från klassisk till senkapitalism, det vill säga en övergång till det som sedermera kallats postmodernism. Enzensberg skisserade några av de utmärkande dragen för senkapitalismen fördjupad varufiering, tilltagande turistifiering av världen, iscensättning, styrning och kontroll av turistiska flöden och platser. Han framhöll att kärnparadoxen i turismens ledmotiv sökandet efter det orörda, äkta och nya för att förbruka det, är självförgörande (1958: 131). En senare postmodern variant av detta resonemang vidhåller att turism är en tillfällig flykt från och upphävning av vardagslivets rutiner, sysslor och förpliktelser, men att även det moderna samhället erbjuder annorlunda upplevelser och erfarenheter. Ledmotivet för turism är helt enkelt letandet efter något utöver det vanliga. John Urry (1990/2002) är den mest kända företrädaren för denna syn. Att vara turist är ett typiskt inslag i den moderna erfarenheten skriver Urry (2002: 4). Medan MacCannell lyfter fram symbolernas betydelse och platsers beteckning som sevärdheter för turism i sin teori, tar Urry fasta på the tourist gaze, seendet, och turismens visuella ekonomi i sin skildring. Paradigmet vidhåller men indirekt att ickemoderna människor aldrig blir uttråkade, inte känner behov av att fly från sina egna trista dagliga rutiner och sysslor och inte heller längtar efter annorlunda och/eller stimulerande erfarenheter och upplevelser. Behovet av att uppleva något utöver det vanliga drabbar, med andra ord, endast moderna människor. Förutom ovanstående teorier återfinns i denna modernitetsskolbildning också modeller baserade på turisters olika resemotiv och beteenden. Sådana skildringar utmynnar i typologier av resande utifrån turistens beteende och resans typ men även utifrån turistens rollspel på besöksplatsen. Erik Cohens 13 det globala reseprivilegiet.indb

14 (1972: 1974) arbete utgör mallen för dessa. Cohen identifierade fyra typologier: Massturisten, Den enskilde massturisten, Upptäckaren och Luffaren (se även Plog 1977). Numera finns det en uppsjö av sådana turisttypskataloger. Ett svenskt exempel i samma genre är Wolf (2001). Hon identifierar fem turiststilar: Rekreationsturisterna, Kulturturisterna, Kompromissarna, Aktionsturisterna och Individualisterna. En utförlig redogörelse för dessa typologier inom turismstudier ges av McCabe (2005). Huvudfåran av teorier om turism och skildringar av turisters resemotiv och beteenden inom detta modernitetsparadigm utgörs dock av teorier om nyttomaximering, tillväxt och synen på turisten som homo economicus. Deras homo turisticus utgörs av en rationell, kalkylerande och nyttomaximerande individ som styrs av pris, utbud, efterfrågan och symboliskt värde. Idén om homo turisticus präglar olika utbildningar för turismbranschen, marknadsföring, satsningar på turism och destinationsutveckling alltifrån Världsturismorganisationen (WTO), Världsbanken (WB) och Internationella valutafonden (IMF) till förhoppningsfulla borgmästare (se t ex Weaver & Opperman 2000; UN-WTO: s årliga rapporter samt IMF:s och WB:s utvecklingsstrategier för turism). 2. Kritiska studier av turism. Vem turistar, var, varför och med vilka konsekvenser? Det andra paradigmet utgörs av förvisso marginella men ändå ett växande antal kritiska studier av turism. Turism är i denna skolbildning sinnebilden för privilegierad rörlighet och en global, ojämlik mobilitetsordning. Turistsubjektet förkroppsligar den självklara rätten att ha tillträde till världen. Att vara turist innebär inte bara att ha privilegierat tillträde till olika rum utan även att människor och samhällen iordningsställs utifrån turistens värderingar, normer, behov, begär och fantasier. Priset för att vara turist är, med andra ord, att andra förblir icke-turister och tjänare som tar hand om turistens olika behov. Kritiska teorier och studier belyser resandets och turismens historiska utformning och globala utbredning som en viktig del av kolonialism och imperiebygge (Said 1978, 1995; Enloe 1989; Gregory 1999). Man studerar, bland annat, hur koloniala och rasifierade föreställningar om andra platser och människor som underlägsna, primitiva och annorlunda utgör ett viktigt element av turistiska bilder, fantasier och förväntningar (hooks 1993; Crick 1994; Grinell 2004; McLaren 2003). Turisten beskrivs som den senaste i raden av resenärer som följer i spåren av kolonialism och imperiebygge och framträder, med andra ord, som arvinge till erövraren och kolonialisten: 14 det globala reseprivilegiet.indb

15 Explorers, traders, missionaries, and colonialists came first, to discover, exploit, convert, and colonize, and are followed by ethnographers and eventually tourists, who come to study or just observe the Other. Brunner 1989: 438 I detta paradigm återfinns också kritiska skildringar av turismens ideologier och turismens samtida utveckling samt turismnäringens makt och inflytande som uttryck för en global herre-slav -relation och ordning. Turism anses utgöra en nyckel för kulturell imperialism och ett viktigt instrument för att sprida och befästa västs kultur, smak och livsstilar som globalt normerande. Postkolonial teori och feministisk kritik blottlägger resandet, turismen och turistsubjektet som tecken på en maskulin och rasifierad makt- och mobilitetsordning och som drivkraft för denna ordnings fortsatta globala reproduktion (Kincaid 1996, 2000; McClintock 1995; Tesfahuney 1998b; Eskilsson & Fazlhashemi 2001; Biemann 2002; Alneng 2002; Ramqvist 2002; Grinell 2003; Möller 2009). Paradigmet behandlar även turismens ekonomiska konsekvenser. Läckageeffekten andelen turismgenererad inkomst i syd som hamnar i nord ligger mellan 50 till 75 % ( uneptie.org/pc/tourism/sust-tourism/economic.htm), (Pattullo 1996; McLaren 2003). Den globala turismen är strukturerad så att merparten av penningtransaktionerna sker före och efter själva resan (MacCannell 1992: 175). Denna aspekt av turism har bland annat studerats utifrån världssystemteori samt centrum-periferi-relationer (Lundgren 1974; Ash 1975; Freitag 1994; Harrison 1995). Att turism skulle vara en given utvecklingsstrategi och källa för tillväxt i Syd framstår som tveksamt sett med detta kritiska paradigms glasögon. Svaret på frågan: vem betalar kalaset? kan inte bara formuleras i monetära termer utan även i form av barnarbete, miljöförstöring och utbredd prostitution (Jeffreys 1999; Honey 1999; Aitchison 1999; McLaren 2003; Dielemans 2008). Varugörande och iscensättning av platser, kulturarv och historia inklusive slaveri och folkmord i turismens tecken är ytterligare teman som studeras inom fältet kritiska turismstudier (Meethan 2002; Etchner & Prasad 2003; Agyei-Mensah 2006; Ek & Hultman 2007). I det kritiska paradigmet studeras också turism och nationsbygge, turismens roll i nationalism och intern kolonialism samt rasistiska föreställningar om nationella minoriteter (Löfgren 2001; Shaffer 2001; Franklin 2004; Favero 2007; Schough 2008). Likaså finns det studier om hur turism mobiliseras inom EU i skapandet av en europeisk kulturell identitet och gemenskap (Verstraete 2002). Det handlar inte bara om vad som sker där borta i forna kolonier utan även om hur det primitiva (inklusive levande människor) forslas hit och ställs ut 15 det globala reseprivilegiet.indb

16 som uppvisningsföremål runt om i väst. (Ny)koloniala vandringsutställningar har fraktats runt i olika museer och städer i väst genom återkommande utställningar, vaxmuseer, dioraman och panoraman (Furlough 2001; Pickles 2004; Pred 2004). Turisten behöver således inte resa ut på jakt för att nå det äkta, orörda och extraordinära, utan detta kan upplevas hemma, mitt i det moderna rummet. Den (ny)koloniala turismen på hemmafront var och är således föregångaren till dagens virtuella turism (Bruner 1989; Furlough 2001). 3. Hybriditetsparadigmet. Det tredje paradigmet utgörs av teorier som kretsar kring turistiska praktiker, möten och hybriditet kopplat till geografi. I denna skolbildning framställs turisten inte bara som en passiv deltagare och konsument av sevärdheter, utan paradigmet poängterar att turisten är med och skapar turistiska rum. Turisten kan använda sin position för att utmana, göra motstånd och överskrida etablerade gränser, ramar och sätt att vara (Crouch 1999; Edensor 2003; Hannam 2008; Mattsson i denna antologi). Ett exempel är de kvinnliga resenärernas färder ute i världen under 1700-, och det tidiga 1900-talet som banbrytande gärning och symbol för kvinnofrigörelsen i väst (Pratt 1992; Mattis 2001). Ett annat exempel är hur turismen mobiliseras mot och används som ett effektivt instrument för att bojkotta fascistiska regimer Francos Spanien; rasistiska och koloniala regimer apartheid-sydafrika och Israel (Arbetaren 2004). Här finns även studier av hur hedonism, njutning, sensualitet och sex förknippas med turism och laddar turistiska rum. Här behandlas även frågor om kroppen, turismens förkroppsligade praktiker och makt som en viktig del av turism (Veijola & Jokinen 1994; Pettman 1997; Johnston 2001; Diken 2005). Flöden och nätverk som skapar heterogena rum och nya sätt att göra turism utanför turismens snitslade banor studeras, ibland med en rumsuppfattning som går bortom det euklidiska rummet (Lash & Urry 1994; O Dell 1999, 2002; Edensor 2001; Franklin 2004; Brandin 2009). Resandet förstås som en hoppkoppling som upplöser här-där, då-nu, vi-de, arbete-fritid och andra dikotomier/hierarkier, som skapar heterogena rum, transnationella nätverk och nya sätt att vara och handla. På senare tid har det vi kallar hybriditetsparadigmet tagit sig uttryck i en så kallad mobilitetsvändning såväl inom samhällsvetenskap som i studier av turism (Virilio 1986; Cresswell 2006; Hannam, Sheller & Urry 2006; Edensor 2007; Ek & Tesfahuney 2008); Adey I dessa tre paradigm intar ironiskt nog inte frågan vem är turisten någon framträdande plats. Det är kanske inte så konstigt, eftersom både turism som territoriell ordning och turismvetenskap med sina teoribyggen, 16 det globala reseprivilegiet.indb

17 begreppsapparater och problemorienteringar har den vite mannen och västerlänningar i allmänhet både som utgångspunkt och norm. Vi ser det därför som angeläget att närma oss detta problemområde. Bidragen i den här boken har vissa inslag från paradigm två och tre, men betonar framför allt turism som en territoriell ordning och som geo- och biopolitik. Förståelsen av turism som globalt privilegium och som världsordning bottnar i geofilosofi och ett kritiskt geopolitiskt tänkande där territorialisering och omkodning av kroppar, flöden, platser/rum och tillvarons turistifiering är centrala. Turism förstås som en materiell och ideologisk inramning av världen (Enloe 1989: 28) och inbegriper en rad företeelser som sammantaget formar kulturer, historier, ekonomier och miljön för dess egna ändamål (MacCannell 1992: 1). Vårt resonemang har principiella utgångspunkter. För det första menar vi att turism är mycket mer än bara världens största näring och att det handlar om långt viktigare saker än kortvariga flykter från en monoton vardag, jakten efter autentiska upplevelser, och sökandet efter spänning och lockelser av olika slag som modernitetsparadigmet gör gällande. I den här boken placeras turismen och turisten i sitt vidare sammanhang. Turism beskrivs som en territorialiseringskraft, en process som inbegriper erövring, omvandling och omkodning av världen och tillvaron i turismens tecken och i kapitalackumulationens tjänst. Allt från havsbotten, sociala relationer, platser, kulturer, livssekvenser till yttre rymden är turistifierbart, det vill säga det kan omkodas och omvandlas till en vara och nyttiggöras i turismens tecken. Den ojämlika mobilitetsordning som råder är på samma gång en förutsättning för och en konsekvens av turismen och den fördjupade turistifieringen av jorden, livet och människan. Bidragen i den här boken beskriver turism som uttryck för vår tids världsordning och föreställning om människan. I det första bidraget presenterar Schough och Tesfahuney den mobilitetsapparat som utgör turismens drivkraft. De beskriver turism som en territorialiseringsprocess och menar att den kan förstås i geopolitiska termer. Genom begreppet Nomos beskriver de grunddragen i en genomturistifierad värld erövring, inordning och nyttiggörande. I kapitlet Veni, vidi, adios: Turisten och de tre privilegierna presenterar Josefina Syssner och Khalid Khayati tre av den västerländska turistens privilegier: Den frivilliga mobilitetens privilegium, det selektiva seendets privilegium och den omedelbara sortins privilegium. Att få komma och gå som man vill, att få välja de platser man vill åka till och att få åka därifrån när man har lust är en så självklar del av den turistiska praktiken att vi har svårt att föreställa oss någon annan ordning, skriver författarna. De menar också 17 det globala reseprivilegiet.indb

18 att det behövs ytterligare studier av hur de turistiska privilegierna bemöts i olika delar av turistifierade lokalsamhällen, och hur privilegierna kan skapa både anpassning och motstånd. Richard Ek skriver: Fram växer ett system av simulerade platser eller enklaver, utspridda över stora fysiska avstånd men som är förvillande lika varandra. Ek diskuterar kryssningsindustrin och all inclusive-turismen som biopolitik och postpolitik. Han menar att turism organiseras med lägret som grundläggande rumslig organisationsprincip, med avmedborgarisering som resultat. Eks bidrag är nydanande i svensk turismforskning genom att han belyser turismen utifrån Agambens resonemang om lägret. Turismen appellerar till turistens drömmar om befrielse och förhöjda känslor. I kapitlet Semesterutopi visar Katarina Mattsson hur all inclusiveturismens rum utgör icke-platser, till synes utan koppling till platsens språk, religion, politiska situation eller samtidskontext. I dessa paradisbyar syns ingen lokalbefolkning eller servicepersonal, utan endast avslappnade, relationsorienterade familjer som ägnar sig åt varandra och åt att njuta. Dessa icke-platser skapas och marknadsförs för den heterosexuella kvinnliga turistkunden med behov av ledighet från sina vardagssysslor. Turismens neo-koloniala maktrelationer blir en tyst förutsättning för frigörelsen från en annan maktordning genusordningen i hemmet. I kapitlet Afrikakänsla vänder Mattsson på perspektivet. I motsats till icke-platsen möter vi här bilderna av det exotiska Afrika (Palmberg 1987, 2000). Det är en plats för drömmar och längtan, som talar till lilla barnet som i skolan läste om Afrika och såg filmer och bilder av vilda djur. Men också ett rum där känslorna antas vara starkare och mer intensiva än på andra platser. Mattsson introducerar begreppet koloniala känslogeografier, och beskriver upplevelser av frustration och starka känslor av lycka när turistens förväntningar i olika grad infrias. I bokens avslutande kapitel presenterar Mekonnen Tesfahuney tanken på turisten som vår tids idealsubjekt. Homo touristicus är i denna mening en modellfigur för sättet att förhålla sig till livet och vara i världen. Ironiskt nog är denna subjektkonstruktion underteoritiserad, och Tesfahuney visar på turisten som vit, som främling och som hedonistisk marknadsvarelse. Turisten är vår tids människa; privilegierad och inordnad, fri och bunden, tillskriven och fråntagen suveränitet. 18 det globala reseprivilegiet.indb

19 Katarina Schough & Mekonnen Tesfahuney Turismens Nomos Världen är turistens ostron. Bauman 1996: 295 I Mot en genomturistifierad världsordning det här kapitlet beskriver vi turismens segertåg. Från att bara ha varit ett av många sätt att resa till att fungera som en mall för hur världen ska ordnas. Turismen är mer än en bransch med egen tankevärld, infrastruktur och politik, den fungerar också som en norm för att ordna världen och forma människors tillvaro. Detta sker i en epok präglad av överfasningen från kapitalism till hyperkapitalism, från kolonialism till neokolonialism, från den europeiska nationalstatens epok till globaliseringens epok, eller från modernitet till postmodernitet. I turismstudier talar man om en övergång från turism till postturism. Kontentan av denna förskjutning är att det blir allt svårare analytiskt och konkret att skilja turism från andra aktiviteter, att skilja turisten från andra konsumenter, men också att skilja konsumenten från medborgaren och människan. Genom att använda det geopolitiska begreppet turismens Nomos vill vi fånga turismens lag och världsordning dess roll som territorialiseringskraft och omvandlare av världen. Från Jules Verne mot Michel Houellebecq Två skönlitterära berättelser får här illustrera turismens omvandling från ett av många sätt att resa till att bli en territoriell världsordning. I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar (1873) framträder turism som resemall med rötter i kolonialismens infrastruktur. Boken används ofta i beskrivningar av den tidiga turismen, och världsturistorganisationen (WTO) hade år 2005 Jules Verne som tema för sin världsturismdag. Evenemanget välsignades av Vatikanen 1, men även WTO: s generalsekreterare Fransesco Frangialli framhåller i Jules Vernes anda turismens välsignelse: det globala reseprivilegiet.indb

20 20 Travel enables us to enrich our lives with new experiences, to enjoy and to educate ourselves, to learn respect for foreign cultures, to establish friendships, and above all to contribute to international cooperation and peace throughout the world. I Vernes roman möter vi londonbon Phileas Fogg och hans betjänt Passepartout (vars namn betyder går, passerar överallt ). Tillsammans gör de en sensationell jordenruntresa. 2 Passepartout var ett turistembryo, en resande man från en tid då turismen så att säga låg i sin vagga. En förutsättning för Passepartouts resa var det brittiska imperiet, och dörröppnaren var gentlemannen och arbetsgivaren Phileas Fogg. Man kan säga att utan Mr. Fogg ingen Passepartout. Imperiets gentlemannaresenär banade väg och var förebild för turistembryot Passepartout. Samtidigt symboliserar parhästarna Fogg/Passepartout en av de spänningar som beledsagar turismens historia, den mellan kategorin resenär respektive turismus vulgaris de högre ståndens individuella resemönster kontra massturismen. Imperie-Fogg beskrivs av Jules Verne som en gåtfull men samtidigt typisk engelsman som förkroppsligar det brittiska imperiets bästa sidor. Mr Fogg var förmögen, mycket berest och världsvan, en kosmopolit Ingen kände världskartan bättre än han. Då berättelsen utspelade sig levde Mr. Fogg diskret och bekvämt i London där han åt middag, läste och spelade whist på Reformklubben. Han spelade så att säga för spelets egen skull och skänkte gärna vinsterna till välgörenhet. Mr. Foggs mest utmärkande karaktärsdrag var emellertid ett ordningssinne som uttrycktes i punktlighet, noggrannhet och exakta vanor. Han var hyperkompetent och hade i princip aldrig fel. Redan vid första mötet med betjänten Passepartout var det Mr. Fogg som bestämde vems klocka som gick rätt. Mr. Fogg bestämde över tiden, bestämde själv att han skulle resa jorden runt, finansierade resan, skaffade sig tillträde, hanterade främmande rättsapparater, beräknade och kontrollerade förflyttningar i tid och rum och skördade resans frukter närmare bestämt ära, vadets vinst och som russinen i kakan en vacker hustru. Gentlemannaresenären Fogg rörde sig mestadels i imperiets rum: Runt jorden löper som ett bälte av mer eller mindre starkt engelskt influerade städer (1960: 78). Inom detta rum hade han full kontroll. Han rörde sig i sin matematiskt beräknade bana runt jorden utan att fästa sig vid alla de satelliter som följde hans lopp (ibid. 74). Hans klubbkamrater hade visserligen oroat sig för oberäkneliga element som dåligt väder, motvind, skeppsbrott och järnvägskatastrofer. För att inte tala om att både indier och indianer kan ju på var sitt håll ge sig till att riva upp skenorna dom 2 Inspirationen till Jorden runt på 80 dagar är Thomas Cooks jordenruntresa år det globala reseprivilegiet.indb

21 kan stoppa tåget, plundra och skalpera de resande. Mr. Fogg hade allt med i beräkningen. Krockar med lokala rättsapparater löste han genom sitt personliga ingripande och genom att betala borgen. Han var ju brittisk undersåte, vilket han nästan tjatigt upprepade varje gång han pratade med poliser eller domstolsväsenden (ibid. 62). Phileas Fogg svävade i suverän oberördhet genom sin värld. Hans fokus låg på uppgiften och på plikten. Som filantrop och gentleman ingrep han resolut och räddade en vacker änka med europeiskt utseende och engelsk uppfostran hon spelade till och med whist undan en fasansfull död. Han erbjöd henne skydd i Europa. Mr. Fogg var inte bara resenär, han var en kropp och en imperiesymbol i omloppsbana, och poängen med hans resa var att han kunde beräkna när han skulle återvända på minuten. Mr Foggs betjänt Passepartout kan som vi nämnde ses som ett embryo till turismus vulgaris. Sitt namn hade han fått för sin förmåga att ta sig fram och reda sig i olika situationer. Passepartout tillhörde underklassen, var obildad och hade skral ekonomi. Han hade också fortfarande kontakt med sådana folkliga resandeformer som kringresande sångare, konstryttare på cirkus, akrobater och lindansare använde sig av. Samtidigt var han hurtig och synnerligen lojal mot sin herre Fogg. Däremot kunde han naturligtvis inte uppföra sig med den världsvanhet och upphöjdhet som krävdes av en gentleman. När paret anländer till Bombay skriver Verne: han stirrade och han lyssnade för att se och höra så mycket som möjligt ja, hela hans gestalt uttryckte den mest ohöljda häpnad (ibid. 37). Intet ont anande gick turisten Passepartout in i templet där tillträde var förbjudet för främmande (ibid. 37) och ställdes därför inför rätta. Han räddades av sin herre som hade handlag med rättsapparaten och släpptes fri mot en enorm borgenssumma. Detta hade Passepartout aldrig kunnat finansiera på egen hand, men imperiet höll sin skyddande hand över honom. När Passepartout vid ett tillfälle lämnade detta beskydd gick det illa och han sjönk in i lokalbefolkningens massa. Det var viktiga privilegier som turismus vulgaris fick av imperiet: möjlighet att glänsa i suveränens sken, möjlighet att delta i överklassens ideologiska projekt, tillträde till imperiets privilegierade rörlighet och möjlighet att förfoga över en förutsägbar resrutt som kunde köpas som en vara. Till förmånerna hörde också att fritt kunna föreställa sig att det är den individuella förmågan som gör resandet möjligt. När Jorden runt på 80 dagar går som spelfilm mer än hundra år efter bokens utgåva framställs Fogg som en individualistisk uppfinnare och entreprenör. Vi får inte se den infrastruktur imperiet byggt upp, utan det verkar som om Fogg själv banar sig väg över jorden. 21 det globala reseprivilegiet.indb

22 Idag, ca 150 år senare, har turismbranschen stabiliserats och erbjuder turisten förutsägbara välpaketerade livssekvenser för olika prisklasser och smakriktningar. Den mogna mobila konsumenten är en fullbordad kommersiell varelse som får alla sina behov tillgodosedda föda, husrum, upplevelser, relationer, välbefinnande, identitet och känsla av sammanhang via marknaden. I Houellebecqs roman Plattform (2001), möter vi den ultimata rese-, upplevelse- och vällustkonsumenten. Berättarjaget Michel Renault inrättar sitt liv efter vår tids genomturistifierade världsordning. Han är utled och lever ett liknöjt liv, han beskrivs som ett barn av Europa som brottas med både oro och skam. Renault konstaterar att hans Västerland är fyllt av konsumerande nyttomaximerare, som inte bara handlar ekonomiskt för att rationellt fylla vissa på förhand definierade behov, de är också shoppare där varje inköp blir en fest. De konsumerar upplevelse, men det är också så att själva konsumtionen blir den enda möjligheten till upplevelse. Västerlänningar lever i konstant bristtillstånd (ibid. 212), skriver Houellebecq. Michel Renaults enda kontakt med mänskligheten är sex, en produkt som han förstås brukar köpa. Att förföra en kvinna för att få knulla henne brukar bara leda till krångel, trassel och långrandigt prat. Det är enklare att undvika kärlek och gå till prostituerade. Entusiasm för det han kallar fittor är ett av hans sista igenkännbara, fullkomligt mänskliga, drag, menar han själv. Michel gillar att resa, eller snarare att idka turism (ibid. 29). Hans dröm är att i all oändlighet gå från passionsresor, via färgstarka ställen till nöjesliv à la carte. Michel noterar att han är objekt för turistbranschens njutnings- och lyckobringande produkter, och anser sig ha filosofiskideologisk grund för sin njutningsmaxim. Som reflekterande resenär tar han avstånd från pliktmoral, upplysning och metafysik för att hävda sin och människans möjlighet och rättighet. Njutning, en rättighet är hans motto (ibid. 225). Vitsen med tillvaron är att i möjligaste mån skapa sig ett gott liv det må så vara genom legalisering av sex- och kroppshandel eller rätten att välja från en buffé av exotiska resmål som tillgodoser hans begär och drömmar. Jag tyckte om semesterkatalogerna, det abstrakta hos dem, deras sätt att reducera alla ställen i hela världen till en avgränsad sekvens av möjliga lyckoupplevelser och prislistor; jag var särskilt förtjust i systemet att sätta stjärnor för att gradera den lycka man hade rätt att förvänta sig (ibid. 18). Michel laborerar med olika konsumtionsteorier (Alfred Marshall, Torsten Veblen, Melvin T. Copeland, Jean Baudrillard, George Becker), medveten om att hans beteende är genomlyst, diagnostiserat och han själv inte är mer än ett objekt som figurer i olika marknadsföringsanalyser och prognoser (ibid. 19). Michel diktar (2002: 116): 22 det globala reseprivilegiet.indb

23 Strax efter att jag vaknat förs jag i fjärran bort Till en annan värld som är perfekt och inrutad Jag känner livets former, varje slag varje sort Det är som en blankett där man kryssar i rutor På sin semester träffar Michel Valérie, som han menar är den sista ofördärvade kvinnan från Västerlandet. Hon sitter där på turisthotellet och längtar efter en ny härskare. Det är sällsynt numera med kvinnor som kan njuta och har lust att skänka njutning. Valérie är ett sista undantag från en utveckling som inte går att hejda, berättar Michel. Snarare kommer kvinnor att bli mer och mer lika män. Michel älskar det milda i hennes natur, att hon tycker om att göra andra till viljes. Erbjuda sin kropp som ett attraktivt objekt, skänka sin kropp gratis: det är det som västerlänningar inte längre vill (ibid. 215). Aldrig att hon lät det gå ut över Michel när hon jobbat hårt, aldrig att hon blev arg, aldrig att hon fick en av dessa plötsliga nervkriser som gör umgänget med kvinnor så kvävande, så patetiskt. Michel njuter av att vara turist, särskilt av den utmärkta sexuella servicen. Det är ju turismföretagens mål att göra människor lyckliga mot en bestämd tariff under en viss tidsrymd. Därför framstår det som masochistiskt och falskt att inte bejaka de möjligheter till utlevelse och njutning som turismen erbjuder, menar Michel. De andra turisterna tycker ibland att allt är för turistiskt. Det gör Michel förbannad eftersom de förnekar faktum. Han skrattar åt dubbelbind-paradoxen alltså åt turisters frenetiska sökande efter platser som inte är turistiska och vars autenticitet försvinner samma ögonblick turisten träder in. Allt är ju turistiskt paketerat, ytligt och monotont ordnat. Vi är alla lika, vi söker alla solen (ibid. 94). Världen kommer alltmer att likna en flygplats och en shoppinghall en ickeplats (jmf Augé 1995), förklarar Michel. På flygplatserna presenteras ett dresserat nationellt liv med streckkoder anpassat helt och hållet för konsumtion (Houellebecq 2002: 93 94). Inget retar Michel Renault så som att konsumtion av vissa varor fortfarande är belagd med skamkänslor. Han läser Liftarens guide och irriterar sig på dess dubbelmoral och hyckleri eftersom den inte bejakar det turistiska utan längtar tillbaka till resenärens rike och tid. Den smusslar med det alla vet att turisten vill ha glad, ogenerad, fri sex. Michel bejakar njutning utan skuld. Antibarnsexpropaganda som i Vitboken Inkvisition 2000 är idiotiskt, och dessutom är det inte mer barnsex i Thailand än i Europa påpekar Valérie (ibid. 73). Och det är inte sexslaveri framhåller Valérie förvånad men inte förebrående. De är inte så fattiga vissa gör om sina bröst till och med, och det är inte billigt (ibid. 67). För den manipulative västerländske 23 det globala reseprivilegiet.indb

24 masochisten räcker det inte med att han är olycklig alla andra måste också vara det (jmf Nietzsche 2002) vilket är helt onödigt och meningslöst, enligt Michel. Michel och Valérie får genom Valéries jobb möjlighet att skissa på ett turismkoncept som inte dras med en sådan masochism. Nu kan Michel få utlopp för alla sina fantasier och förverkliga sexturism i stor skala. Han tror att detta inte bara är botemedlet för västerlänningarnas leda utan viktigt för världens framtid (2002: 77). Reglerad enligt den osynliga handens efterfrågan och utbud och beslöjad som friendly tourism kommer sexturism att bli en global dundersuccé. Ekvationen är å ena sidan hundratals miljoner västerlänningar som har allt utom sexuell tillfredsställelse. De söker och söker. Å andra sidan flera miljarder som inget har att saluföra förutom sina kroppar och sin oförstörda [sic] sexualitet. En idealisk (marknads)situation. Europeiska företag kämpar om detta utrymme. Sådan är kapitalismen om du inte går framåt är du död, så det gäller att skaffa sig en avgörande konkurrensfördel. Tar det aldrig slut? undrar Michel (ibid. 174). I infödingarnas ögon framstår turisten helt och hållet som en plånbok på två ben (ibid. 161). Michel citerar Ramid Amirou och menar att turism är ett system för en graderad, kodifierad och icke-traumatiserad apperception av det yttre och den andra. Apperception innebär att införliva en iakttagelse vars idé du redan har inom dig. När turisten gör äventyrsresor eller konsumerar sex eskaleras fördomar. Med andra ord är turism inte alls fatal to prejudice, bigotry and narrow mindedness som upplysningsresenärerna menade (Mark Twain citerad i Franklin 2004). En av Michels medturister påpekar att en av resandets första effekter är att förstärka eller skapa rasfördomar. Rasismen tycks först kännetecknas av en stegrad antipati, en allt häftigare känsla av rivalitet mellan män av olika raser, men konsekvensen blir ett ökat begär efter honor av den andra rasen. Det som verkligen står på spel i kampen mellan raserna är varken ekonomiskt eller kulturellt, det är biologiskt och brutalt: det är en rivalitet om den unga kvinnans vagina (ibid. 103). Turismens rum är skådeplatsen där detta globala falloskrig utspelar sig. Sexturism/rasismen är annorlunda än den gamla goda rasismen vars föreställning om en underlägsen broder var jämförelsevis nästan humanistisk, filosoferar Houellebecqs romanfigurer. Michel är en torsk som hittar de delar av andras kroppar och liv som fortfarande kan ge honom njutning. När Michel knullar (ibid. 144) känner han sig som en Gud som kan bestämma över både frid och stormar. Michel är vår tids turist-jag, och den värld Houellebecq tecknar visar vidden av världens inordning i turismens tecken. 24 det globala reseprivilegiet.indb

25 För att vi ska förstå turismens sammansatta karaktär behöver den begripas både som särskild resemetodik enligt Passepartout och som installerad världsordning enligt Michel Renault. Eftersom fortsättningen på detta kapitel behandlar överfasningen och förskjutningen mot turism som världsordning så presenterar vi formernas idealtypiska drag i tablå 1. Då vi förstår turism som särskild resemetodik menar vi att turistresan bara är ett av många möjliga sätt att resa. Ett klassiskt ord för resemetodik är apodemik, (enligt Nordisk familjebok från grekiskans apo demos, stadd på resor anvisning för resor). Varje sätt att resa kräver sin särskilda apodemik handelsresanden, vagabonden, renskötaren ja, varje person som har anledning att resa kan eller bör göra det i enlighet med en särskild apodemik. Så länge turism förstås som en apodemik betyder det alltså att det finns alternativa verksamheter och alternativa sätt att resa. Då turism upphöjs till ordning och sedan till världsordning betyder det att det inte längre finns något utanför. Mobilitetsmaskinen sätter den globala ekonomin i rörelse och allokerar värden, material och människor så intensivt att turismen blir en världsordning. Men innan vi går vidare i detta resonemang ger vi i tablå 1 en överblick hur vi principiellt vill beskriva globala reseprivilegier som apodemik (Jules Verne) respektive som världsordning (Michel Houellebecq). 25 det globala reseprivilegiet.indb

26 Turism: både ett sätt att resa (Apodemik) och en världsordning (Nomos) BÅDE/OCH ett sätt att resa (Apodemik) en världsordning (Nomos) Vem är turisten? Fogg & Passpartout Michel Renault Resenär & turist Globaliserad nomad Medborgare (pass) Konsument (kreditkort) Individ Divid Mobilitetsregim Kapitalism Hyperkapitalism Modernitet Postmodernitet Kolonialism Neokolonialism Expansiv utbredande Intensiv förtätande Rumsordning Territoriell A-territoriell Nationalstat Globalitet Avgränsad Öppen och obegränsad Här kontra Där Platspolygami Turistiska kontra icke-turistiska Genomturistifierade rum rum Specifika sevärdheter Upplevelserum överallt Tidsordning Säsongsbetonat Kontinuerlig mobilitet Analog/kronometrisk tid Digital/real tid Semestertid Fortlöpande konsumtion av livssekvenser Moralkodex Rättfärdighet Hedonism Arbetets belöning Njutning/upplevelse Självförbättring/bildning Konsumism Resenär kontra turismus vulgaris Hedonist; status till salu Fetischisering av destinationen Fetischisering av turism/turisten Kontrollordning Government Governance Staten överordnad turismen Turism överordnad staten Nationalstaters rättsordning Turismens rättsordning Gränsbevakning Flödeskontroll Motkrafter Externt Integrerat Ociviliserade vildar Terrorister Kulturella tabun Bristande kommersialisering 26 det globala reseprivilegiet.indb

27 Mobilitetsmaskinen Omöjlig att hejda rullar strömmen vidare... Jochen Schütze 1999: 22 Från att ha varit ett undantag eller ett ovanligt inslag i det sociala livet har resande och rörlighet numera blivit normen i väst så till den grad att resandet snarare framstår som en skyldighet, en plikt eller ett resetvång (Virilio 1986; Schütze 1999). Det tycks som om vi lever i en tid då det mobila, flytande, skiftande och flyktiga utgör själva signumet inte bara för individer som vill hänga med i svängen utan även för hur ekonomi, kultur, politik och det sociala bör skötas, styras och utvecklas globalt, med snabbhet, flexibilitet och anpassningsförmåga som ledord. Likaså gäller detta hur försvarspolitik och krig skall föras. Inom vetenskapen talar man om ett paradigmskifte där flöden, mobilitet, hybriditet och komplexitet blir själva utgångspunkterna för analys och normen för teoribygge snarare än biprodukter och avvikelser från det fasta och stabila. Vi lever således i en tid då frågor om styrning, kontroll och övervakning av rörlighet och flöden intagit en franskjuten plats det gäller allt från turism till vardagsliv, ekonomisk tillväxt, geopolitik, säkerhet och riskbedömning. Världen formas idag inte längre primärt genom kontroll av avgränsade territorier, utan genom kontroll av stora teknologiska system och flöden. Världsordningen upprätthålls och struktureras genom mobilitetsapparaten. Endast sådant som är uppkopplat till dess nätverk är intressant att behärska och kan behärskas. De fickor som ligger utanför definieras endast i relation till det kapitalistiska systemet som potentialer, expansionsutrymmen och tillväxtzoner eller i värsta fall med Manuel Castells ord (1999: Vol. I 411) som irrelevanta rum och befolkningar. Vad vi har att göra med är en världsomfattande mobilitetsmaskin som reglerar vilka som kan röra sig, när, vart och hur. Denna mobilitetsmaskin och den ordning den skapar öppnar och stänger portar, den fördelar och omfördelar lokala och globala mobilitetsprivilegier. Den framskjutna plats som mobilitet intar idag blottlägger också att turism och turismnäring utgör arenor där frågor om geopolitik, arbetsdelning efter geografi, etnicitet och kön, (om)fördelning av vinster och inkomster i den globala turismnäringen samt rörlighetshierarkier och tillträde till rum blottläggs. Mobilitetsmaskinen utgör själva förutsättningen för turistiska flöden och skapandet av turistifierade rum. I det följande tar vi upp några av de utmärkande dragen för denna mobilitetsordning och hur den sätter sin prägel på turism. 27 det globala reseprivilegiet.indb

28 För att förstå den framskjutna plats som mobilitet, turism och resenären/turisten intar i dagens världsordning behöver vi sätta in fenomenen i en vidare historisk, ekonomisk, social, kulturell och geopolitisk kontext. Mobilitetens historia under de senaste femhundra åren hänger samman med två övergripande och inbördes relaterade skeenden. För det första följer den globala mobilitetsmaskinens uppkomst och utbredning kapitalismens tillväxt och världsomspännande expansion alltsedan 1500-talet. För det andra hör mobilitetsmaskinens globala expansion samman med kolonialismens. Tillsammans präglar dessa två skeenden kapitalism och kolonialism med sina 500-åriga rötter vår tids planetära mobilitetsordning. Kapitalismens tillväxt och utbredning alltsedan 1500-talet hänger samman inte bara med en successiv omvandling av ekonomier och samhällen i varuekonomins tecken, utan inbegriper likaså inrättandet av en mobilitets- och cirkulationsordning i kapitalets tecken. Det kapitalistiska systemet kan sägas bestå av sammankopplade sfärer: produktion, konsumtion och cirkulation av varor, tjänster, arbetskraft och kapital. Deleuze och Gauttari (1987: 468) sorterar flödena i kategorier som flöden av kapital, driv- och näringsmedel, människor samt olika sorters avfall i städerna, nationellt, supranationellt och globalt. Givet att kapital är värde i rörelse (Harvey 198: 405) så utgör hopkoppling, cirkulation och fördelning själva kärnan i kapitalackumulationsprocessen. Kapitalet måste ständigt vara i rörelse för att vinster skall realiseras och ackumuleras. Ju snabbare och smidigare varor, tjänster, kapital och människor cirkulerar, desto mindre tid tar det från investering till vinstrealisering, desto större ackumulation av kapitalet (Marx 1971: ). Utan förbättrad rörlighet är kapitalackumulationen och dess fortsatta reproduktion således så gott som omöjlig. Det kapitalistiska systemet kräver en omfattande apparat som väver samman och möjliggör hopkoppling, cirkulation och fördelning av människor, varor, kapital och information i tid och rum. Vi kallar denna anordning som både möjliggör världsomfattande cirkulation och rörlighet men som också styr och reglerar flöden för den kapitalistiska mobilitetsmaskinen. 3 Mobilitetsapparaten består av byggda miljöer och fysisk infrastruktur vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar och andra anläggningar, och av informationsteknologi- och kommunikationsnätverk som telesystem, datorer och satelliter. Den digitala infrastrukturen möjliggör insamling och lagring 28 3 Begreppet maskin syftar inte till teknologi eller teknisk apparat i första hand. Snarare är det möjligheterna att organisera flöden, materia, tecken, organ och verktyg i olika ansamlingar och de hopfogningar som uppstår som är centrala (Bonta & Protevi 2004: 107; DeLanda 2002). det globala reseprivilegiet.indb

29 av stora mängder information inte bara om till exempel turisters resvanor och preferenser utan även av olika sorters data (inkomst, ålder, civilstånd, konsumtionsvanor, utbildningsnivå, hälsa, försäkring, mm) som kan användas för allt ifrån riktad turism- och annan marknadsföring till uppföljning, styrning, kontroll och övervakning av resande både under och efter resan (Lyon 2003; Adey 2010). Denna ganska så raffinerade övervakningsapparat utgör en framväxande del av mobilitetsmaskinen och av disciplineringsteknologier som kontinuerligt övervakar individer och grupper. Den består även av en symbolisk och mer eller mindre immateriell dimension med föreställningar, normer och lagar. Mobilitetsmaskinen institutionaliseras genom stater och företag (rese-, flygföretag och hotellkedjor inom turism till exempel). Mobilitetsmaskinen inbegriper också olika teknologier för att handskas med icke-önskvärda och problematiska flöden och fenomen, alltså sådana som inte lyder under vinst- och kapitalackumulationens axiom och/eller sker i mobilitetsmaskinens regi. Mobilitetsordningen främjar viss typ av rörlighet (som till exempel bidrar till kapitalackumulation och vinstrealisering) samtidigt som den avstyr rörelser som inte bidrar till nyttomaximering, såväl inom den enskilda nationsstatens gränser som på global nivå. Mobilitetsmaskinen inrymmer väl utvecklade system för att koordinera cirkulation och flöden av produkter, idéer och människor. Planerings- och koordineringsresurser för att minska kapitalets och varans omloppstid, det vill säga höja hastigheten för vinstrealiseringen och ackumulationen utgör, således, viktiga beståndsdelar i denna maskin (Harvey 1982: ). Sammantaget är mobilitetsmaskinens tjänst i kapitalets, arbetskraftens och varornas cirkulation grundläggande för vinstrealiseringen och ackumulationsprocessen. Detta är en av de viktigaste anledningarna till varför just mobiliteten, resandet och turismen intagit en framskjuten position i vår tid. Den rörlighetsinfrastruktur som uppkom i samband med europeisk kolonialism, slaveri och imperiebygge genomsyrar även idag vår globala mobilitetsordning. Redan vid sitt vardande på 1500-talet bar denna mobilitetsordning ett mönster av olika rörlighetsprivilegier med differentierade spärrar och styrningar av resandets möjligheter. Flyktingar, asylsökande, förslavade i den illegala människohandeln och papperslösa migranter färdas parallellt med eller i skuggan av turismens globala flöden (Tesfahuney 1998b; Biemann 2002). Medan turisten efterfrågas och välkomnas nästan överallt så går många andra resenärer ett annat öde till mötes sexslaveri, svart arbete, fängelse och ibland döden. Även tvångsförflyttning som är en möjlig åtgärd i mobilitetsmaskinen av byar och människor som står i vägen för turismens expansion ingår i skapandet. Det kan handla om 29 det globala reseprivilegiet.indb

30 legaliserade och illegala förfaranden såsom köp, expropriering, tvångsövertagande av attraktiv mark som kustremsor och stränder (Klein 2007). Man kan beskriva det som att turismen skapar geografier som består av en uppsättning läger och slussar som bestämmer vilka som får blir turister och vilka som utesluts. Därför ter det sig som minst sagt absurt att Jochen Schütze, en känd resandets filosof skriver: turister är de verkliga utopiinvånarna, de har upphävt den geografiska differensen (1999: 22). Vi menar att det är på tok för tidigt att hävda att rörlighetens monotopiska epok redan är kommen. Tvärtom är och förblir skillnaderna mellan vilka som kan och inte kan vara turister grunden och förutsättningen för både turism och den globala rörlighetsapartheid som råder (Tesfahuney 2001). Turism som territorialiseringskraft Vad är ett krigståg utan skjutvapen? Turister. Dan MacCannell 1989: xviii 4 När vi vill förstå turismens segertåg och betrakta turism som geopolitik finns det anledning att gå till geopolitikens källskrifter. Dessa är författade av militaristiskt, darwinistiskt sinnade herrar vars tankegods kanske inte förtjänar att föras vidare. Men deras tankevärld lever och deras idéer blomstrar idag (se bl a Schough 2008). Man kan ha stor nytta av att använda sig av dessa militaristiska tankefigurer, eftersom de även kan användas till kritisk analys av politik och av geografiska omvandlingar. Därför lånar vi Carl Schmitts geopolitiska begrepp Nomos, för att beskriva turismens segertåg över världen. Nomos kan förstås som ett ord som täcker ord som namn, lag och ordning. Med schmittiansk terminologi kan vi säga att turismens Nomos skapas av tre aktiva, inbördes relaterade skeenden: nehmen erövring av territorium i turismens tecken, teilen installering av en turistisk rumsrätts- och livsordning och weiden nyttiggörande av den världsordning som skapas i turismens tecken. De tre processer som bygger upp Nomosbegreppet visar likheter med kolonialismens och imperialismens mönster. Territorium och samhällen erövras, införlivas och exploateras som en del av ett större kolonial/imperieprojekt (Mudimbe 1989). Nehmen, teilen, och weiden bör förstås ses som fortlöpande och sammantvinnade processer snarare än separata och på varandra följande företeelser. Turismens Nomos kan utforskas i det materiella och som förkroppsligad praktik. Turismens Nomos framträder även i idéer och föreställningar om turistsubjektet och om meningen med turism. Man kan säga att turismens 30 4 What is an expeditionary force without guns? Tourists det globala reseprivilegiet.indb

31 Nomos är följden av turismens territorialiseringskraft, dess kraft att omkoda rum i turismens tecken. Vi ser turismen som en de- och re-territorialiseringskraft och -process. Turism som både en de- och re-territorialiseringskraft och som process manifesteras materiellt/fysiskt, som förkroppsligad och/eller levd praktik men som inbegriper även idéer och föreställningar om resande, turistsubjekt och det turistiska. Denna territorialiseringskraft och -process både skapar och ordnar turistiska rum. Produktion och konsumtion av olika turistifierade platser, upplevelser, varor, bilder av och föreställningar om olika resmål är exempel på detta. Ett arbete inom turismforskningen som kommer nära en sådan förståelse är den artikel av Franklin (2004) där han lanserar idén om turism som en ordning. Detta är ett alternativt sätt att förstå turism i förhållande till modernitetsparadigmet. Utifrån Latours Aktör- Nätverks-Teori (ANT) framhåller Franklin turismens materialitet och lyfter fram turismen som en praktik, där även icke-människor ingår i skapandet av turistiska rum. En begränsning i Franklins resonemang är dock att han reducerar turismens ordning till en fråga om hur just nationsstater ordnar sitt territorium i turismens tecken. Därmed försummar han studiet av turismens ställning som självständig planetär ordning och territorialiseringskraft och dess roll som företrädare för en process som överträder och överskuggar nationalstaten som rumsorganisatör. I det som Franklin kallar turismens ontologi tar han heller inte upp kolonialism, imperiebygge eller den rasifierade, könade och klassbaserade ordning som turismen återskapar och omskapar, eller turismens plats i kapitalismens världsomspännande kretslopp. Geofilosofi och kritisk geopolitik hjälper oss att utforska dessa företeelser. Erövring i turismens tecken Erövring av territorium i turismens tecken innebär att skaffa sig tillträde och behärska rum för turismens ändamål. Att turista innebär att använda sig av de resrutter som är logistiskt möjliga ur ett praktiskt perspektiv. Turistens resemetodik följer således upparbetade rutter befarna av exploatörer, affärsmän, vetenskapsmän, soldater, koloniala tjänstemän och så vidare. Turisten behöver politiskt säkerställda infrastrukturer. Under och 1800-talen var det huvudsakligen det brittiska kolonialväldet som gav européer tillträde till fjärran resmål. Kolonialism var ett blodigt företag som våldförde sig på de mörka områdena och folken på denna jord (Said 1995: 71). Turism framstår däremot som fredligt och oblodigt, anses handla om att främja fred och samförstånd genom kulturmöten som allt annat än geopolitik och ideologi. Dock kan kolonialism, imperiebygge och turistifiering ses som speglingar av varandra. 31 det globala reseprivilegiet.indb

32 Grundprinciperna för turismens Nomos finner sin motsvarighet i hur kolonisering gick till dominering, reformering och integrering (Mudimbe 1989). Historien om Grand Tours och Thomas Cook & Sons är tämligen välkänd; likaså Karl Baedekers och John Murrays roll i turismens framväxt (Åkerberg 2001). Däremot är det mindre känt att Thomas Cook också organiserade lyxresor till Egypten parallellt med sina engelska och så småningom europeiska turer (Gregory 1999). Turismen bär ytterligare en likhet med kolonialism och imperiebygge: den stora berättelsen går ut på att det rör sig om en apolitisk verksamhet, ett företag utan ideologi, och att det handlar om en altruistisk mission för att rädda förlorade själar och sprida civilisationens ljus i mörkrets hjärtan, genom att lära primitiva samhällen det moderna levnadssättet. 5 Berättelsen om den globala turismen går, likaså, ofta ut på att den handlar om att främja fred och samförstånd genom kulturmöten. Så framställde FN turismen på 1960-talet, och Världsturismorganisationen den idag. Turism anses handla om oförargliga sysslor, nöjen och utbyten allt annat än ideologi och (geo)politik. Icke desto mindre är turism (geo)politisk och det i flera avseenden. Turismens historia, turistiska strömmar och turismens globala utbredning underlättas av den enorma globala transport och kommunikationsinfrastruktur som utvecklades i samband med europeisk kolonialism och imperiebygge (Rodney 1974; Wolfe 1982), men turism handlar lika mycket om att resa som om de föreställningar turister har om olika resmål och människor runtom i världen. Resebyråer, marknadsförings- och reklamföretag är en viktig del i skapandet av bilder och föreställningar om turistorter och resmål. Rasifierade och (ny)koloniala föreställningar om icke-europeiska samhällen och platser exotiska, enkla och frusna i ett förgånget tidsrum utgör viktiga inslag i turismens marknadsföring och bilder och i turistiska begär och drömmar (Jonsson 1994; Hall 2004). En genomgång av turismreklam i Sverige sedan 1950-talet visar hur stereotypiska föreställningar präglar marknadsföringen av Orienten och Tredje Världen. Bilden av den lidelsefulla och bekymmerslösa happy-go-lucky-människan som befolkar sydliga nejder fortlever än idag i marknadsföring, resebroschyrer och turistens föreställningsvärldar (Grinell 2004: 96). Arvet från imperialismen och (ny)kolonialismen avspeglas i turistströmmarnas riktning och volymer från forna kolonialmakter till före detta kolonier. Det är i Nord som resebyråer, flygbolag och hotellkedjor har sin bas (Pattullo 1996). Franska turister reser för det mesta till forna franska kolonier, spanska, engelska och belgiska turister till sina destinationer För en redogörelse av berättelserna om kolonialism som ett altruistiskt företag se Patricia Lorenzoni (2007). det globala reseprivilegiet.indb

33 I klassisk geopolitisk analys brukar erövrande krafter förstås som imperier, stater, nationer eller folk i symbios med sin ledare. Nyttan med expansionen är säkrade gränser, utvidgat internationellt inflytande, territorium eller livsrum (lebensraum). I en politisk värld är det staten som är den politiskt handlande aktören. I viss mån gäller detta även turismens expansion eftersom turistifiering bidrar till konstruktionen av nationell identitet (Löfgren 2001), till geopolitisk uteslutning och inkludering och till olika former av imperiella och nationella soft power-projekt (Enloe 1989; Furlough 2001). Turistifiering på hemmaplan konsoliderar föreställningen av nationen som välkänt hemmarum. Tillgänglighetsfrågor stod högt på dagordningen då till exempel Fredrik Svenonius och Svenska Turistföreningen arbetade för mottot Känn Ditt Land. Erövringen av Sverige som turistland byggde på kolonisering av de vildmarksområden som utnämndes till sevärdheter utbyggnaden av vattenkraft och järnvägslinjer banade väg för turisterna. Men turism drivs av starkare krafter än renodlad nationalism och patriotism. Sedan 1980-talet, utövar IMF och Världsbanken (Pattullo 1996) starka påtryckningar på att utvecklingsländer skall öppnas för turism. I Brasilien hjälper grävskopor till att rensa undan favelas för att ge plats för strandhotell, på Mallorca backar lokalbefolkningen undan. De få länder som inte är tillgängliga för global turism som Nordkorea eller Vittryssland framstår som extremistiska undantag. Erövring i turismens tecken sker genom omkategorisering, identifiering, sortering, välkomnande, inkastning, avvisande, modifiering, tillrättavisanden, bekräftelse och bemötande. Ibland handlar det om belägring eller avspärrning av specifika områden för turistiska ändamål genom dekret, tvångsbeslagning och inköp av mark för rent kommersiella ändamål. Det kan också omfatta gränsdragning, avspärrning och inrättande av särskilda zoner som naturreservat, djurparker, stränder, camping- och fritidsläger. Erövringen kan också äga rum indirekt genom att turismen följer med och utnyttjar andra angränsande verksamheter som också tar territorium i besittning, som till exempel byggda miljöer och infrastruktur. De turistifierade rum som anläggs genom erövring möjliggör, styr och omfördelar turistiska flöden, upplevelser och nöjen. Ur ett principiellt perspektiv är den expansionistiska erövringen av engångskaraktär men erövringen konsolideras och intensifieras därefter genom en geografisk förtätning. Vi kan alltså tala om en expansiv och en intensiv fas, eller om horisontell respektive vertikal tillväxt av turism. Passepartout företräder turismens expansiva fas då territorier blir tillgängliga för resande i form av en reseprodukt, en vara. Michel Renault lever i turismens intensiva fas där successivt varje utrymme, (vardags)stund och aktivitet inramas i turismens tecken (upplevelse, nöje och njutning). 33 det globala reseprivilegiet.indb

34 En turistordning inrättas Erövring i turismens tecken övergår successivt i installering av olika ordningar. Installering har som sin främsta uppgift att utforma, koda, kanalisera och övervaka materiella och immateriella flöden och sammanfoga dessa till en helhet i turismens tecken. Planläggning av turistmål, sevärdheter och upplevelser, iscensättning av det turistiska samt identifikation av potentiellt turistifierbara resmål och företeelser, är exempel på hur territorier, samhällen och flöden ordnas i turismens tecken. På så sätt säkerställs reglering, stabilitet och regelbundenhet vad gäller turismens flöden och förtjänster. Ordnandet rör även kontroll och avstyrning av störande och tygellösa element eller drag (Ek & Tesfahuney 2008). Då en turistordning inrättas både skapas, kanaliseras och avstyrs flöden på en och samma gång. Därigenom regleras mobilitet och immobilitet både inom och utanför turistifierade rum. Denna ömsesidiga relation är en grundförutsättning för turism. Att inrätta en turistordning innebär en successiv omvandling och reformering av samhällen, naturområden, produktionssystem, konsumtionsformer och rörlighetsmönster i turismens och varuekonomins tecken. Installeringen av en turismens ordning kan liknas vid ett fångstnät som kastas över befintliga områden, samhälle och flöden. Fångstnätet omkodar, ordnar och kanaliserar territorier, samhällen och flöden i enlighet med turismens vinst- och tillväxtbehov. Allt kan infogas och omvandlas till sevärdheter och upplevelseföremål det må gälla natur, kultur, historia och livsöden, inklusive iscensättningar av det autentiska eller andra turistiska attraktioner. 6 Installeringen av en turismens ordning kan systematiseras efter Foucaults (1977) tre huvudprinciper tid, rum och tidrum. Inrättandet av rumsordningen innebär definition och kodning av platser som destinationer, sevärdheter. Turistrutter växer fram. Rumsordningen är samtidigt en kartografisk ordning, och framställningen av turistrum fungerar i många sammanhang som komplement eller ersättning av de kartatlaser som användes för folkbildning och nation building. Skyltfönsterlogiken med Potemkinkulisser som del av stadsbyggnadsidealet institutionaliseras och marknadsförs. Det blir viktigt för varje ort att vara attraktiv som destination turisten blir minst lika viktig, om inte viktigare, än den bofaste innevånaren. En annan aspekt i installeringen av turistifierade rum avser standardiseringen och ordnandet av tid. En ny tidsordning innebär att platsens säsonger, rytmer och tidtabeller turistanpassas. Inrättandet av enhetliga tidssystem (analog-, klock-, kronometrisk tid) och schemaläggning av ryt Några exempel: berättelsen om den mest fotograferade bondgården i hela USA i DeLillos roman White Noise (1999: 12); hur indonesiska bönder tvingas klä sig och uppträda som vildar trots att de inte känner igen sig i det (Cole 2007). det globala reseprivilegiet.indb

35 35 mer och cykler (semestertid, fritid, arbetstid) är viktiga aspekter. Tidsordning medför en systematisk och detaljerad indelning av tid med bestämda uppgifter, plikter och göromål i olika kontexter (på semester, arbetsplatsen, fritiden, inomhus, mm). Uppdelning av tid skapar uniforma och regelbundna tider: dagar, veckor, månader, år och förutbestämda tillfällen som fritid, högtider, semestertider och arbetstider. Fångstnätet förankrar en tidsmedvetenhet hos alla människor och i alla former av organisationer (Ek & Tesfahuney 2008). Ett exempel är installering av en universell standard tid (GMT), införande av en nationsstatlig uniform tid, som ersatte och standardiserade olika lokala tideräkningar för tågtransport. Samtidigt är ett av säljargumenten för turism att den erbjuder en sekvens där den egna kroppens känslor och behov kan tillåtas styra dagsschemat, en tillfällig övergång till en kvasi- eller förmodern livsrytm. De nya rums- och tidsordningarna sammanfogas i en form av fångstapparat som filtrerar massorna (Virilio 1986). Det turistifierade rummet kräver ett ständigt kretslopp av råvaror, människor, livsmedel, och pengar samt inte minst skapandet av nya begär, önskningar och fantasier. Detta hjälper oss förstå varför turism gått från att ha varit en marginell företeelse till att inta en framskjuten ekonomisk, kulturell, social och (geo)politisk plats och bli ett återkommande inslag i vardagslivet i vår tid. Turismens tillväxt och expansion avspeglas även i hur säsongsbaserade turistiska flöden och cykliska rytmer successivt övergår till en kontinuerlig aktivitet med vardagsutflykter, weekendresor och helgkryssningar under vinter, vår, höst och sommar, för att inte tala om hur vi mer och mer formas till att tänka, handla och leva som turister även när vi inte är på resande fot. Den ökade intensiteten i turismkapitalets omlopp det tar kortare och kortare tid från det att kapitalet investeras till att det vinstrealiseras inom turismsektorn kastar ljus över en hel del frågor som turismforskningen brottas med. Som ett resultat av turismens intensifiering befinner vi oss idag i postturismens tidevarv (Feifer 1986). Både turismens dramatiska expansion samt svårigheterna i att finna meningsfulla distinktioner mellan turistiska och icke-turistiska aktiviteter, vardag/semester, arbete/fritid, här/där, kan härledas till den ökade hastigheten, intensiteten och omfattningen av kapitalets kretslopp (omlopp) inom turismsektorn. Turismens rums- och tidsordningar har en rad manifesteringar. En rättsordning sorterar resande i olika kategorier samt reglerar resandet med hänsyn till rådande mobilitetspolitik (pass och visum, krav på tillstånd för vistelsen, lagar och bestämmelser om in- och utvandring, internationell rätt, mm). Här återfinner vi klassiska hierarkiska relationer mellan privilegierade resande från de gamla kolonialländerna och lokalbefolkningen i geopolidet globala reseprivilegiet.indb

36 36 tiskt underordnade länder. Maskinen kodar människor på resmålen enligt rasistiska och stereotypa föreställningar om ras, etnicitet och kultur. Men den turistiska rättsordningen manifesteras också i dagligt lokalt polisarbete och rättsutövning. När väl en juridisk och polisiär sortering är genomförd inträder en turistorienterad managementordning som normerar bemötandet av turisten. Globaliserade värdskapsinstruktioner skapade för kommersiella relationer förenas här med mobiliseringen av lokala och traditionella föreställningar om gästfrihet och hedersamt bemötande av resande: Vatten tarvar vandraren, som kommer till måltid, handduk och vänlig välkomst; välvilligt sinne som det står i Havamal. En produktionsordning med hantverk, industri och tjänster anpassas till turismens konsumtionsbehov av till exempel souvenirer. En livsordning inrättar människors liv i paket där deras kroppar och mellanmänskliga upplevelser definieras med prefixet turist- eller semester-, som turistupplevelse eller semesterflört. Två varianter av moraliska ordningar utövar inflytande på värderingen av resandet. Den ena är upplysnings- och bildningsidealet med rötter i den klassiske europeiske resenärens registreringsprojekt. Denna moraliska ordning betonar resenärens bildning, värdighet och hans nyplatonskt klarsynta och auktoritativa blick. Modellfiguren är medborgaren som av bildningstörst drivs ut i världen där han själv samtidigt fungerar som ljusspridare. Den andra moraliska ordningen grundas i ett upplevelse- och njutningsideal som under 1900-talet så att säga har kommit ut ur garderoben till den grad att vi kan tala om en hedoniseringsprocess (Žižek 1996; Diken & Laustsen 2004). Michel Renault kan ses som en sorts modellfigur, en upplevelsekonsument med rätt att njuta vars samtliga behov tillfredsställs av marknaden graden av mobilitet är av sekundär betydelse. En turistanpassad sexualitetsordning arrangerar vems kroppar och kroppsdelar som sexualiseras inför vems ögon och tillträde till sexualiserade kroppar regleras genom den specifika turistmoralen. Turismordningen möjliggörs, utvecklas och modifieras av en turismpolitik som sporras av policyenteprenörer branschfolk, förhoppningsfulla lokalpolitiker, stolta patrioter, investerare och nationalpolitiker med behov av utländsk valuta. Det har i turismens kölvatten utvecklats en ny vetenskaplig kunskapsordning som erbjuder en legitimerad kunskapsbas för policymakare och branschfolk. Denna kunskapsordning beskriver, beräknar och bekräftar turismens betydelse. Kunskapsordningen är inordnad i och beroende av turismordningen, och använder i många fall turismnäringens behov och ändamål som utgångspunkt snarare än som frågor. Turistordningarnas framväxt sammanfaller med expansionen av västerländska konsumtionsmönster, de är så att säga både orsak och verkan. Turistforskningens bedet globala reseprivilegiet.indb

37 skrivningsmodeller har gått från traditionella relativt enkla linjära modeller med fokus på orsak-verkan till skildringar av turism som ett komplext, dynamiskt, föränderligt och icke-linjärt system ganska lika ekosystem. Enligt denna tankestil är turism ett komplext, adaptivt system; självorganiserande, icke-linjärt, kaotiskt, med tröskeleffekter (Becken & Hay 2007). I samband med att samhällsvetenskap lånat in och anammat en naturvetenskaplig komplexitetsmodell har fältet mobility studies etablerats. Inte därför att makten över rörlighet står högst på den politiska agendan och därför bör utforskas, utan för att tankestilen kräver fokus på rörlighet, flöden och förändring. Ändock är det stabila skelettet i ordningen beräkningsbart, förutsägbart och översättningsbart. Turism bygger på en resemetodik där tid och rum kalkyleras matematiskt och där kostnader och intäkter uttrycks i monetära termer. Tidrumspaketerade livssekvenser är garanterade och skall kunna redovisas i både kvalitet och kvantitet oavsett komplexitet. Nyttan med turism Enligt prognoser ( beräknas resandet öka till 1,6 miljarder människor Det finns en stark tro på att turism genererar tillväxt och utveckling. I turismbranschens egen retorik (här exemplifierad med Världsturismdagens olika teman ) framställs dessutom turism som nyttig för en rad önskvärda fenomen: bevarande av världsarv (Chile), fred och dialog mellan civilisationer (Iran), hållbar utveckling (Costa Rica), fattigdomsbekämpning, arbetstillfällen och social harmoni (Algeriet), förståelse, kultur och samhällsutveckling (Malaysia) och kvinnofrågor (Sri Lanka). Snarare än att dekonstruera denna retorik vill vi här infoga nyttofrågorna i Nomos-begreppet. Det tredje delbegreppet av Nomos är på tyska weiden att tillgodogöra sig, att skörda frukterna av erövringen och installeringen. I en politiskt definierad värld är det staten som är den politiskt handlande aktören. I viss mån gäller detta även turismens expansion eftersom turistifiering bidrar till konstruktionen av nationell identitet, geopolitisk uteslutning och inkludering och till olika former av imperiella och nationella soft power-projekt, som vi påpekade tidigare. I vårt postpolitiska tidevarv så nyttiggörs natur, land, folk, kulturarv, myt, historia med mera genom platsmarknadsföring, design och branding. Därmed också uppkomsten av nation branding och designer nations då nationell identitet och territorium skräddarsys, paketeras och saluförs i turismens tecken och i enlighet med nyliberal marknadslogik (Jansen 2008). För att fullt ut förstå turistifieringens drivkrafter och vem som tillgodogör 37 det globala reseprivilegiet.indb

38 sig dess avkastning måste vi flytta fokus från stat till marknad. Turismen expanderar i första hand enligt en kapitalistisk marknadsrationalitet som skapar tillgång och efterfrågan symbiotiskt. Nyttan med turism ska alltså uttryckas i marknadstermer. Rent principiellt, har marknadslogiken inga inbyggda tabun eller förbud som hindrar varugörandet av någonting. Enligt neoklassisk ekonomisk teori så är nytta=värde=pris. Nyttan med turism i marknadstermer flyttar fokus från identitets- och folkbildningsövningar, så som Känn Ditt Land. Riksantikvarieämbetets uppgifter tas över av turistföretag. Turistbroschyrer, inte atlaser, folkskola och uppslagsverk, utbildar både invånare och besökare om land och folk. Museer omvandlas till upplevelsefabriker. I den ultimata marknadsvärlden skulle alla varor finnas tillgängliga för alla kunder. Men det finns vissa värden som inte är flyttbara, som inte förmås att gravitera mot marknaderna. Jordaxelns lutning förhindrar förflyttningen av klimat och landskapstyper. Den transnationella migrationspolitiken kontrollerar och övervakar flödena i mobilitetsmaskinen så att oönskade människor och/eller billig arbetskraft inte kan resa till de köpstarka områdena. Det innebär inte en absolut uteslutning av den arbetskraft som är beredd att sälja sina tjänster billigt. Om det gick att förflytta dessa kvalitéer till den köpstarka marknaden skulle det göras, och vi ser detta tydligast i uppbyggnaden av hela iscensatta platser, landskap och hyperverkliga rum och i turistifiering av tillvaron över hela globen. Turism är en de- och re-territorialiseringskraft som erövrar, omdanar och nyttiggör platser och människor över hela jorden i sådan grad att det inte längre är möjligt att finna en fläck på jorden som inte påverkas av turismens logik. Man kan som vissa forskare mena att detta innebär att vi lämnar turismens tidevarv begreppet kollapsar så att säga då det inte finns något som inte faller inom dess sfär. Vi menar att det är mer meningsfullt att (åter)upprätthålla en kritisk fokus på turismens inneboende territorialiseringskraft liksom på dess svagheter. 38 det globala reseprivilegiet.indb

39 Josefina Syssner & Khalid Khayati Veni, Vidi, Adios Turisten och de tre privilegierna Varje år reser hundratusentals svenskar på semester till länder där etniska konflikter pågår och där de mänskliga rättigheterna kränks. Hur kommer det sig, kan man fråga sig, att människor är beredda att spendera sin semesterkassa och sin ledighet på just dessa platser? Ett svar är att det är billigt. Ett annat är att det är varmt och skönt. Ett tredje är att det är intressant och annorlunda. Men alldeles oavsett vilka av dessa tre förklaringar man lyfter fram, så finns det en ytterligare förklaring, som går djupare och som ligger till grund för de andra tre. Den förklaringen handlar om att den västerländska turisten har en rad privilegier, som gör att de där etniska konflikterna och brotten mot de mänskliga rättigheterna väger lätt i jämförelse med utsikterna att få ett par veckors sand, sol och billig shopping. I detta kapitel kommer vi att lyfta fram tre av de privilegier som en västerländsk turist har. Vi kommer att diskutera de förväntningar som dessa privilegier skapar, och vi kommer att diskutera i vilken kontext och i vilka situationer som dessa privilegier och förväntningar aktualiseras. De tre privilegier vi kommer att diskutera är: (a) Den frivilliga mobilitetens privilegium, (b) Det selektiva seendets privilegium och (c) Den omedelbara sortins privilegium. Dessa tre privilegier sammanfaller kronologiskt delvis med Ryans (1997; se också Shaw & Williams 2002: 89) sätt att beskriva den turistiska upplevelsen. Ryan menar att den turistiska erfarenheten är uppbyggd kring tre faser. Den första fasen är den planerande. I denna fas väljer turisten vart han eller hon ska åka. Här planeras själva resan, hur boendet ska organiseras och vilka aktiviteter som ska genomföras under resans gång. Det är i denna fas, menar vi, som den frivilliga mobilitetens privilegium blir som allra tydligast. Den andra fas Ryan lyfter fram är det faktiska genomförandet. Det är i denna fas, menar vi, som det selektiva seendets privilegium träder fram. Den tredje fasen, enligt Ryan, är den utvärderande och återberättande fasen. Här, liksom i slutet av själva genomförandefasen, blir den omedelbara sortins privilegium viktigt. 39 det globala reseprivilegiet.indb

40 Texten bygger på flera olika typer av material. Vi har studerat resekataloger och annat material från de tre marknadsledande researrangörerna i Sverige Ving, Fritidsresor och Apollo. Vi har observerat och fört strukturerade samtal med turister som befunnit sig i alla de faser som nämnts ovan. I övrigt bygger texten på den litteratur vi hänvisar till, och på våra egna turistiska erfarenheter. Den frivilliga mobilitetens privilegium Den västerländska turistens allra mest grundläggande privilegium, är privilegiet att stanna hemma (jfr Urry 2002). Den mobilitet som internationell turism utgör är inte påtvingad och den risk som den som väljer att inte resa tar, är förhållandevis liten. Även om samhälleliga och klassrelaterade norm- och värdesystem kan ha en styrande och ibland avgörande betydelse för människors beslut att resa utomlands, så står det i formell mening den myndige västerlänningen fritt att stanna hemmavid. Vid sidan av detta är privilegiet att välja resmål fundamentalt för västerländska turister. Det antal resmål som står till buds är, naturligtvis, varken obegränsat eller konstant i tid och rum. Vart man faktiskt kan och har möjlighet att åka avgörs av en mängd faktorer från turistens erfarenhetsrum och förväntningshorisont (Koselleck 2004) till dess tillgång till olika typer av kapital (Bourdieu & Thompson 1991) och information. Inom ramen för de gränser som dessa faktorer sätter är urvalet emellertid stort. Vi kan välja att stanna hemma, och vi kan välja och välja bort en lång rad mål för våra semesterresor. Den frivilliga mobiliteten är ett privilegium förbehållet en förhållandevis liten del av världens befolkning. För oss i västvärlden är det lätt att tro att vi lever i en värld som karaktäriseras av öppenhet och tillgänglighet. I realiteten är det inte så. En stor andel av jordens befolkning har svårigheter att klara sin försörjning från dag till dag; offentlig statistik visar att nästan en fjärdedel av jordens befolkning lever under den internationella fattigdomsgränsen. För dessa människor är den frivilliga mobilitetens privilegium långt borta. En stor del av jordens befolkning saknar pass eller andra identitetshandlingar också det utgör ett hinder för internationell rörlighet. Dessutom finns det en rad internationella överenskommelser som effektivt förminskar möjligheterna för människor från den fattiga delen av världen att resa till den rika delen av världen. De länder som undertecknat Schengenavtalet har enats om att kräva inresevisum av medborgare från de allra flesta av världens länder, och för att få visum till Schengenområdet måste den som ansöker om visum uppfylla en rad villkor. Om den beslutande myndigheten (Migrationsverket i Sveriges fall) har skäl att tro att 40 det globala reseprivilegiet.indb

41 den sökande vill söka asyl eller bosätta sig i Schengenområdet, då avslås ansökan direkt. Den frivilliga mobiliteten har alltså en tydlig riktning. Den går från rika länder till andra rika länder, och den går från rika länder till länder som är fattiga. Och inom dessa rika länder, är tillgången till de typer av kapital som behövs för att resa väldigt ojämlikt fördelad.trots att den är ett privilegium kan den frivilliga mobiliteten ge upphov till en viss oro och ambivalens hos turisten. Antalet möjliga destinationer är så många, och reskassan och semesterdagarna är ofta begränsade. Shaw & Williams (2002: 89) menar att den typ av konsumtion som en resa innebär kan förstås som en slags högriskkonsumtion. Köper man en ny soffa, en bil eller en tv har man ofta möjlighet att pröva, känna på eller låna hem varan innan man köper den. Och passar den inte när man väl har köpt den, så har man goda chanser att få lämna tillbaka den, byta eller åtminstone sälja den vidare till någon annan. Köper man en resa ser förutsättningarna annorlunda ut. Så länge researrangören inte begått formella fel har man få möjligheter att ångra sitt köp. Även om semestern blev tråkigare, regnigare och mindre intressant än förväntat, så är chansen liten att turisten får några pengar tillbaka. Den risk som det innebär att köpa en resa gör att turisten ofta planerar sitt köp förhållandevis väl. Man jämför länder, destinationer, flygtider, priser, hotell och resebolag med varandra. På så vis är turisten ofta en förhållandevis medveten och välinformerad konsument. Samtidigt har privilegiet att välja och den kamp om turistkronorna som detta leder till, gett upphov till en turistisk diskurs som motiverar turisten att söka efter en viss typ av information. Som vi ska se nedan kretsar den turistiska diskursen många gånger kring klimatet, kostnadsläget, nöjesutbudet, maten, atmosfären och stränderna på orten. Det är dessa teman som betonas och som framstår som de självklart viktigaste att informera sig om. Det gör att den gängse turisten lägger mer tid på att kontrollera väderprognosen och valutan på resmålen, än på att kontrollera det aktuella politiska läget i de länder dit man funderar på att resa. Privilegiet att välja, och strävan efter den ultimata resan, avspeglar sig på många sätt i relationen mellan turisten och de reseoperatörer som arrangerar och förmedlar resor till fjärran länder. Konkurrensen om turistkronorna är stor och hos varje reseoperatör görs insatser för att turisten ska använda sin frihet att välja till att välja just deras utbud av resmål och tjänster. När resmålet Dubai beskrivs i resekataloger och på bokningssidor på Internet får vi veta att detta är en exotisk och annorlunda värld fylld av trendiga shoppinggallerior, makalösa sandstränder och välskötta golfbanor. 7 Landet beskrivs som orientaliskt, ultramodernt, och som ett kosmopolitiskt det globala reseprivilegiet.indb

42 centrum 8 där man möts av både gästfrihet och vänlighet. 9 När Thailand behandlas i samma forum får vi veta att vart du än kommer i Thailand möts du av leenden, leenden och åter leenden. Alla är så vänliga att det är helt omöjligt att inte bli glad och nöjd själv. 10 Singapore beskrivs som modernt och välordnat med shopping i världsklass. 11 Kambodja beskrivs som vänligt, charmerande och gästfritt 12, och Indonesien sägs bjuda på allt från storslagen natur med vulkaner, djungler och paradisstränder till myllrande storstäder, billig shopping och ett fantastiskt nöjesliv. 13 Turkiet förknippas med lata dagar på stranden, låga priser, kryddiga matupplevelser, tebjudningar i basarerna och ändlösa nätter. 14 Här, får vi veta, finns allt, och inte minst får du valuta för pengarna! 15 Beskrivningarna ovan är lätta att känna igen. Den som bläddrat i en resekatalog vet att det är det exotiska, det orientaliska, det myllrande och färgsprakande som lyfts fram, liksom det välorganiserade, det moderna och den billiga shoppingen. Vad som däremot inte betonas är de problem som råder i de länder som beskrivs. Att Dubai tillämpar sharialagar lyfts inte fram. Vi får inte heller veta att våldet i södra Thailand fortsätter med oförminskad styrka, och att det i konflikten mellan militär och väpnade grupper förekommer omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt. Att regeringen i Singapore begränsat såväl yttrandefriheten som mötesfriheten berörs inte, och inte heller att misstänkta regelmässigt utsatts för tortyr eller annan misshandel under förhör. De regeringsinitierade tvångsutdrivningarna och folkomflyttningarna i fattiga områden i Kambodja lyfts inte fram. Den indonesiska polisens och militärens överdrivna våldsanvändning under demonstrationer och arresteringar nämns inte, lika lite som dess användning av tortyr under förhör av misstänkta. Den begränsade yttrandefriheten i Turkiet syns inte, och det gör inte heller den alltjämt pågående konflikten mellan den turkiska militären och olika kurdiska grupperingar. 16 Att reseoperatörerna betonar det positiva och åsidosätter det negativa i sina beskrivningar av ett land är på sätt och vis en empirisk självklarhet. Varför skulle de ens överväga att göra på något annat sätt? De har ju ett up Samtliga uppgifter från Amnesty International Report det globala reseprivilegiet.indb

43 penbart intresse av att de länder till vilka de arrangerar resor förknippas med positiva saker, såsom sand, sol och billig shopping. Den fria mobilitetens privilegium betyder för den internationella turismindustrins del att man måste konkurrera om turisternas längtan, fantasier och dagdrömmar. På samma sätt finns det inom många länder ett intresse av att just det landet uppfattas som det ultimata resmålet. Turismnäringen är viktig i många länder och särskilt viktig är den i de länder som är fattiga. Enligt ett betänkande om turism och utveckling, presenterat i Europaparlamentet under 2006, genererar turismen ett flöde av kontanter från de rika till de fattiga länderna som är dubbelt så stort som regeringsbiståndet. 17 Här uppges också att turismen i de 49 minst utvecklade länderna är den största källan till inkomster i utländsk valuta, och att turismen i 41 av världens 50 fattigaste länder svarar för över 5 procent av BNP och/eller 10 procent av exporten. 18 Detta innebär att det inte bara är de internationella reseoperatörerna som har ett kommersiellt och institutionaliserat intresse av att odla turistens drömmar och fantasier om det ideala resmålet. Samma intresse återfinns bland aktörer på olika nivåer i de värdmiljöer som livnär sig på turismen. Inledningsvis hänvisade vi till Ryan (1997) som menar att den turistiska erfarenheten kan delas in i tre faser: den planerande, den genomförande och den återberättande fasen. Samtidigt är det uppenbart att planerande och återberättande faser kan sammanfalla med och flätas in i varandra. En genomsnittlig turist diskuterar gärna sitt val av resa med andra innan han eller hon slutligen bestämmer sig för att boka. Omgivningens reseberättelser, minnen, upplevelser och foton kan till och med vara en avgörande faktor när beslutet om resmål ska fattas. Även virtuella resedagböcker, bloggar och privata inlägg i olika diskussionsforum på Internet används som källa för information och inspiration när resor planeras. Det blir då tydligt att den enes återberättande fas kan sammanfalla med den andres planerande fas. Även i dessa mer privata diskussioner dominerar utsagor om klimat, kostnadsläge och om orörda alternativt överexploaterade stränder. Dramatiska händelser, loppiga hotellrum och saltade notor ingår också i reseberättandets genre, liksom berättelser om tiggare, prostituerade och påflugna försäljare. Men när dessa teman berörs handlar det ofta om vilka individuella strategier man kan eller bör ta till som turist för att inte bli lurad på pengar och service, eller för att slippa undan oönskade situationer. Teman som däremot sällan lyfts fram i privat reseberättande, är de som rör vidare, djupare och mer problematiska samhällsfrågor. Bilder, berättelser och intryck av platser är alltså centrala i turistens 17 ACP-EU 3871/06/A/slutlig. 18 ACP-EU 3871/06/A/slutlig. 43 det globala reseprivilegiet.indb

44 förberedande, planerande fas. Dessa bilder och berättelser skapas i stor utsträckning i gränslandet mellan resebolagens information och kommersiella budskap, resemagasin, guideböcker och de privata och personliga reseberättelserna. Här ryms såväl hårda fakta om visumregler och reseförsäkringar, som förväntningar och fantasier om vad man tror att man ska få uppleva på semestern. Nyhetsmedier och andra kanaler för information finns också med på denna arena, men den turistiska diskursen och nyhetsdiskursen förefaller ha svårt att mötas. Den turistiska diskursen hämtar näring från en lång rad kommersiella aktörer. Här skapas bilder av platser långt borta, men trots avståndet upplevs bilderna ändå som relevanta, eftersom de föreställer platser, miljöer och upplevelser som finns där i första hand för turisten och dess behov. Nyhetsdiskursens bilder kan omfatta platser som sammanfaller med, eller ligger i direkt anslutning till den turistiska platsen. De bilder som skapas här upplevs ändå av många som mindre relevanta. De rör ofta en konflikt som kan vara svår att förstå, och som inte förefaller ha några direkta följdverkningar för dem som befinner sig utanför den. Tilltalet är allvarligare, mer komplext, och det finns ingen direkt eller indirekt handlingsrekommendation kopplad till rapporteringen om en konflikt långt borta. Till de kommersiella, turistiska budskapen finns alltid en handlingsrekommendation knuten: det här angår dig, för vi vill att du ska köpa din resa just hit, just nu, av just oss! Det selektiva seendets privilegium Det andra privilegium vi valt att lyfta fram är det som handlar om turistens möjlighet att avskärma sig från delar av den politiska, sociala och ekonomiska situation som råder i det land som besöks. Denna avskärmandets praktik tar sig många olika uttryck och skiljer sig på flera sätt ifrån den avskärmning som följer i spåren av andra typer av konsumtion. Vi kommer att lyfta fram ett par exempel på hur detta avskärmande kan gå till, och vilka de idémässiga och materiella förutsättningar är som gör att detta avskärmande är möjligt. Givetvis rymmer många former av konsumtion ett visst mått av avskärmning. Den som köper en tröja, ett par skor eller en fotboll har också stora möjligheter att blunda för de villkor under vilka just den varan blivit producerad. Avskärmandets praktik är därför långt ifrån unik för turistsektorn. Det som skiljer den turistiska varan från många andra varor är emellertid att den är så intimt förbunden med den kontext i vilken den produceras. Turism är, som Urry (2002) uttrycker det, positional goods. 44 det globala reseprivilegiet.indb

45 Detta betyder till att börja med att varan den turistiska upplevelsen är platsbestämd. Upplevelsen Bali kan bara konsumeras på just Bali. Den upplevelse som en guidad tur, en dansuppvisning, eller en fotmassage på stranden utgör, produceras på samma plats och dessutom i samma stund som den konsumeras. Det är en väsentlig skillnad från annan typ av konsumtion, där själva produktionen kan ske på en helt annan plats, väl dold från den slutliga konsumenten. Produktionen av turism sker alltså många gånger på plats i själva upplevelserummet (Mossberg 2003: 15) och i vad man skulle kunna kalla realtid (Urry 2002: 61). I jämförelse med annan konsumtion är alltså kontaktytorna mellan den turistiska producenten och konsumenten väldigt uppenbara. Att turism är en typ av det Urry kallar positional goods innebär att turismen är höggradigt involverad i och beroende av den lokala miljön. För den som vill köpa ett par jeans är det om man lägger alla eventuella moraliska, etiska eller politiska hänsynstaganden åt sidan helt oviktigt hur det ser ut i den fabrik där dessa produceras. Lika oviktigt är det hur det ser ut i den stad där fabriken finns placerad, eller i det land i vilken staden är belägen. För en turist som vill gå på restaurang, hyra en motorcykel, snorkla eller följa med på en guidad tur är däremot denna vidare kontext oerhört viktig. Det är de lokala resurserna kulturen, miljön, naturen, arkitekturen, pulsen, utbudet, stämningen, servicen och andra mer eller mindre svårdefinierade faktorer som gör en destination attraktiv för turister. Det gör att turisten inte bara konsumerar en tydligt avskärmad vara, utan också en del av den kontext i vilken denna vara producerats. Så här långt har vi alltså kunnat konstatera att varan turism skiljer sig från många andra varor så till vida att konsument och producent många gånger möts i ett gemensamt upplevelserum. Vi har också kunnat konstatera att den turistiska upplevelsen är tydligt kopplad till den kontext i vilken den upplevs. Turism är en in situ upplevelse (Urry 2002; Shaw and Williams 2002: 46), och kan därför inte separeras från den sociala kontext i vilken den produceras. Därför, menar vi, är det särskilt intressant att undersöka hur turisten ser på detta upplevelserum och på dess omgivande kontext, och vad det är som gör det möjligt för turisten att trots allt blunda för vissa delar av samma kontext. På en övergripande och generell nivå kan vi konstatera att tiden är en av de faktorer som gör att turisten har eller tar sig möjligheten att bortse från vissa element i en plats. Turisten är ju till sin natur en gäst, en tillfällig besökare, någon som har en tydlig intention att lämna platsen efter en förhållandevis kort tidsperiod (Urry 2002: 3). Just denna begränsade vistelsetid används ofta som argument när turister friskriver sig själva, eller friskrivs av 45 det globala reseprivilegiet.indb

46 andra, från ansvar. Hur skulle jag kunna göra något åt barnprostitutionen i Thailand vi var ju bara där i två veckor? är ett exempel på hur denna friskrivning går till. Vår uppgift här är inte att avgöra huruvida det är rätt eller fel att avsäga sig ansvar med hänvisning till att man är en temporär gäst. Att lyfta skulden från sig själv, och istället placera den på andra är dessutom inte ett beteende som är förbehållet turisten. Snarare är det, som Heberlein (2008) skriver, ett fenomen som återfinns överallt i samhället, och i en mängd olika sammanhang. Det som ändå gör det turistiska friskrivandet från ansvar lite speciellt, är att det kan omfatta så oerhört många människor på samma plats samtidigt. Malta, till exempel, är ett populärt resmål för semestrande européer. Landet är litet till ytan jämförbart med kommuner som Tibro, Grästorp eller Bollebygd. Med svenska mått mätt är landet tättbefolkat ungefär invånare är fast bosatta på de tre huvudöarna. Varje år besöker minst dubbelt så många människor ön som turister. Framförallt under sommarhalvåret stiger Maltas faktiska invånarantal betänkligt, och om vi utgår ifrån att det finns en generell benägenhet bland turister att friskriva sig från ansvar, så innebär det att Malta under hälften av året, till en mycket stor del bebos av människor som är där under en mycket kort tid, och som därför inte anser sig ha något ansvar för miljön på Malta, för de sociala villkoren på Malta, för kulturlivet på Malta eller för något annat som rör Maltas långsiktiga utveckling. Samma sak gäller för Mallorca, Gran Canaria, Båstad eller vilken annan liten, välexploaterad turistort som helst. Den begränsade vistelsetiden kan alltså tjäna som förklaring till varför turister kan välja att bortse från stora delar av resmålets samhälleliga kontext, trots att just kontexten i många fall är helt central för den turistiska upplevelsen. På en lika övergripande och generell nivå kan vi konstatera att det som många gånger beskrivits som semesterresans essens eller intention står i skarp kontrast till det vardagliga eller långsiktiga ansvarstagandet. I de allra flesta definitioner av turism utgår man ifrån att intentionen med en turistisk resa är nöjesbetonat. Nöjet kan i sig bestå i avkoppling, rekreation, återhämtning, intellektuell stimulans eller äventyr, lössläppthet, frihet och fysiska utmaningar, helt beroende på vem det är som reser. Just detta att turisten strävar efter att tillfredsställa ett visst specifikt upplevt behov hos sig själv eller sina närmaste bidrar naturligtvis till att strukturera dennes blick (Urry 2002). Semesterfirarna blir, med Shaw och Williams ord (2002: 92) fullkomligt självorienterade. Det är de egna behoven inte andras som står i centrum när man är på semester. Förutom tiden och intentionen, som på en övergripande nivå bidrar till att strukturera turistens förhållande till den besökta platsen, finns en 46 det globala reseprivilegiet.indb

47 rad fenomen som gör det möjligt för turisten att inte kännas vid delar av den miljö som besöks. En del av dessa fenomen utgörs av tydliga fysiska barriärer som skyddar turisten från en mängd ljud, lukter och synintryck, likväl som från oönskad interaktion med människor som inte är antingen turister eller anställda för att tjäna turisterna. Här kan, bland annat, den förbokade, luftkonditionerade transferbussen från flygplatsen till hotellet nämnas. Hotellets privata, ibland inhägnade strand är ett annat exempel. I andra fall är gränsen mellan turisten och värdmiljön inte fysisk utan snarare funktionell. Här kan den organiserade utflykten, den guidade turen eller resebolagets färdigregisserade kvällsunderhållning vid poolen tjäna som exempel. Innanför dessa fysiska och funktionella gränser bildas ett rum i rummet ett rum där turister bara möter andra turister, eller funktionärer som blivit ombedda att bemöta turisterna på ett visst bestämt sätt. I alla de exempel som nämns ovan, finns det turismarbetare, vars uppgift är att upprätthålla gränsen mellan den turistiska verkligheten och andra, extraturistiska verkligheter. Hotellreceptionister, guider, turistpoliser, reseledare, vakter, bland andra, kan räknas till de gränsvakter vars uppgift är att se till att ingen obehörig smiter in i det turistiska rummet. Den korta vistelsetiden, intentionen avsikten att ha roligt samt en rad fysiska och funktionella barriärer ger alltså turisten privilegiet att vistas på en plats utan att engagera sig i dess långsiktiga fortlevnad. Turisten har möjlighet att, tillsammans med andra turister och turismarbetare, röra sig i stråk mellan olika turistiska miljöer (hotellet, poolen, sevärdheten, souvenirshopen, casinot, baren) utan att alls interagera med de miljöer som finns utanför denna turistiska verklighet. På så vis kan den turistiska mobiliteten bli både selektiv och trots all sin frivillighet oerhört begränsad. Den omedelbara sortins privilegium Den västerländska turisten har, som vi redan poängterat, möjlighet att låta bli att resa. Han eller hon har också privilegiet att välja inom vissa givna ramar i vilket land semestern ska avnjutas. Och när turisten väl har landat på detta utvalda resmål, har han eller hon privilegiet att avskärma sig från stora delar av den politiska, sociala och ekonomiska situationen i landet. Det tredje privilegium vi vill lyfta fram handlar om den rätt och den möjlighet som turisten har att med omedelbar verkan lämna den plats som han eller hon befinner sig på. Möjligheten att göra en omedelbar sorti ses här som det sista stadiet i det turistiska rörelseschemat och sker vid den tidpunkt då den västerländska turisten inte längre vill eller kan fortsätta sin vistelse på den turistiska platsen. 47 det globala reseprivilegiet.indb

48 Den omedelbara sortins privilegium aktualiseras när turisten önskar lämna den turistiska platsen per omgående. Denna önskan kan vara en konsekvens av vitt skilda omständigheter. I vissa fall kan den vara en följd av att den enskilde turisten blivit sjuk och vill hem till sin familj, sina vänner eller bara en bättre sjukvård. Även andra personliga omständigheter (olyckor, stölder) kan åberopas för att den västerländska resenären ska kunna använda sig av sin undantagsförmån. I andra fall kan omvälvande politiska och sociala skeenden (krigstillstånd, etniska konflikter, terrorattacker, demonstrationer, strejker och kravaller på eller i närheten av turistorten, för att nämna några exempel) bidra till att den omedelbara sortins privilegium aktualiseras i den tillfälliga besökarens medvetande. I ytterligare andra fall kan naturrelaterade händelser och katastrofer (jordbävningar, bränder, översvämningar, vulkanutbrott, orkaner och cykloner) göra att den omedelbara sortins privilegium blir en brännande angelägenhet för turisten. Privilegiet att lämna en plats så snart problemen hopar sig är mer aktuellt idag än någonsin tidigare. År för år ökar det antal svenska och andra västerländska turister som söker sig till avlägsna resmål. Allt fler besöker idag udda resmål i de delar av Afrika, Västindien och Asien, som tidigare var svåra att nå för turister. Resebolagen uppdaterar ständigt sitt utbud för att kunna fånga dessa nya turistiska konsumtionsmönster, och för att kunna bemöta den turistiska blickens nya krav. I takt med den snabbväxande turismen och med mångdubblandet av antalet turistiska resmål, ökar också risken för att en enskild resenär blir drabbad av oväntade och oangenäma händelser; händelser som i sig bidrar till att turisten inte längre betraktar sitt resemål som lämplig plats att vistas på. Den omedelbara sortins privilegium har därför fått en ökad aktualitet i takt med att resenärerna ökat i antal, och i takt med att resmålen blivit fler, mer äventyrliga och allt mer avlägsna. Men vad är det då som händer när den omedelbara sortins privilegium aktualiseras? Mer än att turisten av skäl som ofta är lätta att förstå bara vill bort från den aktuella platsen så fort som möjligt? För det första innebär det förändrade tillståndet oavsett om det är av social, hälsorelaterad, politisk eller naturrelaterad karaktär en radikal förändring av besökarens förhållningssätt till det symboliska och fysiska rum som han eller hon befinner sig i. Flodvågskatastrofen eller tsunamin som inträffade den 26 december 2004 i Sydostasien är förmodligen ett av de mest genomgripande och tydliga exemplen på hur det symboliska och materiella turistiska rummet kan rasa samman på ett ögonblick. Tsunamin ödelade stora områden i flera länder i den Indiska Oceanen, och krävde en kvarts miljon dödsoffer. Vackra och fridfulla platser i dessa områden, som tidigare stått till förfogande för besökarnas avkoppling och rekreation, förvandlades plötsligt till 48 det globala reseprivilegiet.indb

49 ett katastrofområde där löst bråte, krossade bilar, fallna träd, hotellrumsdörrar, leriga väskor, kameror och andra ägodelar bara förmådde ge betraktaren en vag känsla av att det en gång i tiden funnits ett turistiskt paradis just här (Öhrling 2008: 7 8). Mer än svenska medborgare befann sig i katastrofområdet, varav 543 dödades eller saknades och över skadades. Sverige kom därmed att bli ett av de länder i västvärlden som drabbades hårdast av tsunamin (Lennquist & Hodgetts 2005). Andra och lika drastiska exempel på hur en plats kan få en helt förändrad betydelse kan hämtas ifrån de sammanhang där turister blir till mål i en politisk konflikt som egentligen rör något annat än turismen själv. Det terrordåd som inträffade på Bali på lördagskvällen den 12 oktober 2002 är ett sådant exempel. Dådet krävde mer än 200 dödsoffer lokala invånare och västerländska turister inräknat på en nattklubb. Fem av offren var svenskar. Andra exempel är tågattentatet i Madrid (27 augusti 2004), terrordåden i buss- och tunnelbanenätet i de centrala delarna av London (7 juli 2005), och terrorattacken i den egyptiska turistorten Sharm el-sheikh (23 juli 2005) och flera andra. Den senaste i raden var beväpnade mäns attack mot ett affärskvarter och lyxhotell i den indiska miljonstaden Bombay på kvällen den 17 november Bland de 125 dödsoffren, de skadade och de som togs som gisslan fanns många med västerländsk bakgrund. Alla dessa drastiska, omvälvande och tragiska händelser innebär att platsens ursprungliga mening sett ur ett turistiskt perspektiv helt går förlorad. För den lokala befolkningen fortsätter platsen att vara en plats där man ska klara sin vardag och sin försörjning, där man har sitt sociala sammanhang och, i vissa fall, sin familj. Omständigheterna för detta vardagsliv förändras och försvåras i och med katastroferna, men platsens mening som vardagsrum förändras inte. För turisten däremot, innebär förändringen att de sociala relationer och de interaktioner som rummet erbjuder (Castree 2003; Held Cassel 2008) inte längre ger näring åt den turistiska upplevelsen. Resmålet förlorar sin legitimitet och sin turistiska status och att som turist stanna kvar på en plats utan turistisk legitimitet blir i sig en anomali. Det andra som sker när den omedelbara sortins privilegium aktualiseras är att en rad aktörer involveras för att underlätta den faktiska sortin. I vissa fall räcker det att den enskilde resenären bokar om sin flygbiljett för att komma hem tidigare. I andra, mer kritiska fall, är det en mångfacetterad räddningsapparat som effektueras, och som såväl kräver som ger upphov till (nya) teknologiska, informationsmässiga och institutionella strukturer. Regeringssammanträden, parlamentariska överläggningar, ambassadberedskap, lagstiftning, samarbetspakter mellan länder, frivilligorganisatoriska investeringar, krisgruppsbildningar, jourförbindelser, onlinekopplingar, 49 det globala reseprivilegiet.indb

50 läkarinsatser och mediciniska insatser, psykologisk hjälp, kyrklig närvaro, tryckta material, statistik- och dokumentationsinrättningar, forsknings- och rapportsammanställningar, beredskapsplaneringar, granskningskommittéer, kartor och kartläggningar kan nämnas som några av alla de praktiker som kan bli verklighet då den omedelbara sortins privilegium ska verkställas i större skala. Det flesta västerländska stater har överlåtit åt sina utrikesdepartement att ansvara för ingripanden till förmån för sina bortresta medborgare i krisoch katastrofsituationer. Det svenska utrikesdepartementet och dess ambassader har sammanställt detaljerade uppgifter om vilka regler som gäller vid evakuering och repatriering av svenska medborgare vid krissituationer. 19 På liknande sätt har det finska utrikesministeriet och dess ambassader tagit fram broschyrer och webbsidor som informerar finska resenärer om hur de ska få adekvat hjälp i krissituationer. Som exempel på en sådan krissituation nämns situationer där en avsevärd fara hotar finländarens säkerhet utomlands: en allvarlig olycka, en naturkatastrof, en miljökatastrof, politiska oroligheter, interna sammandrabbningar mellan befolkningsgrupper eller krigstillstånd. 20 Även övriga nordiska länder och andra av Europeiska Unionens medlemsstater samarbetar med varandra i krissituationer. Själva denna struktur för informationsspridning är i sig en central del i den omedelbara sortins privilegium; turisten ska veta vart han eller hon ska vända sig och hur han eller hon ska bete sig om det uppstår en plötslig, dramatisk oönskad situation utomlands. Ett annat relevant inslag i den omedelbara sortins privilegium är den uppmärksamhet som massmedia ägnar åt de egna medborgarnas inblandning i krissituationer utomlands. När svenskar drabbas av katastrofer utomlands, får detta stora rubriker i svenska medier. De svenska turisternas öden sätts i förgrunden, trots att deras förluster kan vara ringa i jämförelse med de förluster som lokalbefolkningen drabbas av. På samma sätt uppmärksammas de fall då svenskar fastnat på flygplatser runt om i världen, på grund av strejk, attentat eller naturkatastrofer, och inte lyckas komma hem så som planerat, och de fall då svenskar inte kunnat evakueras lika fort och effektivt som man kunnat önska. Nyhetsrapporteringen bidrar på så vis till att stärka den redan starka uppfattningen om att en turist ska kunna lämna en plats med omedelbar verkan, och att det ska finnas en struktur som gör denna omedelbara sorti möjlig. Genom att göra stora rubriker av händelserna och förse dem med dramatiska bilder, intar massmedia en central roll när det gäller att forma opinion bland ett lands invånare och, i förlängningen, när formin.finlandd.fi, det globala reseprivilegiet.indb

51 det gäller att driva fram politiska beslut som kan möjliggöra insatser för att undsätta svenskar i nöd. Det finns alltså en rad institutioner och praktiker som stärker och underbygger idén om att turisten ska kunna göra en omedelbar sorti när en plats förlorat sitt turistiska värde. Och i de fall då dessa inte fungerar, kan de politiska konsekvenserna bli betydande. Här kan den svenska regeringens insats i samband med 2004 års tsunamikatastrof fungera som en belysande referens. Eftersom den svenska regeringens agerande i relation till tsunamidrabbade svenska turister inte ansågs tillfredsställande, tillsattes en katastrofkommission den 13 januari Elva månader senare presenterade kommissionen en omfattande rapport, där den svenska regeringen fick allvarlig kritik för avsevärda brister i lednings-, besluts- och initiativförmåga. Dessa brister, menade rapporten, ledde till underlåtelse och missskötsel av strandsatta svenska turisters sak (SOU 2005: 104). Katastrofkommissionens rapport slog fast att det svenska regeringskansliet saknade en fungerande krishanteringsorganisation. Dessutom kritiserades det svenska utrikesdepartementets jourberedskap och det nationella sjukvårdssystemet för bristande insatser under katastrofen. Likaså fick det svenska konsulära systemet hård kritik för otillräcklig beredskap för större katastrofer. Även i övriga nordiska länder genomfördes officiella utredningar som genomgående kritiserade ländernas respektive regeringar för bristande beredskap och handfallenhet under katastrofens inledande fas (DN ). Dessa illustrativa exempel visar på att den omedelbara sortins privilegium uppfattas som en rättighet för våra turister i utlandet. Det är djupt förankrat i samhälleliga föreställningar och starkt inbyggt i samhällets institutionella praktiker. Att få komma och gå som man vill, att få välja de platser man vill åka till, och att få åka därifrån när man har lust är en så självklar del av den turistiska praktiken att vi har svårt att föreställa oss någon annan ordning. Avslutande reflektioner Den fråga som restes inledningsvis handlade om hur det kommer sig att hundratusentals svenskar (och miljontals andra västerlänningar) kan tänka sig att semestra i länder där etniska konflikter pågår och där de mänskliga rättigheterna kränks. Vårt tentativa svar på denna fråga har varit att det är en konsekvens av att turisten har en rad privilegier som gör att de sociala, politiska och ekonomiska problemen på en plats framstår som ganska oviktiga. Den frivilliga mobilitetens privilegium ger turisten stort utrymme att välja destination utifrån de egna preferenserna. Turistindustrin gör sitt allra 51 det globala reseprivilegiet.indb

52 bästa för att möta och bejaka dessa preferenser, och har ett egenintresse av att allt som kan tänkas strida emot dem sopas under mattan. Det selektiva seendets privilegium fungerar på samma sätt. Turistens begränsade vistelsetid, ambitionen att ha roligt samt de fysiska och organisatoriska barriärer som resebranschen upprättar mellan turisten och lokalsamhället gör också att eventuella problem och missförhållanden skjuts i bakgrunden. Den omedelbara sortins privilegium, till slut, gör att den turist som ändå tvingas uppleva något genuint obehagligt på sin semester, i de allra flesta fall kan ta sig därifrån förhållandevis omgående. Den risk turisten löper att fastna i ett land där problemen blir allt för påträngande är alltså försumbar. De privilegier vi lyft fram här ska inte ses som diskreta enheter som är klart och tydligt avgränsade från varandra. De är heller inte absoluta eller konstanta i tid och rum, och de utnyttjas inte av alla turister i alla sammanhang. Alla turister väljer inte resmål efter den mest lockande, exotiserande resekatalogstexten. Alla turister rör sig inte i flock, eller undviker att se något annat än de turistiska noder som arrangerats just för dem. Och givetvis ger inte varje turist alltid upp och åker hem så fort man stöter på en motgång. Det som är poängen här är, istället, att turisten har dessa privilegier, och kan aktivera dem när han eller hon önskar. De aktualiserade privilegierna är tätt förbundna med varandra, men det är viktigt att komma ihåg att den frivilliga mobilitetens privilegium på ett klart och tydligt sätt ligger till grund för de två andra privilegierna. Det är inom ramen för den frivilliga mobilitetens privilegium som resenärens föreställning om resande och resmål skapas. Det gör att det för turistens del upprättas ett slags motiveringsschema som byggs upp kring en uppsättning berättelser om platsens attraktionsvärde och om resan dit, om transportmedel, resvägar, valuta, kostnadsläge och växelkurs. Nöjesutbudet på platsen, den kulinära traditionen, atomsfären och strandlivet är också tydliga inslag i turistens motiveringsscheman. Här framhävs vissa skeenden och företeelser, samtidigt som andra faller bort. De privilegier som nämnts här blir därmed ordningsskapande företeelser som bidrar till att ge en viss typ av mening åt en turistisk plats. Ordningsskapandet tar form både genom språkliga utsagor, metaforer, återberättande och genom konkreta praktiker (jfr Foucault 1980). Det globala turistiska rörelsemönstret kan därmed förstås i ljuset av två motsatta men samtidigt förbundna selektionsmekanismer. Den första selektionsmekanismen är en blottläggande och framhävande mekanism, medan den andra är osynliggörande och avskärmande. Det som framhävs är det som ger platsen dess turistiska mening. Det som osynliggörs är allt det som hotar att ta ifrån platsen just denna mening. 52 det globala reseprivilegiet.indb

53 Det är tydligt att de privilegier vi diskuterat här har uppenbara konsekvenser för hur västerländska turister ser på och värderar turistiska platser långt borta. I ett vidare perspektiv kan de dessutom antas ha konsekvenser för hur världen som helhet uppfattas och tolkas. Sedd ur ögonen på den frivilligt mobila turisten framstår världen gärna som en öppen och tillgänglig värld, dominerad av globalt, friktionsfritt resande. Även i mer akademiska sammanhang händer det att människors rörlighet över statsoch nationsgränser ses som en generell indikation på att världen har blivit mindre och att avstånden mellan människor, platser och kulturer blivit allt kortare (Castells 1996). Inom en sådan föreställningsram likställs alla resor och alla flöden av människor. Alla former av mänsklig förflyttning ses som ett led i krympandet av världen, helt oberoende av vilka skäl människor har till sin förflyttning. Detta sätt att se på världen som dominerad av flöden och mobilitet representerar ett så kallat nomadologiskt synsätt. Detta synsätt är både grovt övergeneraliserande och universaliserande och riskerar att förstå resande som en icke-differentierad företeelse i en abstrakt avpolitiserad och avhistoriserad kontext (Clifford 1992; Mani 1992; Ang 1993). Med ett nomadologiskt sätt att se på världen blir det svårare att se att det frivilliga resandet bara är begränsat till en relativt liten del av världens befolkning. Det gör också att fokus riktas mot flödena och förflyttningen i sig, snarare än mot orsakerna till dem. Här vill vi understryka att det turistiska fältet rymmer många olika typer av mobilitet, och att den frivilliga bara är en av dem. Vi vill också påpeka att det är helt centralt att skilja mellan de olika mobilitetsformerna och, framförallt, att se till orsakerna till olika typer av mobilitet. I många av de länder som domineras av turismnäringen, är inslaget av gästarbetare och interna migranter stort. Till Thailand kommer gästarbetare från fattigdomens och konflikternas Burma, Laos och Kambodja. I västra och södra Turkiet bärs stora delar av turistnäringen upp av kurder som flytt den väpnade konflikten mellan kurder och turkisk militär i de nordöstra delarna av landet. Parallellt med turismens frivilliga mobilitet och med ovan nämnda gästarbetarsystem kan vi observera dramatiska globala migrationsrörelser, som rör sig från det fattiga syd till det rika nord (Castles 2003) och som struktureras kring olika former av påtvingad migration. Dessa migrationsrörelser är, bland annat, en konsekvens av det omfattande ekonomiska gapet mellan syd och nord, och av de etniska konflikter som många gånger äger rum i just de länder dit turister söker sig för att uppleva sol, bad och billig shopping. Denna form av mobilitet har inte alls karaktären av friktionsfri öppenhet utan bromsas, stoppas och styrs av såväl rättsliga som andra sociala, politiska och ekonomiska barriärer. 53 det globala reseprivilegiet.indb

54 Såväl den interna migrationen och fenomenet gästarbetare, som den påtvingade migrationen från de länder där turismen blomstrar är företeelser som förs i bakgrunden när turistiska platser beskrivs. Tillsammans med en lång rad andra problem däribland prekära arbetsförhållanden, barnarbete, allmän fattigdom, kränkningen av mänskliga rättigheter, etniska och religiösa konflikter och miljöproblem osynliggörs eller avmoraliseras de för att den platsbestämda turistiska upplevelsen ska få status och legitimitet. Även här blir växelverkan mellan osynliggörandets och framhävandets mekanismer tydlig, och det är inom ramen för denna systematiska växelverkan som turistiska platser formas och anpassar sig till den turistiska blicken. Anpassningen sker inte bara genom att den turistiska platsen klipper av delar av sina sociala, kulturella och historiska element, utan också genom att de omformas och nyskapas i enlighet med vad man tror är den turistiska efterfrågan (jfr Gründewald 2006). Vi har hittills argumenterat för att samtida internationell turism struktureras av flera sammanlänkade privilegier. Vi har också konstaterat att samtliga dessa privilegier rymmer element av såväl osynliggörande som framhävande. Vi har poängterat att dessa privilegier har konsekvenser både för hur turisten kan se på den turistiska platsen och för hur platsen formas och omformas. Vi har antytt att den turistiska erfarenheten kan ha direkta konsekvenser för hur man ser på världen. Vi har också konstaterat att det är turisternas öde och lidande som mest uppmärksammas i katastrofsituationer även om deras förluster kan vara ringa i jämförelse med de förluster som lokalbefolkningen drabbas av. Vad vi däremot inte diskuterat, men som bör uppmärksammas ytterligare i framtida forskning, är hur de turistiska privilegierna bemöts i olika delar av turistiska lokalsamhällen. Framhävandet av vissa politiska, kulturella och ekonomiska element och det samtida osynliggörandet av andra kan leda till både anpassning och motstånd. Anpassningen består, som vi antytt ovan, i en tilltagande kommodifiering och kommersialisering av lokala kulturer (Hall 2004). Den kan i sin tur ha omfattande konsekvenser för den lokala befolkningens identitet och sociala sammanhållning (Grosspietsch 2005). Motståndet kan, i sin tur, växa ur en motvilja mot vad som uppfattas som ständiga förenklingar och misstolkningar. Vilka former ett sådant motstånd kan ta sig, och vilka konsekvenser det kan få är emellertid alltjämt en öppen fråga. 54 det globala reseprivilegiet.indb

55 Richard Ek Turistläger All inclusive-turism, hedonism och avmedborgarisering Detta är ett kapitel centrerat kring tre vignetter. Först inleder jag dock med att diskutera alltinkluderatturism i form av kryssningsturism och turistiska anläggningar till land som lägerliknande enklaver. Kapitlet har därmed en tematisk början, en verklighetsförankrad kontextualisering ämnad av måla upp en bakgrund till de tre mer analytiskt drivna vignetterna. Därefter följer de tre vignetterna som teoretiskt problematiserar och analyserar all inclusive-turism. Första vignetten diskuterar all inclusive-turism som ett modernistiskt fenomen som kan studeras inte bara topografiskt, utan också topologiskt begrepp som även definieras och diskuteras i mer allmänna ordalag. Därefter följer en andra vignett om turismens logos och eros som topologiska sammanlänkade karaktärsdrag hos den modernistiska turismen. I de tredje och sista vignetten riktas intresset mot all inclusive-turism som en biopolitisk och postpolitisk hantering som vilar på det topologiska lägret som grundläggande organisationsprincip, med en avmedborgarisering av det mänskliga subjektet som följd. All inclusive-turism För några år sedan satt jag i en husvagn på Helsingborgs hamnparkering och drack kaffe och folköl med en kollega (som nog vill förbli anonym) och hans livsstilsnomadiska kompis. Det var sommar och trots att det var mulet och blåsigt hade vi tagit ett morgondopp vid den numera designförstörda badbryggan. Plötsligt började en orkester spela temat ur Jakten på den försvunna skatten en bit därifrån. Vi tittade ut, och fick se att den lyxkryssare som några timmar legat utanför Helsingborgs hamn nu hade skickat in en båtlast turister till land. Turister, gissningsvis från USA, steg i land under pompa och ståt, men det formella fick snabbt en surrealistisk underton i takt med att vinden höll på att ta med sig både orkester och turister. Mottagande av dessa turister kan lätt ses som ett överdrivet vurmande för 55 det globala reseprivilegiet.indb

56 dessa långväga resenärer, har dock en ganska oproblematisk förklaring de ger ordentligt med klirr i kassan. Kryssningsturister är till och med det mest önskade segmentet resenärer, just för att de, genomsnittligt betraktat, spenderar mer pengar än någon annan typ av turist. Kryssningsturismen är en form av turism som ökar mer än andra former. Sedan 1960-talet har den utvecklats från att ha bestått av exklusiva resor till att rikta sig mot alla tänkbara kundsegment. Följden har blivit den remarkabla ökningen i antalet kryssningsturister, från 0,5 miljoner passagerare 1970, 4,4 miljoner passagerare 1990, nära 10 miljoner passagerare 2000 till 13,2 miljoner passagerare 2004 (Szarycz 2008: 259, Weaver 2005a: 11). I USA är kryssningsturism det snabbast växande segmentet inom turismen; 1980 reste 1,4 miljoner medborgare i USA med kryssningsfartyg, år 2000 var motsvarande summa 6,9 miljoner (Miller & Grazer 2002: 221). Följden har blivit ett behov av allt större fartyg som fått en talande kategoribenämning: Post-Panama, fartyg som är så stora att de inte kan ta sig genom Panamakanalen (Wood 2000). Dessa fartyg rymmer närmare turister och över besättningsmän (Wood 2000: 349). Exempelvis kan den 339 meter långa femtondäckaren MS Independence of the Seas ta passagerare och besättningsmän och servicepersonal. 21 Som en följd av detta är utbudet av olika typer av kryssningar stort i den meningen att de varierar i form av exempelvis hur många och vilka städer man stannar till vid. Traditionellt har den typiska kryssningsturisten varit en person över 60 år (Marti 2004), men genomsnittsåldern har sjunkit till att i vissa fall vara strax över 40 år (Wood 2000: 349). Polly Pattullo (2005) viker ett kapitel i sin bok Last Resorts åt kryssningstrafiken i den karibiska övärlden. Turismens vid det här laget välkända baksidor belyses. De allt större kryssningsfartygen mer eller mindre tvingar de olika hamnmyndigheterna i övärlden att överdimensionera sina hamnar för att inte gå miste om kryssningstrafiken. 22 Hur mycket kryssningsföretagen ska taxeras av de olika destinationerna har varit en känslig fråga, där turistföretagen lyckats spela på sin rörlighet visavi destinationernas orörlighet. Så fort kraven på taxering höjs finns hotet att flytta sin verksamhet till en annan destination med mer modesta krav, något som för Ulrich Beck är en av globaliseringens mest påtagliga konsekvenser platser kan spelas ut mot varandra i en global kohandel med förmåner och erbjudanden (Beck 1998). Många av de varor som konsumeras på kryssningsfartygen köps inte lokalt, Överdimensionering av hamnar sker även på norra halvklotet, exempelvi fick Malmö överdimensionera sin hamn för att kunna stå som värd för evenemanget America s Cup 2005, för övrigt ett evenemang med koloniala undertoner (Ek 2007). 56 det globala reseprivilegiet.indb

57 utan importeras från stora kedjor och etablerade producenter i norr. Följden är att vinsterna lokaliseras långt från den besökta övärld som, bland annat får se sin biologiska miljö nedsmutsad av de knappast särskilt miljövänliga kryssningsfartygen (Pattullo 2005). Dessutom anställs inte människor från lokalt håll, utan: It has become common practice for cruise-ship companies to recruit their poorest paid employees from poorer countries (Weaver 2005a: 14). Trenden är vidare att kryssningsbolagen köper hela eller delar av hela öar och fraktar turisterna dit. På så sätt blir det möjligt för dem att reducera antalet dagar i hamn och turisterna behöver inte löpa risken att möta lokalinvånare som stör den tropiska fantasi som byggts upp. I slutet på 1990-talet ägde majoriteten av de stora kryssningsbolagen egna öar: On these islands, the cruise lines show off their private beaches, where what is called cruise-style service is on hand, with barbecue and bar provided by cruise staff. Princess Cruises owns Princess Cay on Eleuthera, Bahamas, [...] and Saline Bay, Mayreau, in the Grenadines [...] The RCCL owns Coco Cay, also on the Bahamas, and leases Labadee in Haiti, an isolated promontory on the north coast where tourists spend a day on the beach surrounded by a high wall patrolled by guards. Polly Pattullo, Last resorts. The Cost of Tourism in the Caribbean, 2005: 204 Fram växer ett system av simulerade platser eller enklaver, utspridda över stora fysiska avstånd men som är förvillande lika varandra. Kryssningsindustrin kan därmed ses som ett pedagogiskt exempel på globalisering i det avseendet att den kännetecknas av rumslig omstrukturering, rörlighet och stratifiering (Wood 2000) med både avståndsökande och avståndsminskande effekter. Adam Weaver (2005b) har dessutom påpekat att Ritzers (1993) McDonaldiseringstes (effektivisering, beräkningsbarhet, förutsägbarhet och kontroll i organiseringen av tjänster) karaktäriserar kryssningstrafiken. De allt större kryssningsfartygen vänder sig från världen utanför och blir ett mikrokosmos i sig: The new squarish-built towering ships, with their vast atriums and inwardlooking architecture, are essentially floating resorts, with everything from casinos and shopping malls to golf courses and ice-skating rinks onboard. Viewing the sea is optional; even the deck chairs are likely to face inwards. The lines have emulated theming from the entertainment and hotel sectors, and conversely the hotel and entertainment giants have been increasing their presence in the cruise business. Robert E. Wood, Caribbean Cruise Tourism: Globalization at Sea, 2000: det globala reseprivilegiet.indb

58 Det tidigare nämnda Independence of the Sea bjuder till exempel på följande omistliga ship highlights: 23 Vår Freedom-klass tar fartygsdesign till helt nya höjder. Dessa är våra mest nyskapande fartyg, med 15 däck fulla med aktiviteter, underhållning och hyttalternativ som ger dig så mycket att göra ombord att du aldrig vill lämna fartyget. Rid på vågorna i den nyskapande FlowRider, vår surfpool ombord, eller dansa på nattdiskot i H20 Zone på det översta däcket Freedom-klassen är verkligen i en klass för sig. 15 däck med aktiviteter, underhållning och olika hyttalternativ. De mest nyskapande kryssningsfartygen som är över 30 meter längre än våra fartyg i Voyager-klassen. Top Deck Aqua-center, inklusive: FlowRider, världens första surfpark ombord, där du kan åka på vågorna i en surfsimulator Det enastående H20 Zone, kul för hela familjen med vattenkanoner, en interaktiv fontän, pool och två varmbadpooler En särskild sportpool för alla former av organiserade spel och aktiviteter. Solarium reserverat för vuxna, med djungelinteriör och ett sprudlande vattenfall. Du kan också koppla av i en av de konsolupphängda bubbelpoolerna, som sträcker sig 3.6 meter ut från fartygssidan, 34 meter över havsytan. Den högsta klätterväggen till havs, en isrink inomhus, en minigolfbana och t.o.m. en joggingbana. Sportplan i full storlek för basketboll eller volleyboll. Ett stort urval av restaurangalternativ med något som passar alla smaker, inklusive Chops Grille för en biff, italienskt på Portofino, Jade för asiatisk fusion eller en hamburgare i 50-talsstil på Johnny Rockets. Royal Promenade med 135 meter shopping, restauranger och underhållning. Fullt övervakat Adventure Ocean - ungdomsprogram, med ett komplett urval av barnaktiviteter som håller dina barn sysselsatta under resan. Omfattande urval av barer och sällskapsrum, från Boleros vår klubb med latinamerikanskt tema till inredning i 1600-talsstil på The Bull and Bear Pub. Fantastiska alternativ för kvällsunderhållning, se en show i vår Arcadia-teater i art deco-stil, prova turen på CasinoRoyale, titta på en isshow eller dansa på nattdiskot i H20 Zone på det översta däcket. Om du känner dig äventyrlig kan du testa din sångröst på vår Karaoke-plats On Air Club det globala reseprivilegiet.indb

59 Toppmodernt ShipShape -fitnesscenter, som erbjuder ett fantastiskt urval av aerobic, spinning- och yoga-kurser det finns t.o.m. en riktig DJ. Internet Café med Royal Caribbean Online när du vill skicka e-vykort till släkt och vänner. Kryssningstrafik är en form av rörliga all inclusive-anläggningar. Dessa anläggningar är navet i all inclusive-turism där turisten i förväg betalar en engångssumma som täcker transport och boende, måltider, sightseeing, sport- och fritidsaktiviteter, samt i allt högre utsträckning även godis, läsk och alkoholhaltiga drycker (Wong & Kwong 2004). I varierande utsträckning är verkligen allt inkluderat i varje enskilt exempel. Speciella aktiviteter kan kosta utöver, likaså viss typ av service (Turner & Troiano 1987). Det som kännetecknar dessa anläggningar är att själva dess rumsliga design och funktion stänger sig ute från sin omedelbara omgivning och den samhällsstruktur som finns där. Denna form av turism har uppmärksammats allt mer, men då har fokus främst legat på all inclusive-anläggningar som ligger på fast mark (Dielemans 2008). När det gäller all inclusive-turism, såväl till havs som till land, har det historiskt funnits en koncentration av fenomenet, globalt sett, kring den karibiska övärlden (Turner & Troiano 1987), det område som i geopolitiska diskussioner ibland kallas för Amerikas [läs USA:s] bakgård. Denna turismpraktik ses ofta som den snabbast växande och mest dynamiska praktiken inom turismindustrin. Den har gamla anor. All inclusiveturismanläggningar byggdes redan på 1930-talet, som semesterläger ägda av turistföretag som Butlins & Pontins (Issa & Jayawardena 2003). Denna form av turism är en tematisk utveckling ur rolighetskoncept som Love Boat. Ett tidigt koncept var 1950-talets Club Méditerranée eller Club Med, det franska turistföretaget som var först ut med att anlägga turistläger riktade mot unga singlar, swinging singles. Företaget kom senare att stegvis inkorporera andra kundsegment som barnfamiljer i konceptet (Issa & Jayawardena 2003, se även Ciftci et al 2008 och Alegre & Llorenc 2008). All inclusive-turismen vänder sig som sagt inåt, skärmar sig från den geografiska omvärlden som man förblir fysiskt avståndsmässigt närliggande, och går upp i en loop av funktionellt och designmässigt förvirrande lika miljöer förbundna över stora avstånd. Detta arrangemang är uppenbarligt lönsamt. I sin reportagebok menar Jennie Dielemans (2008: 124) att som affärsmodell har all inclusive-turismen många vinnare: 59 det globala reseprivilegiet.indb

60 För hotellföretagens del är den effektiv: Mat och dryck är den del av verksamheten som annars är svår att generera någon vinst på, gäster går utanför hotellen, de äter och dricker på lokala restauranger och barer. Men inte om det ingår i resans pris och serveras efter behov inne på hotellen [...] Dessutom innebär modellen oberoende. Det är inte lika viktigt vad det lokala livet utanför kan erbjuda, tanken är ju att näst intill all sorts underhållning ska finnas inne på hotellet. Och hotellen slipper oron över svinn, att anställda ska stoppa pengar i egen ficka, eftersom inga pengar är i omlopp. 24 Det är inte bara hotellen som gynnas. Researrangörer kan minska sina personalkostnader om ingen går utanför hotellet behövs inte heller reseguider i samma utsträckning. De stora hotellen, i Karibien är 2000 rum inget ovanligt, fyller också upp ett stort antal flygstolar, vilket naturligtvis är bra för flygbolagen. Och resebyråer, som lever på provision, tjänar på att marknadsföra all-inclusive paket, där grundpriset är högre. Jennie Dielemans, Välkommen till paradiset, 2008, Första vignetten: Att se turism topografiskt och topologiskt Vanligen betraktas turism som något isolerat och avskiljt från resten av samhället, som något på undantag visavi samhälleliga kärnverksamheter som arbetslivet, familjens vardagsliv och utbildning. För Adrian Franklin (2004) har denna grundläggande syn på turismen utkristalliserats i två hypoteser. Den första hypotesen är att arbets- och vardagslivet i det moderna samhället är av den karaktären att individer då och då behöver fly vardagen genom att åka på semester, det vill säga göra något som vanligen inte hör till vardagslivets rutin. Den andra hypotesen är att detta sociala rum turister flyr till är något extraordinärt och annorlunda vardagen. Båda hypoteserna har fungerat som de två viktigaste utgångspunkterna för synen på och forskning om turism. Det är inte mycket som talar för att dessa två hypoteser är direkt felaktiga, även om de inte heller kan antas som giltiga i alla lägen. Det intressanta här är att dessa hypoteser är strukturerade som en dikotomi, med en norm (vardagslivets rutiner) och en avvikelse (avkoppling, fritid). Detta är, med andra ord, en topografisk syn på turism. Topografi är en sammanslagning av orden topos (plats) och graf (skriva), med andra ord en beskrivning av platsens relief, gränser och position i ett större rumsligt sammanhang. Topografi är följaktligen beskrivningen av fysiska attributs arrangemang genom, vanligtvis, en två- eller tredimensionell euklidisk representation med betoning på dess form, höjd och djup. 24 Dricks är vanligen förbjudet att ge (Turner & Troiano 1987: 27). 60 det globala reseprivilegiet.indb

61 Topografiskt återges samhället som en box eller ett fack (en container) där olika samhällsföreteelser (som äger rum i samhället) kan ställas bredvid varandra som separata fenomen. Denna topografiska syn utgör därmed ett första steg i en strukturering av världen och händelser i världen (ontologi). Den traditionella kartan är kanske det tydligaste uttrycket för en topografisk världssyn, där kartbilden gör topografiska aspekter som relief, form och fysiskt avstånd synliga. Platser på kartan som ligger bredvid varandra, kan ligga nära eller långt från varandra, platsernas storlek, form och kontur framträder tydligt, men den topografiska bilden säger lite om platsens olika relationer med nära och avlägsen omgivning. Det andra steget i denna strukturering av världen blir att utifrån detta topografiska perspektiv avgöra vilka olika samhällsföreteelser har en påverkan på varandra och i vilken grad. Denna positionsbestämning av olika dimensioner eller aspekter av samhället blir sedan basen för kunskap om världen (epistemologi) där avståndsvariabeln ofta blir tongivande. Ju närmare två enheter ligger varandra topografiskt desto mer förväntas de båda storheterna påverka varandra. Franklin (2004: 278) menar dock, i linje med några andra få turismforskare, att detta turismteoretiska paradigm, med sin topografiska grundsyn, bör ifrågasättas eller i varje fall kompletteras med en alternativ ontologi, där turism inte ses som något avskilt i samhället, utan är samhället. Lite mer konkret menar Franklin att turismen är en ordnande praktik som (tillsammans med andra ordnande praktiker) har format och formar det moderna samhället till vad det är idag. Turism blir här något som aktivt är och gör samhället, inte något som är i eller är ett utfall av samhället (bland annat turism som en maktordning, som ökad konsumtion eller upplevelseförmedling). Turism som modernistisk praktik tar sig inte minst uttryck genom territorialisering av jordytor, efterhand institutionaliserade som territorialstater. Franklin uttrycker det som följande: [ ] tourism is not a decorative and superficial activity or even a compensatory activity for the ills of capitalism or modernism. Instead it relates centrally to modernity in a number of dimensions: politically, morally, technologically, and economically. However, as we will see in considering its intimate relationship to nation formation and nationalism, tourism can be considered one of the new cultural expressions and performances of nation formation. Adrian Franklin, Tourism: An introduction, 2003: 38 Franklin för därefter ett resonemang med avstamp i institutionaliseringen av territorialstater och nationaliteter under det modernistiska projektet (i huvudsak utifrån Ernest Gellner (1983)). Det kritiska momentet i både 61 det globala reseprivilegiet.indb

62 utvecklingen av turism och nationer utgörs, i Franklins framställning, av järnvägens utbyggnad. Uttryckt mer analytiskt och mindre tematiskt: utbyggnaden av en rad förflyttelseapparater i stor skala som fogade samman olika platser och därmed möjliggjorde uppkomsten av en territoriell föreställd gemenskap (Anderson 1993) som sträckte ut sig över större markområden än det lokala (det vill säga på en nationell nivå). På samma sätt ledde utvecklingen inom kommunikations- och informationsområdena, också det en del av nationsbyggarprojektet, till en högre medvetenhet och kunskap om en värld både inom och utanför nationen (Thompson 2001). Denna medvetenhet och kunskap kom även att genomsyras av en orientalistisk geografisk föreställning (Said 1993) som är högst närvarande i turistdiskursen också i dag. [ ] tourism and travel were always tied into modernity, and modern cultures were necessarily mobile and inquisitive cultures. They were either poking around the planet, seeking to pull the world into the modern orbit or in the case of camping, parodying it in a useful manner. It is a nonsense to imagine tourism as an escape from modern ways of life when it is par excellence the way of modern life. Adrian Franklin, Tourism: An introduction, 2003: 43 Att vara delaktig i det modernistiska projektet är att befinna sig i rörelse, avancera i okänd terräng med ett sinne öppet för förändring (Löfgren 1999: 268). Nationalismen gjorde därmed världen utanför nationen lika relevant som världen innanför, och ett besök utanför, som turist, är samtidigt, oundvikligt, en manifestation av nationell identitet och nationellt medborgarskap. Vad Franklin förespråkar är en topologisk syn på turism som samhälle. Topologi är en sammanslagning av orden topos (plats) och logos (förnuft). Topologi syftar här på studiet av ickemetriska egenskaper (egenskaper som inte är bundna till det fysiska avståndsrummet) och rumsliga konfigurationer som graden av sammankoppling och täthet av olika slag (grad av interaktion företrädesvis). Turism och samhälle är sammanflätade och det går inte att avgränsa på ett entydigt sätt det turistiska från det sociala. Med en topologisk grundsyn ligger fokus på funktion och interaktion mellan praktiker snarare än avskilda enheter, distinktioner, noterbara likheter och olikheter på ytan, reliefen. I det topologiska perspektivet bortser man därmed från det dikotomiska och de till synes olika likheterna och skillnaderna som dominerar i ett topografiskt synsätt och fokuserar istället på den relationsbaserade 62 det globala reseprivilegiet.indb

63 komplexitet som ligger under de rumsliga formerna (Murdoch 2006). Gränsen mellan här och där, nu och då är inte entydig, utan världen ses utifrån ett perspektiv där både här och där, nu och då är hopflätade i en topologisk helhet. Denna turismpraktik som jag här kallar för all inclusive-turism ökar i omfattning och betydelse på många sätt (topografiskt genom att den växer kvantitativt, topologiskt genom att den förändras kvalitativt) och för att följa Franklins resonemang, är den en praktik som i allt högre utsträckning i topologisk mening allt mer ordnar eller organiserar samhället, är det ordnande och det organiserade samhället. De sammanbundna simulerade all inclusive-enklaverna, rörliga såväl som stationära, är följaktligen topografiskt utspridda över stora fysiska avstånd men i topologiskt hänseende nära varandra när det gäller interaktion och funktion. Samtidigt som denna turism blivit allt mer global och avståndsökande topografiskt har den topologiskt blivit mer sammanväxt, likt ett internt nätverk med allt snabbare och större flödeskapacitet. Genom att analysera och diskutera denna praktik som en topologi blir det följaktligen möjligt att säga något om det ordnade eller organiserade samhället i sin helhet, och säga något om vart samhället förefaller vara på väg, också i ett politiskt hänseende. I ett topologiskt perspektiv är nämligen inte turism och politik (och frågor inom det politiska kring medborgarskap, makt och inflytande) särskilda, utan aspekter av samma (virade) samhällskropp, konstituerad genom de relationer som konstituerar dess olika praktiker. I synnerhet blir det i ett politiskt och filosofiskt perspektiv intressant att betrakta denna turismpraktik, all inclusive-turism, som ett sätt att organisera samhälle och människor. Vad är det som kännetecknar all inclusive-turismens rumsliga organisering? Här menar jag att den är organiserad som ett läger! Kryssningsturismens fartyg och den stationära all inclusive-turismens anläggningar bygger på en lägerlogik, ett inneslutet rum som konstitueras genom kontroll av rörelse och kanalisering av cirkulation. Gränsdragningen är inte topografisk, där inträde regleras av en princip kring allmän rättighet utan är topologisk där inträde och utträde är villkorat och tillfälligt betingat, i det här fallet utifrån kreditens princip (Tesfahuney & Dahlstedt 2008a). Gränsdragningen följer inte ute eller inne logiken utan ute och inne logiken, inkluderingen är alltid temporär och eftersom gränsdragningen är topologisk kan den förflyttas runt en helt rumsligt fixerad person, exempelvis ifall personens kreditvärdighet förändras. Ontologiskt betraktat är turisten i det här fallet aldrig definitivt inne i lägret, men samtidigt tvungen att underkasta sig dess logik och funktion. Lägret kan sedan ha olika karaktär, 63 det globala reseprivilegiet.indb

64 det kan vara mer eller mindre angenämt att befinna sig i, innehållsligt kan lägret vara såväl klaustrofobiskt som agorafobiskt, sadistiskt som hedonistiskt. Den underliggande logiken ute och inne förblir dock densamma. Politiskt och filosofiskt kan denna rumsliga organiseringsprincip, lägret, ses som ett ontologiskt alternativ till den dominerande filosofiska och politiska organisationsprincipen, polis, staden med sin mur som avgränsar den mänskliga gemenskapen från vildmarken utanför (Tesfahuney & Schough 2009). Antingen kan man betrakta världen topografiskt eller topologiskt. Men då ser vi dessa båda organisationsprinciper topografiskt, som två alternativ ställda bredvid varandra. Den italienska filosofen Giorgio Agamben (1998) som vi återkommer till längre fram i kapitlet menar dock att relationen mellan dessa båda rumsliga principer för organisering ska ses topologiskt som två principer invävda i varandra snarare än som två principer i position bredvid varandra. Denna slutsats drar han utifrån argumentet att lägret som organisationsprincip existerat som en inneboende idé i det modernistiska tankearvet som polis bygger på, men att detta har osynliggjorts som en effekt av maktutövning. Lägret har befunnit sig i skuggan av polis, men i takt med utvecklingen av en modernistisk kapitalism synliggörs lägerlogiken allt mer, i synnerhet i repressiva sammanhang där ett systematiskt mänskligt förtryck globaliseras. All inclusive-turismens rumsliga organisering som ett läger utgör därmed en modell för mänskligt organiserande och ges legitimitet med stöd i den nyliberala retoriken och praktiken där inkluderings- och exkluderingsprinciper definieras av vinstmaximen. 64 Andra vignetten: Att se turismens eros och logos topologiskt Förhållandevis få forskningsbidrag diskuterar turism i ett topologiskt perspektiv. Av detta följer att detsamma gäller forskning som explicit diskuterar turism och modernitet topologiskt, det vill säga som något sammanvävt och inte endast som något som ryms i det andra (turism i modernismen, uttryck av hypermodernitet i turismen, etc). Ett undantag är Ning Wangs bok Tourism and Modernity: A Sociological Analysis (2000). Wang menar att det modernistiska projektet präglas av en ambivalens som är utfallet av två topologiskt relaterade men samtidigt motstridiga krafter eller riktningar: en förnufts- och rationalitetsstyrande logosmodernitet, respektive en begärsoch känslostyrande erosmodernitet. Den första riktningen, som Wang benämner förnuftsmodernitet, genomsyrar upplysningstanken och det modernistiska projektet och kan spåras tillbaka till Aristoteles förlitan på att förnuftet kan styra andra asdet globala reseprivilegiet.indb

65 pekter av det mänskliga, som känslor, till allas bästa. Den andra riktningen, som Wang kallar erosmodernitet uttrycker (utifrån ett förnuftsperspektiv) irrationella krav och begär av emotionell och kroppslig karaktär. Erosmodernitet befrämjar och omhuldar begär och förförelse, det festliga, karnevalsartade, hedonistiska. Logos eller förnuftsmoderniteten präglas av krafter som disciplinerar och/eller undertrycker känslor och affekt genom rationalisering, gränsdragning, segmentering och kontroll av det organiserade modernistiska rummet (Chanlat 2006, Ek och Tesfahuney 2008). Således, modernitet är känslostyrd (till exempel i dess många hedonistiska uttryck) och rationellt (instrumentellt) stratifierat, på en och samma gång. Således bär turism på logos- och erosmodernitetens ambivalenta samspel. I dess erosmodernitets skepnad uppdagas turism som en allt mer utvecklad förflyttningsmaskin: Modern tourism, as institutionalized leisure travel, is one of examples of Erosmodernity that allows people to gratify their Eros impulses and desires without being punished by the agents of Logos [ ] The gratification of Eros in and through tourism, then, releases the tensions caused by the self-constraints imposed by Logos on Eros. In this way, tourism helps reinforce the order of the home society that Logos underpins. Ning Wang, Tourism and Modernity: A Sociological Approach, 2000: 41 Samtidigt: Unlike tourism as pleasure travel or a leisure institution, the tourism industry, as an agent for the commodification of tourist experiences, is the embodiment of Logos. While tourists are largely motivated by Eros, the tourism industry is to a large extent informed by Logos As a result, the relationship between the tourist experience (e.g., Eros-modernity) and the tourism industry (e.g., Logos-modernity) is one of ambivalence. Ning Wang, Tourism and Modernity: A Sociological Approach, 2000: Turism som hedonism har diskuterats mer utförligt i turismforskningen. André Jansson lyfter fram distinktionen mellan realistisk hedonism och imaginär hedonism, där den första kategorin kan förkroppsligas i form av turisten som åker till samma destination gång på gång för att kunna gå igenom samma hedonistiska upplevelse medan den andra kategorin kan förkroppsligas i form av turisten som hela tiden söker nya hedonistiska upplevelser (Jansson 2002). Medialiseringen av turismen luckrar dock upp dessa två kategorier, och den arketypiska charterresan får inslag av både realistisk och imaginär hedonism i takt med att turistprodukten genomgår en 65 det globala reseprivilegiet.indb

66 produktdiversifiering. Turisten ställs inför en påtvingad valfrihet, avkrävs valfrihet, genom att tvingas skräddarsy sin egen turistupplevelse och blir i processen allt mer inbäddad i hyperreala representationer och praktiker. Paradoxen blir här uppenbar och logos och eros smälter samman när rational choice is bound to be a matter of imaginative hedonism (Jansson 2002: 438, se även Weaver 2005c, Jansson 2007 och i ett mer instrumentellt sammanhang, Bowie & Chang 2005). All inclusive-turism som expanderande turismpraktik ger en indikation på att erosmoderniteten har fått en kvalitativt ny position i det intrikata balansspelet mellan eros och logos i den modernistiska strömningen. I synnerhet tar den sig en distinkt ny spatial skepnad en lägerliknande introvert hedonism som kanaliseras och stratifieras i ett nätverk av turismrelaterade aktiviteter och platser, tätt sammanlänkade topologiskt men globalt utsträckta topografiskt med långtgående politiska implikationer. Detta har dock diskuterats i mycket blygsam utsträckning, den turistiska hedonismen (eller om man så vill den hedonistiska turismen) i relation till den (politiska) organiseringen av samhället och i förlängningen utformningen av medborgaren. Lägrets rumsliga logik ges en hedonistisk överrock, där all inclusive-turism blir en strukturerad hedonism som skapar mänskliga subjekt. I sin analys av diskussionsforum kopplade till kryssningsturism konstaterar Christine Chin: Rising demands for tourism goods and services in general and cruise tourism in particular is indicative of how pleasure culled from extraordinary experiences has become an integral dimension to experiences of self-actualization [ ] Even though the centrality of pleasure consumption has not wholly eliminated posters flashes of critical evaluation, located in a global context of neoliberal economic restructuring however, posters much like other citizen-consumers are expected to resolve free market created contradictions and moral dilemma by resorting to the perspective of individual choice, action hence responsibility. It is not that the political has been eliminated per se, but that it is redefined in a distorted version of feminism s the political is personal, so to speak. Christine B. N. Chin, Cruising in the Global Economy 2008: 109 Intvinnad i denna introverta hedonism, all inclusive-turismen, där det inte är nödvändigt eller knappt ens önskvärt att se ut, över havet eller över omgivningarna som omger all inclusive-lägret, framträder en turistisk nihilism, en vilja till intet, en form av passiv nihilism (Diken 2009a). För Nietzsche var nihilism en historisk rörelse och en inre logik i västerländsk historia sammanfattad i utlåtandet om Guds död. Gud är här lika med 66 det globala reseprivilegiet.indb

67 idéerna och idealens rike. Med andra ord, den platonska metafysiken, närmare bestämt västerländsk metafysik, var för Nietzsche vid vägs ände (Heidegger 1977: 57 61, 67). Nietzsche spårar nihilismens ursprung till de tre monoteiska religionerna som alla vänder sig från jordelivet (genom att hänvisa till en himmelsk värld bortom livet). Sekulariseringen innebar dock inte slutet för nihilismen eftersom eskapism också kan ta sig ickereligiösa former, men med moderniteten och upplysningsperioden delade sig den religiösa nihilismen i två uttryck eller former: en radikal och en passiv (Diken 2009a: 3). Den passiva nihilisten utgår från att det inte finns några värden, någon mening eller auktoritet. I detta meningslösa tillstånd en värld utan värden finns det ingen anledning att ta ansvar eller ha ett mål, och endast berusning och flykt återstår. Den radikala nihilisten går till angrepp mot rådande värdesystem och vill förstöra på ren trots eller med ren illvilja sin värld med motiveringen att hans eller hennes överlägsna värden ändå inte går att realisera, med andra ord värden utan en värld (Diken 2009a: 33, 2009b: 100). Dock bildar dessa två typer av nihilism en symmetri som är kompletterande snarare än konfliktartad, hedonistisk passivitet och extremistisk passion uppfyller samma sociala rum (se Dikens [2009a] analys av Houellebecqs Plattform [2002]). Den radikala nihilismen i form av ren (ill) vilja och den passiva nihilismen i form av nutida postpolitiska praktiker som all inclusive-turism är topologiskt sammanvävda (Diken 2009a: 6). Den sedvanliga (topografiska) synen på dessa två former av nihilism är följaktligen en skenkonflikt (Diken 2009a: 11). Den turistiska nihilismen förenar alltså en nekande och en jakande nihilism, i den ansedda rätten att få leva ut hedonistiskt och ta sig an, exempelvis kryssningsfartygets utbud utan hämningar och samtidigt dra slutsatsen att detta är en affärsmöjlighet som man inte får missa. Gemensamt för de båda formerna är dock att jorden, livet och det mänskliga förnekas och underordnas andra instrumentella, ekonomiska värden (Tesfahuney & Dahlstedt 2008b: 305). Man sluter sig, och bryr inte sig om att försöka blicka ut över havet. Låt oss exempelvis studera all inclusive-anläggningen Secrets Capri Riviera Cancun, i Playa del Carmen i södra Mexiko. Här, är för det första inte barn välkomna, men de som är det kan ta del av det registrerade varumärket Unlimited-Luxury : Embrace our sensuous world of Unlimited-Luxury, where everything is included, with our all-new Preferred Club, concierge-style resort. Share our spectacular Caribbean scenery. Play at challenging golf courses. Rejuvenate in world class 67 det globala reseprivilegiet.indb

68 68 spas. Pamper yourself with 24/7 concierge and room services. Indulge in our many gourmet restaurants. Dance the night away under the stars. 25 Inkluderat är bland annat obegränsat med juice och läskedrycker, minibar som fylls på varje dag, vinprovningar, lyxuösa badfaciliteter, servicepersonal vid poolen, utomhusjacuzzi, bar i simbassängen, strandfester, obegränsade golfmöjligheter och inget tvång att bära närvarolegitimerande armband. En av dess gäster intygar på hemsidan: Wow! This resort is fantastic! I would like to say that this is one of the best vacation decisions I ve made. When I arrived they greeted me with a cool towel, a glass of champagne and the floor concierge walked me to my room while introducing me to the hotel. The moment I arrived, I was either beach side, poolside or by the Jacuzzi. The entire resorts service is impeccable. They are so polite and helpful. There s plenty of onsite poolside and beachside activities. Both pool side and beach side service is outstanding. The resort is very intimate and private. The pool is huge with, of course, a swim up bar. It was, hands down, the best resort experience to date. I will certainly be going back as quickly as I can! 26 På Club Med hemsida, med slogan När lyckan betyder allt i världen säger man sig ha uppfunnit all inclusive. Historien om Club Med beskrivs som en lång saga om skapande av lycka och nya vägar att dela lyckan på. 27 Super Clubs Breezes Resorts lockar med super-inclusive : Okay, so you ve already heard the term, super-inclusive. So what exactly is it? Simply put, it s the best vacation value in the world. All your meals. All your drinks. All your entertainment. An incredible variety of land and water sports, with professional instruction. All included. And tipping is never permitted. We created the Super-Inclusive concept because we understand that the whole point of a vacation is to get as far away from the real world as possible. And nothing brings that point closer to home than going out for the day and leaving your wallet behind. 28 Slutligen, Hedonism Resorts, the pleasure seekers ultimate super-inclusive playground slår på sin hemsida fast att alla är välkomna till hedonismen och att det går att: Sleep in. Stay up late. Give up counting calories. Have a drink before noon. Give up mineral water. Dine in shorts. Talk to strangers. Don t make your bed. Go skinny-dipping. Don t call your mother. Let your hair down. Don t pay det globala reseprivilegiet.indb

69 for anything. Don t leave a tip. Be your beautiful self in spectacular Negril or Runaway Bay, Jamaica. Hedonism is a sandbox for your inner child, nourishment for the mind, body, spirit and soul. Pleasure comes in many forms. Choose one. Or two. Or more. And with absolutely everything included in one upfront price you never have to think about money. Not even tips. Just what to do next. And when. And with whom at one of two Hedonism resorts to chose from, the original Hedonism II in Negril and the new Hedonism III in Runaway Bay. 29 Eros och logos blandas och paketeras som en helhet, den rationella vägen mot lycka är att lämna plånboken hemma, det hedonistiska tillståndet kan nås genom olika valbara alternativ, Hedonism II eller Hedonism III. Hedonism II kostar 50$ för kvinnor, 100$ för män per pass (dag- eller nattpass), Hedonism III kostar 65$ för män och kvinnor (dagpasset) alternativt 75$ för män och kvinnor (nattpasset). Vilket är det mest rationella, logiska, alternativet för dig? Läs det finstilta först, To learn more about what s included click here. 30 Det turistiska subjektet (se denna boks introduktion) blir i dessa hedonistiska miljöer uppmuntrad att bli en viss sorts människa, vilket osökt för oss in på det biopolitiska spåret. Vi får i viss mån vända tillbaka till kopplingarna mellan nationsbyggande och turism som praktiker vars topologiska kontaktyta utgörs av samma sociorumsliga strategi: territorialisering. Tredje vignetten: Från topografiska polis till topologiska läger Resonemanget ovan bygger på ett överdrivet renodlat tänkande, kan tyckas, men det centrala i denna tankefigur är att turismen är ifylld med samma ambivalens som kännetecknar det modernistiska projektet. Turism kan inte reduceras till en avskild företeelse, ett rum där det av modernitet förkvävda/ förtryckta eros finner (får) sitt utlopp genom att turismen blir ett sätt att ventilera hedonistiska begär på avsedda platser och under en viss tidsrymd, så som turismforskningen gjort gällande. Till skillnad från den topografiska antingen/eller-synen på turism så skildras turism här som en hybrid företeelse som ger plats åt både det instrumentella förnuftet samt åt det kroppsliga och det emotionella. Förnuft och känsloliv vävs samman. I den meningen utgör turismen en del av Nomos (erövring, ordningsskapande och nyttiggörande av rum genom territorialisering se introduktionen). Detta för med sig att turism också är en i allra högsta grad biopolitisk praktik som skapar biopolitiska subjekt det globala reseprivilegiet.indb

70 Biopolitik är centralt i moderniteten, skapandet av territoriell tillhörighet, nationell identitet och kultur. Disciplinerings-, kontroll- och övervakningsteknologier som uppkommer under moderniteten formar befolkningen som en enhet. Biopolitik formar kroppar, sinnen och föreställningar utifrån tankar om norm och avvikelse, likhet och skillnad (Foucault 2008). Turism är och har varit en viktig del av nationsbyggande och skapandet av föreställningar och myter om ett land och ett folk, om insida och utsida, om vi och dem. Likaså, turism är och har varit en del av disciplinerings-, kontroll- och övervakningsteknologier och mobiliserats som sådan för olika ändamål alltifrån att höja folkets väl och ve, som en del av en nationell utbildningskampanj till idén om den moderna människan (Löfgren 2001). Turism formar inte bara människor utan den ordnar rum/territorium och är därmed en skapande kraft. 31 Biopolitik innebär således att våra biologiska liv blir politiserade inom ramen för det samhälleliga, och strängt taget kan i stort sett all nutida politik ses som biopolitik. Begreppet biopolitik kommer som sagt från Foucault, men har sedan allt mer kommit att bli ett kunskapsfält i egen bemärkelse. Agamben är en av de tänkare som fört Foucaults idéer vidare i en mer radikal riktning och hans tankar har fått stort genomslag. Agamben plockar dock idéer och uppslag från fler tänkare än Foucault i sin ambition att förklara varför lägret och inte staden, polis, bör vara det tankeparadigm som ska vara vägledande i en förståelse av modernitet, makt, ordning och världen idag. Hannah Arendt är en av dessa tänkare. Arendt (1951) menade att det politiska avståndet mellan västerländska demokratier (som till exempel Obamas USA och Reinfeldts Sverige) och totalitära stater (som Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen) inte är så stort som den allmänna bilden vill göra gällande. Topografiskt betraktat kan man tänka sig ett kontinuum med två ändplatser, den mest demokratiska och den mest totalitära, men topologiskt betraktat binds de båda ytterligheterna närmare av att de båda systemen bygger sin auktoritet och suveränitet på sin befolkning, det vill säga både demokratier och totalitära stater är i grunden biopolitiska system 31 Det är i denna kontext som den turistiska blicken blir central. Den turistiska blicken (Urry 1990) kan ses som en optisk maskin, en serie speglar som bland annat skapar gränser mellan vi och de, föreställningar om det autentiska och det turistiska, subjekt och objekt. Således är den turistiska blicken en skapande praktik (kraft), inte bara för det snävt turistiska utan för det moderna samhället som sådant. Den kanske mest välkända topologiska relationen samhälle/turism är nog ändå den mellan imperialism och kolonisering samt turism (Pratt 1992, se även introduktionen), ett ämne som relaterar direkt till territorialstatens politik som en politik riktad mot dess befolkning, de facto och mot befolkning som begrepp och föreställning (och inte sällan i direkt turistiska kontexter, se bidragen i Gorsuch & Koenker 2006). 70 det globala reseprivilegiet.indb

71 eller biopolitiska apparater. Båda har befolkningen som sin främsta måltavla och således är skillnaden en fråga om hur biopolitik utövas, snarare än skilda stater, system och ideologier, för att ordna det sociala och politiska. Agamben (1998) vidareutvecklar denna slutsats och pekar på ännu en topologisk relation som binder samman demokratier och diktaturer, att det mest ändamålsenliga tillvägagångssättet att organisera och hantera den egna befolkningen som en biopolitisk resurs bygger på en rumslig princip. Denna princip opererar/fungerar som ett läger, eller en zon, vars kännetecken är att det inte finns några förutbestämda regler för vad som ska gälla och inte gälla. Lägret ger den styrande suveränen total handlingsfrihet och flexibilitet att bestämma spelreglerna allteftersom något som optimerar kontroll i ett makt- och styrningshänseende. Lägret bygger på en topologisk princip där in- och utsida, liv och död, flätas samman. Lägret utgör således det dolda Nomos i det moderna, som stegvis blir allt mer synligt och uppenbart inte minst i kolonialismens och imperiebyggets regi men även i koncentrationslägren under det andra världskriget. Utifrån en topografisk förståelse (ett topografiskt perspektiv) framstår koncentrationslägret som en anomali, ett patologiskt undantag som kategoriskt inte hör till moderniteten och de demokratiska spelreglerna och något som inte har någon som helst koppling till de demokratiska systemen. Det är en styggelse som endast är möjlig i totalitära system. Men i en topologisk läsning framträder koncentrationslägren som en extrapolering av biomakt och biopolitik. Lägret representerar således en förtätning av den organisatoriska princip som återfinns i alla politiska system eller institutioner (Clegg et al 2006). Detta är mycket provocerande tankegångar, inte minst eftersom koncentrationslägren är ett så känsligt kapitel i västvärldens historia. Koncentrationslägret som materialisering av den rumsliga logiken lägret eller zonen uppkom först i Kuba, Namibia och Sydafrika (Campbell 2002), under slaveri, plantageekonomi, och europeisk kolonisation av andra världsdelar och modernitet (Tesfahuney & Dahlstedt 2007). Koncentrationslägret är därmed en kolonial uppfinning som fann sitt optimala användningsområde när det hämtades hem till Europa i form av nazistiska koncentrations- och förintelseläger. Vidare kan man tycka att det är en illvillig läsning av makt och suveränitet, för en av konsekvenserna är att de människor som hamnar i lägret är uteslutna från dess grundläggande trygghet, den trygghet som polis ger så länge man befinner sig innanför murarna samtidigt som de inte är befriade från maktens grepp, så som en person utanför polis murar är. Denna person, eller figur i Agambens tankeverk går under namnet homo sacer, en person 71 det globala reseprivilegiet.indb

72 i romersk juridisk filosofi som det är tillåtet att döda men som inte anses värdig att offra likt en fredlös (Agamben 1998: 82). En snabb läsning av Agamben kan ge intrycket att han menar att alla människor är fredlösa, men det han säger (och inte på något sätt är ensam om att argumentera för) är att vi alla är potentiella fredslösa våra rättigheter, kopplade till oss genom nationstillhörighet, territoriell tillhörighet, genom att vi är definierade som människa (med andra ord våra mänskliga rättigheter ) kan faktiskt tas ifrån oss, precis som det gjordes med internerna i koncentrationslägren som inte ens fick behålla makten att bestämma över sin egen död (Bauman 1991, Agamben 2002). Denna nedmontering av våra politiska och mänskliga rättigheter spåras vanligen, och ibland med en viss acceptans, till så kallade extraordinära sammanhang eller undantagstillstånd som krig eller naturkatastrofer. Problemet är, om det nu är rätt ord, för Agamben, lutandes sitt resonemang gentemot den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt (1985), att den suveräna makten utlyser undantagstillståndet (det är själva denna kapacitet som gör makten suverän) och därmed är det ett utropande (av undantag) som det inte finns några möjligheter att förhindra. 32 All historisk erfarenhet säger oss att människor far illa av kopplingen mellan lag och våld, i form av juridisk och legitim våldsutövning, menade Walter Benjamin (1978, se även Derrida 2005) och bäraren av denna länk namnger han bare life, ett begrepp som Agamben också använder sig av. Slutsatsen är att vi alla, definitivt i ett politiskt filosofiskt resonemang och med varierande sannolikhet i ett realpolitiskt perspektiv, är potentiella bärare av detta bara eller nakna liv (Agamben 1998). Ifall vi summerar resonemanget ovan i mer explicita rumsliga ordalag kan vi se att lägret eller zonen, som rumslig princip och i ett principiellt sammanhang försätter oss alla i en situation där vi löper risken att bli bärare av det nakna livet, genom en topologisk relation till den suveräna makten som kännetecknas av inneslutning och uteslutning. Paradoxalt nog är det uteslutning från rättigheter som gör oss till subjekt (Butler 2004) men samtidigt inneslutna i en maktapparat som kan slå om till en våldsapparat. Denna situation ska då jämföras med den som schematiskt råder när polis är den rumsliga princip som gäller, det vill säga en situation där den grundläggande ontologiska dragningen är den mellan insida och utsida. Denna dominerande tankemodell i västerländsk filosofi och i förlängningen politisk filosofi har sedan i sin tur utkristalliserats i en utförd politik som exempelvis migrationspolitiken. 32 Det proklamerade globala kriget mot terrorismen kan även i realpolitisk bemärkelse ses som proklamerandet av ett sådant undantagstillstånd, med högst materiella och juridiska/rättsliga konsekvenser för många människor. 72 det globala reseprivilegiet.indb

73 När polis som tanke- och organiserande paradigm bjuder på en enkel dikotomi, inne eller ute, erbjuder lägret som tanke- och organiserande paradigm egentligen, i grunden, endast ett läge, på tröskeln, mittemellan och samtidigt i ett ontologiskt tomrum. Relationen mellan suveränen och de styrda ses här i ett topografiskt perspektiv: dikotomin innanför utanför (som alla dikotomier) är topografiskt konstituerad. Genom att se makten som topografisk missar vi dess potential, eller kanske bättre, potens, menar Agamben och så har varit fallet sedan antik filosofi, sedan Aristoteles gjorde en distinktion mellan biologiskt liv (zoē) hemmahörande i hushållet (oikos) och politiskt kvalificerat liv (bios) hemmahörande i staden (polis) där det nakna livet uppstår på tröskeln mellan oikos och polis (Mills 2008: 64). Polis, och den gränsdragning som konstituerar denna rumsliga modell, är en synvilla som har lett hela det västerländska filosofiska och politiska tankegodset i en riktning där bland annat förvillande enkla dikotomier format vårt gemensamma tankemönster, vilket inte minst är påtagligt i fallet med institutionaliseringen av territorialstater och nationaliteter (Tesfahuney & Schough 2009). Vi måste tänka om, eftersom det är förskjutningen eller bannlysningen som är den ursprungliga handlingen från suveränens sida, inte appliceringen av en inomslutenhet, exempelvis i medborgarskap (Agamben 1998: 29). Till exempel är det inte medborgaren som är den primära eller den mest autentiska analytiska figuren (normen) i politisk filosofi, utan snarare den papperslöse flyktingen som lever och dör i och omkring Europas gränser just nu (van Houtum & Boedeltje 2009; se även Dahlstedt & Tesfahuney 2004). Turist(lägret) påminner oss än en gång att lägret står i topologisk relation till polis, som en inneboende princip av polis, med konsekvensen att naturtillståndet på samma sätt är en inneboende princip av civilisationen, exempelvis genom de turistiska slagorden sea, sun, sex (Diken & Laustsen 2004, se även Worthington 2005). Här handlar det om läger som symboliserar ett privilegium, förmånen att kunna resa som turist i en förflyttelseapparat som ger trygghet, exklusivitet och lyx på olika platser. Turisten väljer att lägras och belägras för att i gengäld kunna ge sig hän åt hedonism och turistisk nihilism, ge upp och fly iväg i njutning, i förlängningen ge upp livet. I mer traditionell mening är det människorna utanför lägren som blivit innestängda i en situation som det blir allt svårare att ta sig från. Lägrets logik förblir, men vänds ut och in, dess insida blir dess utsida och tvärtom. Det svåra blir inte att komma ut, utan att komma in (samma situation gäller för flyktingar och migranter, gated communities eller grindsamhällen 33 och 33 En film som tar upp denna problematik är den prisbelönta La Zona från I filmen gör tre småkriminella tonåringar inbrott i ett hus i ett inhägnat privat grindsamhälle i 73 det globala reseprivilegiet.indb

74 andra privilegierade enklaver (Diken & Laustsen 2005). Turismen, kryssningsturism och annan form av all inclusive-turism utgör mentala bilder för och viktiga materialiserade aspekter av den globala topologiska ordning som manifesterar sig på olika nivåer, alltifrån grindsamhällen till fästning Europa. Resultatet av att lägrets rumsliga princip blir allt mer inflytelserik i samhället är att medborgarskapets rumsliga och temporala status arrangeras om, och i förlängningen förändras även definitionen av medborgaren och synen på medborgarens funktion. Vad som tidigare var en mer konsekvent hållen praktik, medborgarskap knutet till ett territorium och ett livslångt medborgarskap, blir allt mindre en självklarhet. Figuren homo sacer, kanske som tydligast i den empiriska formen den papperslöse flyktingen pekar på att rätten till tillförskansandet och rätten till att få behålla ett medborgarskap i slutändan är beroende av ett mer eller mindre nyckfullt suveränt beslut (den nyckfullhet som exempelvis kännetecknar de europeiska ländernas respektive asylbeslutsprocesser). Medborgarskapet kopplas inte längre till en politisk universell idé (i teorin om än inte i praktiken) kring mänskliga rättigheter och skyldigheter, utan till uppfattningar om biopolitiskt och ekonomiskt värde där medborgarskap graderas allt mer finmaskigt (Ong 2006). Det sociala kontraktet som traditionellt reglerar inkludering och exkludering och därmed står för någon form av stabilitet och förutsägbarhet, tydlighet och enkelhet, får snarare formen av kontinuerlig förhandling där villkoren och förutsättningarna förändras hela tiden och där värdeförskjutningar sker. Politiska idéer kring jämställdhet, jämlikhet och solidaritet ersätts med principer som bygger på idéer kring ekonomiskt värde, där den enskilde personen och personens kropp sammantaget utgör ett biopolitiskt värde (Tesfahuney & Dahlstedt 2007). Nedmonteringen av polis i principiell (och ibland även i urban-materiell mening) är en del av denna politiska avmedborgarisering eftersom staden är ett basalt villkor för medborgarskap: 74 Mexico City. Inbrottet urartar när de blir ertappade och ett antal personer, varav två av de tre tonåringarna, dödas. Den tredje pojken gömmer sig i bostadsområdet, men kan inte ta sig därifrån och måste hela tiden gömma sig för övervakningskameror och patrullerande boende. I ett försök att skydda sina privilegier beslutar de välmående och välbeställda boende att pojken måste dö och området blir i samma stund för honom en zon av obestämdhet, ett illasinnat läger där hans status som medborgare i Mexico City och status som människovärdig tas ifrån honom av såväl de boende som den korrumperade poliskåren, som i ett avgörande skede i filmen väljer att inte hjälpa pojken att komma ut ur lägret (se vidare Ek 2009). det globala reseprivilegiet.indb

75 Genom alla sekler har kampen om medborgarskap utspelats över staden. Staden är varken den bakgrund mot vilken kampen utspelas eller den förgrund om vilken kampen för hegemoni utspelas. Staden är snarare det slagfält genom vilket grupper definierar sina identiteter, reser sina krav, för sina strider, artikulerar medborgerliga rättigheter och skyldigheter (Isin 2002: 283f, förf. översättning). Magnus Dahlstedt, Aktiveringens politik, 2009: 33 Denna tendens eller samhällsutveckling, reduceringen av traditionella medborgarroller och mobiliseringen av en befolkning i syfte att öka dess biopolitiska värde utifrån en föreställning om global ekonomisk konkurrens brukar gå under beteckningen den post-politiska etiketten och den post-foucaultianska litteraturen kring styrningsmentalitet (se till exempel Mitchell 2007, Miller & Rose 2008, Mouffe 2008) där den ideale borgaren inte är en medborgare, utan likt en turist inte känner något engagemang för den sociala samfällighet han eller hon tillfälligt passerar igenom, en närande turist som inte belastar det offentliga så som en tärande medborgare påstås göra i allehanda nyliberala diskurser (Sparke 2005). Avslutning det hedonistiska lägret I detta kapitel har jag lyft fram en specifik form av turism, all inclusiveturism, som tar sig uttryck på i huvudsak två sätt: som kryssningsturism och som en turistisk vistelse i en stationerad anläggning på land. Denna form av turism är sedan ett antal årtionden en omfattande praktik, och den växer hela tiden som verksamhet betraktad. Vad som för hundra år sedan var en form av överklassturism har utvecklats till ett tätt trafikerat nät av simultan förflyttelse och förvaring av miljontals människor med global utsträckning med ett kartografiskt mönster som närmast kan beskrivas som ett avtryck av postkolonialt snitt. Samtidigt har jag betonat i kapitlet att turism inte ska ses som något isolerat från eller distinkt utskiljbart i samhället. Traditionellt har turism inordnats i dikotomier, ställts i kontrast till i första hand vardagen och det ordinära, som något utanför vardagen och som något extraordinärt. Även turismen i sig har delats upp i storheter som ställs i kontrast till varandra, där för många människor en viss turism ses som ordinär (charterturism) och annan turism som extraordinär (till exempel luffarturism, se vidare Andersson Cederholm 1999). Att betrakta och tolka världen ontologiskt på detta sätt fenomen och praktiker som något som kan ställas mot varandra, som rentav utesluter varandra men i varje fall är distinkt avskilda från varandra även om det sedan kan finnas kopplingar är att inta en topografisk 75 det globala reseprivilegiet.indb

76 ontologisk utgångspunkt. Alternativet till denna topografiska ontologi är att se världen topologiskt. 34 Här blir turism inte något som finns i samhället, ett fack bland flera andra fack i en större helhet, med mer eller mindre urskiljbara orsaks-och-verkan-relationer. Turism är samhället, gör samhället, strukturerar och ordningsskapar det moderna samhället, något som kan ses i dess delaktighet i institutioner som territorialstaten och i geografiska föreställningar som eurocentrism. Med detta följer att turism och politik, turism och ideologi, inte går att särskilja. All inclusive-turism är en politisk och rumslig praktik. Rumsligt uttryckt, i modellschematisk mening, kan all inclusive-turism ses som kanaliserad genom och inordnad i läger. Här har jag nyttjat Giorgio Agambens idéer kring lägret som en rumslig organisationsprincip där makt verkar topologiskt snarare än topografiskt (som i fallet med den grekiska stadsstaten, polis, som utgjort den organisationsprincip som till synes genomsyrat europeisk tanketradition). Makt, främst utkristalliserad som en institutionaliserad suverän (en enväldig kejsare, diktator, demokrati vid historiens slut, ett imperium och så vidare) finner sin kapacitet att verka genom den topologiska relationen mellan de två rumsliga modellerna för organisering, polis och lägret. Polis möjliggör en territoriell makt över samhällen och befolkning medan lägret möjliggör en biopolitisk makt över människor, i slutändan bestämmandet över människors liv och död. När dessa båda rumsliga modeller sammanfaller skapas i det närmaste en järnbur skapad av territoriellt baserad lagutövning och suverän makt (Bauman 2003). Resonemang kring det värsta tänkbara scenariot säger oss således också något om mindre laddade utvecklingslinjer som den växande all inclusive-turismen, dess former och skepnader, vilket jag tar upp i kapitlets sista del. Turistlägret utgör den rumsliga modell som utkristalliserar den inneboende närvaron av naturtillståndet i polis, mer exakt systemet av territorialstater, och samma läger blir också mötespunkten där turismens eros och logos strålar samman och materialiseras. Turistlägren uttrycker och materialiseras i ett visst politiskt system samtidigt som de aktivt är med och ordnar, strukturerar dessa politiska system, som inte nödvändigtvis går under de konventionella etiketterna. Samtidens politiska system beskrivs av en del politiska filosofer, i synnerhet Slavoj Žižek, som postpolitiska, och man kan kanske säga att turistlägret, all inclusive-anläggningen till havs eller på land, är den rumsliga modell som står som paradigm och representant 34 Jag är medveten om att detta resonemang i sig kan ses som topografiskt och uppbyggt kring en låsande dikotomi och i viss mån är det så. Men samtidigt har det funnits en strävan att bryta upp denna låsning genom att betona att det topologiska och det topografiska inte utesluter varandra utan möts i den ontologiska minsta gemensamma nämnaren topos, plats (se vidare Olsson 2007). 76 det globala reseprivilegiet.indb

77 för en postpolitisk situation och samhällelig tendens. Turisten som ger sig hän på all inclusive-anläggningen blir då i förlängningen modell för den framtida medborgaren. En person som inte bryr sig om politik, orättvisor eller annat. Utan istället fokuserar på det kroppsliga, njutningen, tidsfördrivet, upplevelsen och som uppmanas att göra detta av den makt som ordningsskapat den arena som den hedonistiska turisten rör sig i, cirkulerar i, för att fylla sin kropp med mat, dryck och andra människors kroppsdelar. det globala reseprivilegiet.indb

78 det globala reseprivilegiet.indb

79 Katarina Mattsson Semesterutopier All inclusive-turismens könade och rasifierade rum Blue Inclusive Totalsemester, det mesta ingår! Blue Inclusive är ett perfekt urval av moderna resorts med stranden som granne. Hotellets standard är minst FFFF. Utöver mat, drycker, mellanmål och snacks, ingår även underhållning och aktiviteter samt en del vattensport*. Låt plånboken vila under semestern och upplev en guldkantad totalsemester! Utbudet av all inclusive-resor till destinationer utanför Europa har ökat kraftigt på senare tid. Det går nästan inte att läsa en dagstidning utan att mötas av helsidesannonser med bilder på turistresorter med lockande blå pooler och klarblå himmel. Ett urval av dessa hänger på anslagstavlan framför min arbetsplats vid Uppsala universitet och bildar tillsammans en blå fond av himmel och hav bakom datorn. I ett löfte om avkoppling och semester marknadsförs all inclusive ofta till barnfamiljer under paroller som total avkoppling och mer tid åt varandra. De bär med andra ord inte bara på ett löfte om en tillflykt från vardagslivets rutiner och stress, i en generell mening, utan också om ett mer specifikt löfte om en semester som är befriad från förhandlingar kring hemarbete för småbarnsföräldrar. Undermeningen i citaten ovan är att det inte bara är plånboken, utan också den som håller i plånboken, som ska vila. Orden guldkantad totalsemester signalerar att inget kommer att fattas, och att det dessutom kommer att finnas utrymme för lyx. Upplägget på all inclusive-resor kan variera något, men innebär ofta att allt som resenären behöver under semestern finns tillgängligt inom ett och samma turistkomplex. I varierande grad innebär det att all inclusiveresorterna är mer eller mindre uppbyggda som egna byar, där en mångfald av pooler, restauranger, pubar och aktivitetsområden samsas inom en och samma turistby. All inclusive-turismen framstår med dessa standardiserade 79 det globala reseprivilegiet.indb

80 lösningar och turistiska miljöer som en lyxigare variant av charterkonceptet och går på många sätt på tvärs med andra trender inom den internationella turismindustrin. Nya former av turism som går under många olika namn ekoturism, etnisk turism och kulturturism har alla växt fram som en kritik av massturismen och som ett svar på dess problem (se Mattsson, denna volym). Intressant nog har intresset för nya former av resande och de drivkrafter som ligger bakom jakten på äkthet i det turistiska fältet gjort att solturismens drivkrafter och uttryck ofta har negligerats eller setts som allt för banala för att studera (jfr Selänniemi 2003). Den här artikeln visar hur marknadsföring av all inclusive-resor formuleras genom en rad rumsliga troper och metaforer som konstruerar turistresorten som lockande och behaglig. En återkommande fråga i artikeln är för vem all inclusive-resan framstår som attraktiv och på vilket sätt. Vem är all inclusive-turisten? Vilka vänder sig resorna till? På ett mer metaforiskt plan försöker jag utläsa hur all inclusive-resans blå turistrum upprättar imaginära relationer mellan människor och skapar könade och rasifierade rumsligheter. Vilka idéer om genus och familjen innehåller marknadsföringen av all inclusive-resor? Hur vävs idéer om familjen samman med koloniala och rasifierade representationer? Re-pre-sensationer Annonser och resebroschyrer är tillsammans med resehandböcker och resereportage intressanta studieobjekt i turistsammanhang eftersom de ger en bild av en plats som turister eventuellt ämnar besöka. Ett centralt tema i studier av marknadföringsmaterial är betydelsen av den turistiska blicken och hur turismen formas kring betraktandet som praktik. Med utgångspunkt i Michel Foucaults arbeten har John Urry (2002) i boken The Tourist Gaze karaktäriserat turismen som en modern företeelse som förvandlar världen till en estetisk yta (Grinell 2004: 11). Den turistiska blicken positionerar människor, kulturer och platser som objekt att konsumera (Urry 1995; 2002). Turisten närmar sig världen och betraktar det hon eller han möter på ett sätt som är socialt och systematiskt organiserat och därmed får avgörande betydelse för hur en plats upplevs. Resenären eller turisten framstår därför i första hand som någon som på avstånd betraktar ett resmål genom en granskande blick som ordnar och avgränsar det sevärda. Denna teoretisering av turistpositionen och betoningen på turismens visuella ekonomi har kritiserats för att reproducera en maskulint präglad position (Wearing & Wearing 1996) och för att nonchalera och utesluta 80 det globala reseprivilegiet.indb

81 mer förkroppsligade upplevelser av turism. I en klassisk artikel har Veijola och Jokinen (1994) lyft fram kroppens betydelse i turism (se även Jokinen och Veijola 1997). Författarna menar att turismens drivkraft måste förstås i relation till kroppsliga upplevelser, och viljan att involvera kroppen i sammanhang och kontexter snarare än att betrakta dessa på avstånd. Veijola och Jokinen visar effektfullt att kroppens sinnliga betydelse i turism inte kan negligeras. Betydelsen av kroppsliga erfarenheter av turism och viljan till pleasure, fun och sensuality måste studeras och teoretiseras, menar även Crouch och Desforges (2003). De efterfrågar att fler verb läggs till på den turistiska paljetten: turism handlar inte enbart om att se, utan är en flersinnlig upplevelse som handlar om att vara, göra, röra och att se (Cloke & Perkins 1998: 198, cit. i Crouch & Desforges 2003: 7). I den här artikeln vill jag försöka visa hur representationer av turistiska resmål kan förstås som just re-pre-sensationer: de ramar in, instruerar och föreslår känslostrukturer som föregår det turistiska mötet med konkreta resmål. De utgör det första steget i en rad av kommunikationshandlingar i turistupplevelsen, från det att idén om en resa väcks för första gången till själva resan till destinationen och återresan till hemmet (Dann, 1996). Annonser och resekataloger fyller därmed inte bara en kommersiell funktion för det reseföretag som vill locka resenärer till att resa med dem. De fungerar även som projektionsytor för potentiella resenärer och deras drömmar, föreställningar och idéer om en kommande semester (Cooper 1994); vad de ska göra och vad de inte ska göra, vilka aktiviteter och relationer med andra människor de ska involvera sig i. Resebroschyrer förmedlar därför en bild och en symbolik kring platser som på olika sätt knyter värden och symboler till en destination, med avsikten att attrahera den potentielle resenärens uppmärksamhet. De slår fast en ton för ett resmål, genom att erbjuda ett sätt att på ett mer abstrakt plan närma sig resmålet. Rumsliga troper Marknadsföringen av turism formas som vi ska se kring en rad rumsliga troper och metaforer. I den internationella forskningen finns en rad postkoloniala studier av representationer av resmål i marknadsföringsmaterial och resebroschyrer (se t.ex. Cooper 1994; Echtner & Prasad 2003; Grinell 2004; Sturma 1999; Morgan & Pritchard 1998; Pritchard & Morgan 2000). Dessa har lyft fram hur marknadsföringen av turism bidrar till formandet och reproducerandet av koloniala bilder av platser och länder, människor och kulturer, ofta genomsyrade av primitivism och exotism (Cooper 1994). Sturma (1999) menar att turismen är djupt involverad i en representationsloop i 81 det globala reseprivilegiet.indb

82 vilken koloniala narrativ om andra människor och andra platser berättas och återberättas. Turismens drivkraft att locka resenärer till destinationer innebär samtidigt att många av de negativa representationer av länder och människor som annars finns representerade i media är mer eller mindre frånvarande. Som en del av en större reproduktion av koloniala diskurser är turismens koloniala diskurser istället inriktade på koloniala myter med en positiv underton, men är samtidigt en av de mest framträdande producenterna av samtidens rasifierade diskurser. I en diskursanalytisk studie av marknadsföring av destinationer i tredje världen lyfter Echtner och Prasad (2003) fram tre parallella myter: myten om det orörda, myten om det ociviliserade och myten om det obegränsade. I så kallad paradisturism är det främst den sista myten om det obegränsade rummet som förmedlas, till exempel i marknadsföringen av lyxiga sol- och badbaserade turistdestinationer, så som Kuba, Jamaica och Fiji. Myten om det obegränsade är, menar de, en kolonial myt som i första hand formas kring lockelsen om tillgång till ett samtida paradis och förmedlas genom bilder av stränder, turistanläggningar med hög standard och glad personal i färd att erbjuda turisterna service. Sol- och baddestinationerna framställs ofta bestå av obeskrivligt vacker natur, vänlig och hjälpsam lokalbefolkning som alltid är redo att erbjuda service (Ibid). Ofta utelämnar marknadsföringen helt bilder av den fattigdom och det armod som ibland existerar i nära anslutning till turistresorterna och konstruktionen av resmålen som paradis bygger i det avseendet på en romantisering av de koloniala maktrelationerna (Ibid). I en analys visar Morgan och Pritchard (1998, 2000) hur de imaginära rum som formas i turism reproducerar en djupt rotad förståelse av natur, kultur och rum, som också är könad. De bilder av landskap som marknadsföringen innehåller är maskuliniserade äventyrslandskap från norr och feminiserade landskap från tredje världen (Pritchard & Morgan 2000). Könade och sexuellt anspelande bildspråk används för att skapa kvinnor som en del av det exotiska i resmålet på ett sätt som gör att könade och rasifierade konnotationer sammanvävs. I marknadsföringen av resmål återkommer en sexualiserad och rasifierad rumslig trop där rum och landskap positioneras som hypnotiska, oskuldsfulla, seduktiva, retande ordval som inte bara sexualiserar människorna på plats utan även landskapet i sig (Ibid). Bildspråket är, menar författarna, inte bara konstruerat för att attrahera en turistblick som befinner sig i första världen. Det turistiska materialet priviligierar även, i tecken, symboler, myter och fantasier, en manlig, heterosexuell turistblick (Morgan och Pritchard 1998). 82 det globala reseprivilegiet.indb

83 Löften om orörlighet Till skillnad från resor som primärt säljs utifrån en retorik om ett intresse för den andre, som i etniskt driven turism (se Mattsson i denna volym), formuleras all inclusive-turismen snarare kring ett ointresse för den andre. I marknadsföringen av all inclusive-resor är det inte vilja att se andra platser och kulturer som är det mest framträdande draget. Visserligen beskrivs destinationerna och deras mest framträdande sevärdheter, men resmålens historia och kultur står sällan i fokus. På hemsidorna presenteras hotellmiljöerna under en flik och resmålens sevärdheter under en annan separat flik. I resekatalogerna är resans mer praktiska delar ofta helt skilda från presentationen av destinationen. Gemensamma utflykter till sevärdheter erbjuds ofta, men oftast som ett tillägg till ett arrangemang som i övrigt inkluderar allt. Kanske är det också så att var resmålet är lokaliserat faktiskt inte är speciellt viktigt för all inclusive-resornas attraktivitet? Ett framträdande drag i reklamen är att bilderna från olika resmål mer liknar varandra än någonting annat. Fokus ligger ofta vid den byggda miljön med bilder av hotell och restaurangmiljöer samt detaljer i inredningen, så som sängar och balkonger. Hotellrummen beskrivs ofta i detalj: eventuell utrustning som mikrovågsugnar, kylskåp, kaffebryggare, vattenkokare nämns i vissa fall särskilt. Att fokus ligger på faciliteter och hotellens service tycks garantera en resa som är genomförbar, säker och angenäm (Cooper, 1994). Var hotellen är lokaliserade, i vilket land och på vilken kontinent, är ofta svårt att utläsa från bilderna, då turistmiljöerna är förvillande lika. I en annons för ett resmål som upptar två helsidor framkommer inte helt tydligt var resmålet ligger utan presenteras som svenskarnas favorit vid Medelhavet. Det underliggande budskapet i löftet om att allt ingår är, som vi ska se här, inte att besöka en plats utan snarare att slippa besöka en plats. All inclusive-konceptet innebär ju inte bara att resenärerna bor på ett och samma ställe, utan också badar, deltar i aktiviteter och äter alla eller de flesta måltiderna inom ett och samma område. Betoningen vid resmålens faciliteter och bekvämlighet understryker detta, tanken är att allt ska finnas tillgängligt på en och samma plats. I marknadsföringen förmedlas ett löfte om orörlighet, om att slippa röra sig utanför turistbyn, om man inte vill. All inclusive-resorterna möjliggör helt enkelt, för den som vill, en långvarig vistelse på en plats, men utan vidare involvering i platsens språk, religion, politiska situation eller samtidskontext. I vissa resor, som i Fritidsresors koncept BlueExotic, utlovar visserligen företaget att maten och underhållningen kommer ha en lokal prägel för att du ska komma nära ditt resmåls kultur. Samtidigt framstår inslaget av exotisk kultur som en del av det standardiserade arrangemanget. 83 det globala reseprivilegiet.indb

84 Icke-platser Ett sätt att förstå de imaginära rum som skapas i marknadsföringen av all inclusive-resor är att använda begreppet icke-plats. Begreppet presenterades av antropologen Marc Augé som ett sätt att ringa in hur platser formade kring masskonsumtion tenderar att följa ett standardiserat mönster och därmed homogenisera platser (Augé 1995). Exempel på icke-platser är shoppingcentrum, snabbmatskedjor och flygplatser. All inclusive-turismens anläggningar skulle på det sättet kunna förstås som en form av icke-platser standardiserade turistiska rumsligheter formade för att möta internationella trender och konsumtionsmönster i det turistiska fältet. De följer och förstärker globaliseringens homogeniserande tendenser och vad som har beskrivits som turismens McDonaldisering eller McDisneyfiering (Ritzer & Liska 1997; Coleman & Crang 2002). I tanken om icke-platser finns en underliggande rädsla för att globalisering och turism leder till att platsers specificitet och värden eroderas och utplånas. Det lokala och specifika tycks ställas i motsättning till det globala, en tanke som kritiserats av Doreen Massey som menar att globaliseringens processer alltid tar sig lokala uttryck och därför inte går att rangordna hierarkiskt (Massey 1998; 1999). Massey vill snarare tala om det glokala, platsers sammanvävda och simultana beroende av andra platser och självklara lokalisering i en unik plats. Begreppet icke-plats kan i linje med denna tanke kritiseras för att utgå från en slags platsnostalgi, där turismens resmål förutsätts vara homogena och stabila samhällen orörda av yttre påverkan om det inte vore för masskonsumtionens eroderande kraft. Begreppet icke-plats tycks på det sättet utgå och bygga på en tanke om autentiska platser, en distinktion som lätt slår över i en slags kolonial platsnostalgi där det äkta alltid måste lokaliseras till andra platser (se Mattsson, denna volym). Samtidigt lyfter begreppet icke-plats fram något karaktäristiskt för hur all inclusive-turismen marknadsförs, nämligen som en slags privilegierade och säkra öar där turisterna inte hör hemma, men engagerar sig i förutbestämda aktiviteter och göranden (jfr Coleman & Crang 2002). Coleman och Crang menar därför att turismens icke-platser kan förstås som en slags nästan hemmarum, det vill säga som en förlängning av hemmets rum (se Coleman & Crang 2002). Jag skulle snarare vilja vända på denna fyndiga beteckning och hävda att all inclusive-resorna skapar nästan borta rum. Dessa formas kring bilden av semestern som något skilt från hemmet, men som inte nödvändigtvis betyder att anlända någon annanstans. De karaktäriseras av att vara rum som är borta, men ändå inte riktigt borta. 84 det globala reseprivilegiet.indb

85 Rum för kroppslig njutning Istället för att jämföra solturismens drivkrafter med andra turistiska drivkrafter, tror jag att det är viktigt att ställa en mer öppen fråga kring hur dess attraktivitet konstrueras och för vem. All inclusive-turismens paradisbyar kan då förstås som materiella och sociala rumsligheter i sig, som öppnar för vissa turistiska göranden och inte andra (Coleman & Crang 2002; Edensor, 2000, 2001). I linje med Selänniemi (2003) vill jag peka på att solturismens attraktivitet ligger i att under en begränsad tid förflytta och frigöra turisten från hemmets och arbetets förpliktelser, i vad han kallar solsemesterns liminalitet (jfr Turner 1969). Det är turistrummens standardiserade karaktär, i form av icke-platser, som öppnar för den form av kroppslig njutning som den oftast förknippas med mat, dryck, värme, sex och avkoppling (Selänniemi 2003). Dessa dimensioner går att utläsa, menar jag, i hur marknadsföringen av all inclusive-turismen i detalj beskriver de faciliteter och den service som erbjuds i turistbyarna. Hårfrisörer, massage, träningsmöjligheter är bara några av de saker som lyfts fram. Även utbudet av barer och restauranger beskrivs ingående. Det finns detaljerade listor på vad som ingår och inte ingår i konceptet allt inkluderat, till exempel hur många måltider, samt vilka drycker och tilltugg som är inkluderade. Myten om det obegränsade, som jag nämnde tidigare, får här konkreta och specifika innebörder. I Apollos specificering av all inclusive-konceptet på ett hotell, används till och med ordet obegränsat för att beskriva vad som ingår: All inclusive Frukost, lunch och middag Obegränsat med förfriskningar, lokala drinkar/öl och vin, kl Obegränsat med läsk, vatten och smörgåsar serveras på stranden kl Dags och kvällsaktiviteter Eftermiddagste/kaffe och kaka Här tycks all inclusive marknadsföras med ett högst konkret löfte om obegränsad tillgång till mat och vissa drycker. All inclusive är inte bara praktiskt och prisvärt utan laddas med frihet från måttfullhet i till exempel intag av mat och dryck: Du äter och dricker precis hur mycket du vill och behöver inte ägna en tanke på notan (Ibid). Semesterns rum formas snarare kring en slags skuldfylld lustpraktik: att äta och dricka utan återhållsamhet och att ha råd att unna dig lite utöver det vanliga (Ibid). Vi kan här se hur förflyttningen från hemmet till solparadiset kan förstås som en överskridning av den sinndet globala reseprivilegiet.indb

86 liga kroppens gränser (Selänniemi 2003: 21). Semesterorten symboliserar drömmen om en plats där turisten kan vara en annan person i bemärkelsen mer fri, mer lat, mer sinnlig och mer utsvävande (Löfgren 1999). Paradisstranden Ett vanligt motiv i marknadsföringen av all inclusive är, som jag skrev i inledningen, bilder av stilla blått poolvatten som möter en klarblå himmel. Poolens attraktivitet tycks i reklamen självskriven och den lyfts på olika sätt fram som turistbyns stolthet. I en annons lyfts fram att hotellet har 7 olika sorters pooler. Resorten beskrivs ha pooler för de flesta smaker, bland annat en stor pool för aktiviteter, en i tropisk stil och en mer lugnt belägen pool för dig som vill bara vill koppla av. I en annan annons fylls hela bilden av en enorm pool där vattnets blå färg flyter samman med en lika klarblå himmel. Den blå färgen täcker i stort sett hela uppslaget. Rubriken utropar samtidigt stolt Det är inte en pool, det är en sjö!. Ofta är poolerna byggda i asymmetriska former, omgivna av palmträd och solparasoll, som för att efterlikna naturliga sjöar. I dessa avbildningar formas turismens rum kring troper av avkoppling och ett slags kontemplativt tillstånd. Frågan är om inte poolens funktion i all inclusive-konceptet är att efterlikna paradisstranden i konstruerad form. Poolens centrala roll i marknadsföringen tycks bygga på samma troper som paradisstranden, och hämtar, menar jag symbolik från den blå färgens symboliska lugnande innebörd av avkoppling. Associationer till nedkylning och svalka tycks här användas för att just signalera och förmedla denna känsla. Fritidsresor har dessutom blå som grundfärg i reklam och på hemsidan och i de olika konceptlösningarna används färgen blå i själva namnet: Blue Village, BlueInclusive och så vidare. I en helsidesannons från Fritidsresor för det nya resmålet Kap Verde lockar arrangören med närhet till paradisstranden : Du bor direkt vid en paradisstrand. På bilden ser vi en man och en kvinna i badbyxor respektive bikini, och två barn, en flicka i femårsåldern i baddräkt och ett mindre barn i sollinne och solhatt. Den äldre flickan och mannen ligger i sanden bredvid varandra och flickan har sin hand på mannens axel. Kvinnan sitter i sanden och leker med det mindre barnet. Den klassiska bilden av paradisstranden med en kokosnötspalm som faller över och ramar in en vit sandstrand, med ett svepande turkost hav som övergår till ett mörkare blå hav och en gnistrande blå himmel (Waitt 1997), reproduceras här i all inclusive-resans tappning. Bilden av paradisstranden någonstans i världens utkant väcker dessutom associationer till ett enkelt 86 det globala reseprivilegiet.indb

87 men avkopplande liv i naturskön miljö med gnistrande soluppgångar och romantiska solnedgångar. Det reproducerar vad Sturma har beskrivit som tanken om en tropisk Eden-trädgård där man kan komma i kontakt med naturens hemliga rytmer. Den framstår i det närmaste som en utopisk plats där sommar, sol och bad står i centrum, vilket ger ett löfte om avkoppling och en friktionsfri semester. All inclusive-turismens standardiserade ickeplatser är med andra ord inga platser avskalade från kulturell symbolik, utan tvärtom: det är genom metaforiska liknelser som icke-platsens standardiserade landskap framträder. Semesterns idealfamilj I marknadsföringen av all inclusive-resor som platser för avkoppling spelar tanken om familjen en avgörande roll. På många bilder är familjemedlemmarna vända mot varandra, ofta sitter de i en ring, tar på varandra eller håller varandra i hand. Ett återkommande bildmotiv är bilden av en man, en kvinna och ett eller två små barn som är uppslukade i någon sorts aktivitet tillsammans. En sådan bild visar en man, en kvinna och två barn, en pojke och en flicka, som spelar kort tillsammans på poolkanten, vända mot varandra uppslukade i spelet. I ett bildspråk som effektivt iscensätter det underliggande löftet om mer tid tillsammans tycks familjemedlemmarna uppslukade av varandra. All inclusive-resans imaginära rum laddas med innebörden av att inte bara vara på avstånd från vardagslivets hemmaarena, utan också en möjlighet till en kvalitativ skillnad i familjerelationerna. I Fritidsresors beskrivning av konceptet BlueStar framgår att researrangemanget framställs som positivt för familjens samvaro: På Blue Star bor barnfamiljerna snabbt in sig. Hotellen är enkla att överblicka trots det generösa poolområdet och lekytor för barnen. Barnklubbarna ger energikickar åt semestern. Kompisarna finns där. Stunderna tillsammans får flera nyanser Här blir det tydligt hur all inclusive-semestern idealiseras och laddas med förväntningar om en viss uppsättning känslor i familjens gemenskap. Tillgången till mat och aktiviteter bär också på ett löfte om en semester utan gnäll och osämja: Glöm stressen att komma överens om restaurang här är allt redan fixat det globala reseprivilegiet.indb

88 Den praktiska informationen varvas här med en mer specifik symbolik och associationsstruktur kring bilden av familjen som en lycklig enhet. Kanske är det så drivkraften och attraktiviteten i all inclusive-konceptet ska förstås? Lockelsen i detta tycks vara att slippa fundera på praktikaliteter och oväntade utgifter under resan och bara vara tillsammans. Semester som begrepp kan generellt sett sägas vara laddad med denna form av förväntningar om ett semesterrum utan friktion och konflikter. Det som är intressant i all inclusive-reklam är att just reseformen erbjuder en lösning på de orimliga förväntningarna på semestern. Den avgränsar en rumslig zon som karaktäriseras av frånvaro av vissa känslor osämja, stress, ilska och investerar den med förväntningar om andra: glädje, gemenskap och mer tid tillsammans (jfr Hochschild 1979). Som en slags ikoniserad idealfamilj reproducerar turistreklamen på det här sättet en konservativ och heteronormativ bild av den lyckliga kärnfamiljen. Barnens bästa I den turistiska familjeenheten tycks barnens centrala ställning självklar och det är också en ställning som aktualiseras och bekräftas på en rad sätt i reklamen. Dels nämns aktiviteter riktade till barn så som lek med ledare, poollekar och barnklubbar på hotellen särskilt. Dels har många all inclusive-resmål även tillgång till barnpassning och barnvakt på hotellet. I de fall som glass och dricka för barn ingår är arrangörerna noggranna att påpeka detta. I Fritidsresors regi finns Bamseklubbar för de minsta barnen och Superkids för de större barnen. I en reklamfilm från företaget om klubben hör vi barnröster förklara vitsen med bamseklubben: 88 Flickröst: Föräldrar blir så himla lata på semestern! Och vill typ bara ligga i en solstol. Pojkröst: Jaa, eller sitta och äta middag i arton timmar! Flickröst: Så det är tur att det finns BlueVillage, för där kan man vara med kompisar och hitta en massa kul att göra ) Här tycks all inclusive-arrangemanget både konstrueras kring ett löfte om att barnens behov och bästa kommer att infrias, och kring ett parallellt löfte om en semester från föräldraskap. Bamseklubben möjliggör för föräldrarna att vara lata och sitta i en solstol. Det underliggande budskapet i tanken om att omsorgen för barnen ingår i all inclusive-upplägget är att både pappa och mamma ska kunna vila och potentiellt också då ha mer tid för varandra. det globala reseprivilegiet.indb

89 Det formas kring en stark koppling mellan barnens bästa och föräldrarnas och, ännu hellre, mammas bästa. All inclusive-resorternas marknadsföring som semesterparadis formas som vi har sett här också kring en imaginär plats där vardagens genuskontrakt och könade arbetsdelning, om så bara för en tid, sätts ur spel. Huruvida familjesemestrar verkligen innebär ett avbrott mot vardagens könade rutiner och relationer, eller utgör en förlängning av dessa på bortaplan, är en intressant fråga som ligger utanför den här artikelns syfte (Deem 1996; Davidsson 1996). Den fokus som ligger vid aktiviteter för barn i marknadsföringen av semesterorterna kan, menar jag, dock läsas som riktade i första hand till kvinnor, och eventuellt den barnorienterade mannen (Bekkengen 2002). Därmed tycks all inclusive-turismen särskilt rikta in sig mot en turistblick som synar och värderar ett researrangemang, inte utifrån idéer om äventyrlighet och ogenomtränglighet, utan utifrån löften om gemenskap och rekreation från vardagslivet. Den riktar sig mot en heterosexuell kvinnlig turistblick mer än något annat (Aitchison 1999; jfr Pritchard & Morgan 1998; 2000). Det tömda rummet Myten om det obegränsade rummet i paradisturismen formas, enligt Sturma, kring en bild av en statisk utopia (Sturma 1999). Platserna framställs som inlåsta i en slags icke-rörlig idé om det goda livet, som möjliggörs av leende och vänliga människor. De människor som arbetar och bor i resmålen avbildas ofta just i serverande poser: leende och underordnade och som en försäkran om att paradissemestern kommer att innefatta en obegränsad tillgång till andra människors service. Turisternas fritid och avkoppling är med andra ord intimt sammanflätad med en internationell arbetsdelning, som reproduceras kring asymmetriska relationer mellan kolonisatör och koloniserad (jfr Echtner och Prasad, 2003). All inclusive-resorternas harmoniska familjeliv är med andra ord inte bara invävd i koloniala maktrelationer, utan mer eller mindre beroende av dem. Jag vill här peka på en slående aspekt på resekatalogernas bilder från turistresorterna som inte är helt självklar hur den ska förstås, nämligen frånvaron av servicepersonal. I de få fall personal förekommer på bilder är fotografierna ofta tagna på avstånd och jag hittar inga bilder av den klassiska leende servitören som Echtner och Prasad (2003) lyfter fram. Förutom de närvarande turistfamiljerna karaktäriseras bilderna av en frånvaro av människor. Paradoxalt nog är många av bilderna ofta tömda på både personal och turister. Påtagligt ofta visas hotellmiljöer, massagebänkar, hotellsängar, 89 det globala reseprivilegiet.indb

90 solbäddar och pooler utan turister, eller med bara ett fåtal turister som använder dessa. Fokus ligger snarare vid färdigdukade bord i tomma restauranger, bäddade sängar med prydligt dekorerade kuddformationer och vikta handdukar i svan- och hjärtformationer samt fotografier på bufféer och riktligt dekorerade fruktfat. Vi vet samtidigt att personalen finns där och behövs för att göra all inclusive-resan lyckad, enligt principen ingen servicepersonal, ingen service. I en resform som betonar service och tillgång till alla tänkbara faciliteter kan därför frånvaron av bilder av servicepersonal tyckas motsägelsefullt, men jag skulle istället vilja peka på det som en förlängning av myten om det obegränsade. Myten om det obegränsade formas här i ett intimt beroende med vad Edsnor har kallat enklaviska turistrum, det vill säga övervakade och reglerade rum som bygger på utestängning av oönskade människor och aktiviteter. Avsaknaden av människor som utgör servicearbetet, skapar nämligen bilden av ett rum avskalat från också maktrelationer och konflikter. Turistrummet framställs som ett rum tömt på människor, och därmed också tömt på konflikter, motsättningar och orättvisor. De koloniala dimensionerna i all inclusive-resornas semesterlycka naturaliseras på det här sättet effektivt, genom att de helt enkelt helt osynliggörs (jfr Echtner och Prasad 2003). Koloniala semesterutopier och könade turistblickar Likt tidigare studier har jag visat hur turistiska rum kodas och fylls med könade och koloniala innebörder och hur dessa verkar genom att konstruera en rad rumsliga troper. Den viktigaste är kanske konstruktionen av en form av utopisk plats, som å ena sidan skulle kunna vara var som helst, och å andra sidan fylls med en rad väldigt specifika innebörder. Bilderna av all inclusive kännetecknas också som vi har sett av en högst konkret platsbeskrivning som i sina detaljer kan tyckas bortom någon djupare symbolik. Vad kan egentligen listor av semesterbyarnas matlistor och specificering av vilka drycker som ingår i all inclusive-konceptet säga oss? Jag har i den här artikeln försökt hävda att de faktiskt säger oss ganska mycket, om vi med oss menar en potentiell resenär som lite förstrött bläddrar i en katalog för att hitta ett bra ställe att fira semestern på. Den formar en slag semesterutopi en kulturellt förmedlad idealsemester. Som idé formas semesterutopin i turismreklamen kring dessa materialiserade bildliga dimensioner, men står samtidigt för en immateriell idé som sträcker sig långt mycket längre. Den står för drömmar om en tillvaro bortom vardagens stress, den iscensätter fantasin om paradiset långt borta 90 det globala reseprivilegiet.indb

91 och formar kraftfulla idéer om den harmoniska semesterfamiljen. Jag har här varit intresserad av hur den rumsliga myten om det obegränsade får specifika könade innebörder. Det sker genom konstruktionen av semesterrummet som fritt från de vardagsbekymmer som vi genom forskning vet inte fördelas jämställt mellan kvinnor och män. Likt andra former av resande där internationell rörlighet för västerländska kvinnliga resenärer, historiskt och i nutiden, har tolkats i termer av befrielse från hemmatillvarons genusordning, finns här en underliggande idé om resan eller semestern som en form av befrielseprojekt (Blunt 1994; Mattis 2001; Pratt 1994). Bilderna av semesterns rum som fria från friktion och konflikter är dock inte en framtidsvision i bemärkelsen en vision om ett nytt stadium för eller en slutgiltig plats för mänskligheten. Det är snarare en ganska begränsad och individualistisk vision och temporär drömbild, i en avgränsning som har könade innebörder. Semesterutopin har samtidigt koloniala dimensioner som jag i den här artikeln har lyft fram och belyst. I semesterutopins mer outtalade dimensioner tycks en maktordning, turismens neo-koloniala maktrelationer, bli en tyst förutsättning för frigörelsen från en annan maktordning genusordningen i hemmet. det globala reseprivilegiet.indb

92 det globala reseprivilegiet.indb

93 Katarina Mattsson Afrikakänsla Sinnena räcker inte till, inte adjektiven heller. Från enda utsiktspunkt syns tusentals gnuer, zebror, gaseller, bufflar och antiloper. Du har sett det på bild sedan du var liten. Ändå svindlar verkligheten. Som barn lade du kanske inte namn som Serengeti, Ngorongor och Masai Mata på minnet. Nu vet du att det är Afrikas mest berömda nationalparker, och det finns anledning därtill. [ ] En safari i Östafrika har alltid varit sinnebilden för den riktiga resan till de vilda djurens rike. Kanske har du också alltid längtat, alltid vetat att du en dag skulle komma hit. I mörkret på kvällarna lyssnar du andäktigt till savannernas alla ljud. Det är precis som du alltid föreställt dig. Ändå är verkligheten nästan svår att ta in. Gullivers 2003: 17 Om koloniala känslogeografier i etnisk turism Den här artikeln tar utgångspunkt i en fallstudie av reseföretaget Kunskapsresans 35 månadslånga resa till Sydafrika 36. Kunskapsresan är bara ett av många svenska reseföretag som vänder sig till resenärer som bär på ett intresse för främmande kulturer på platser långt hemifrån. Skälen till varför de enskilda resenärerna har valt att resa till Sydafrika med Kunskapsresan varierar givetvis, men många av resenärerna uttrycker en vilja att få se verkliga Afrika och det som resenärerna lite slarvigt talar om som det afrikanska. Flera har tidigare varit i länder i Europa, Asien eller Latinamerika och menar att en Afrikaresa måste man i alla fall göra i sitt liv. De berättar om en längtan efter att besöka kontinenten Afrika. Så här säger en resenär: 35 Fingerat namn. 36 Det material som artikeln utgår ifrån har genererats genom deltagande observationer under två separata månadslånga resor med researrangören Kunskapsresan till Sydafrika, samt intervjuer med tolv resenärer som har rest med Kunskapsresan till Sydafrika; fyra resenärer från den första resan, tre från den andra och fyra resenärer som rest med arrangören vid andra tillfällen. 93 det globala reseprivilegiet.indb

94 94 Jag hade aldrig varit riktigt i Afrika, och jag hade kikat på Tanzania och Sarangeti nationalpark under många års tid. Och så tittade jag jag har ju rest rätt mycket under 90-talet och även fram till 2002 ungefär 2001, men sen har jag inte rest så mycket. Så då kände jag ett behov av att komma iväg till Afrika! Resenärerna i studien är inte ensamma om detta. I reseföretagens bilder av Afrika är det de vilda djurens och den storslagna naturens kontinent som vi i första hand möter. Men det är också en plats för förverkligande av drömmar och realiserande av en livslång saknad. I Gullivers katalog Afrika ovan skildras Afrikaresan till exempel som en barndomsdröm som äntligen realiseras. I den turistiska marknadsföringen framtonar på det här sättet en Afrikabild som är positivt laddad och som knyter an till etablerade bilder av det exotiska Afrika (Palmberg 1987, 2000). Det är en plats för drömmar och längtan, som talar till det lilla barnet som i skolan läste om Afrika och såg filmer och bilder av vilda djur. Men också ett rum där känslorna antas vara starkare och mer intensiva än på andra platser. I artikeln ska vi se hur resenärerna i studien beskriver detta i termer av Afrikakänsla, som är dels en känsla av att vara på plats, dels tycks vara en upplevelse av ett förhöjt känsloläge och en slags intensivare känsla. Samtidigt är resenärerna under månaden i Sydafrika ofta lite besvikna eftersom de känner att de inte har någon riktig Afrikakänsla. Jag ska i artikeln visa hur bilden av Afrika på det här sätter formar reaktioner av besvikelse och upprymdhet inför olika platser och rumsliga sammanhang under själva resan. I artikeln introducerar jag begreppet koloniala känslogeografier, som ett sätt att rama in de upplevelser av frustration och starka känslor av lycka som uppstår i resenärsgruppen när bilden av Afrika infrias respektive inte infrias under resan. Etnisk turism och begäret till den andre Resenärernas vilja att se och uppleva det verkliga Afrika uppstår, vill jag understryka, givetvis inte i ett samhälleligt vakuum. I internationell turismforskning kallas reseformer som har som grundläggande drivkraft att komma i kontakt med människor som är etniskt skilda från resenärerna själva för etnisk turism (Se exempelvis van den Berghe 1994, 1995; Hitchcock 1999; Jamison 1999; Wood 1998). Enligt van den Berghe, som har skrivit en bok om etnisk turism i San Cristóbal i Mexico, präglas denna form av turism av ett aktivt sökande efter etnisk exotisering, eftersom destinationerna får sitt värde just genom att beskrivas som exotiska och annorlunda. Därmed utgör de både en spegling och särskiljning från den egna identiteten och den egna hemmamiljön. Etnisk turism är även en form av turism det globala reseprivilegiet.indb

95 95 vars specifika och uttalade mål handlar om att delta i andra människors vardagsliv i orörd form (van den Berghe 1994). Den etniska turisten söker efter intima möten och kontakter med platser och människor som inte har varit i kontakt med turister tidigare (Ibid. 10). Den etniska turismen är därför riktad mot den så kallade fjärde världen, det vill säga länder, samhällen eller etniska grupper som upplevs vara, eller reellt är, fysiskt isolerade och står utanför det kapitalistiska världssystemet (Ibid). Därmed innebär den att platser och människor som hittills inte ansetts vara värda att exploatera utgör turismformens allra hetaste och kommodifierbara objekt (Meethan 2001). Lokalbefolkningen, skriver van den Berghe, blir ett objekt för nyfikenhet och är en del av uppvisningen oavsett om han eller hon vill det eller inte. Människor blir då inte bara mottagare av turisterna och någon som ser till att turister har det komfortabelt; de blir själva en del av spektaklet (van den Berghe & Keyes 1984). I turismens stora ironi riskerar därför den turistiska viljan att besöka platser och människor bortom turismens påverkan, paradoxalt nog att dra in just dessa platser och människor i turismens ekonomiska relationer. Samtidigt upplevs befolkningen bara som autentisk så länge den inte ändrar sitt beteende eller sina aktiviteter för att göra sig mer attraktiv för turister (Ibid). Ett stort problem med litteraturen om etnisk turism, menar jag, är att resenärernas etnicitet inte problematiseras och analyseras i någon större utsträckning. Det etniska i denna form av turism tycks befolkningen i resmålen stå för. Att etnisk turism kallas etnisk turism kan i sig ses som ett uttryck för tendensen att se vissa människor som mer etniska än andra (jfr Delaney 2002; McGuinness 2000). Resenärernas etnicitet har helt enkelt, liksom inom många andra samhällsområden, belagts med en retorisk tystnad (Crenshaw 1997, se Morrison 1993; Dyer 1993). Det gör att den västerländske turistens diskursiva position och självklara tillgång till rörlighet och andra rum ofta på ett förgivettaget sätt formar de begrepp som används i forskning om turism, vilket får avgörande konsekvenser för hur vi förstår turism. I mitt kommande arbete har jag därför valt att lyfta fram hur etnisk turism kan förstås som en form av turistisk vithet (jfr Tesfahuney, denna volym). Här vill jag dock visa hur den etniska turismen bygger på, förstärker och är djupt inbäddad i postkoloniala relationer och konstruktioner av annanhet (Hall & Tucker 2004). En viktig poäng är att den etniska turismen är en producent och distributör av bilder av den andre, för vilken annanheten har ett kommersiellt värde (jfr Meethan 2001). Den etniska turismen följer här en bredare trend inom samtidskulturen där annanhet, enligt den postkoloniala feministen bell hooks (1992), har lanserats som en ny tillfredsställelse som till sin kadet globala reseprivilegiet.indb

96 raktär är mer intensiv och tilldragande än andra normala sätt att göra och känna på. Den andre och dess annanhet blir då som en exotisk krydda med kraft att spetsa till den annars tråkiga vita majoritetskulturen (Ibid. 21). hooks har myntat uttrycket att äta den andre för den relation till den andre som formas kring den här viljan till närkontakt över etniska och rasifierade gränser. Att få en bit av den andre, skriver hooks, framställs som en ritual för överskridande, en rörelse ut, in i en värld av olikheter (hooks 1992: 23). Det huvudsakliga skälet till att vilja vara intim med den andre är då inte att kontrollera eller underordna den andre, utan att på något sätt själv ändras av mötet. hooks ger därför, menar jag, en nyckel för att kritiskt granska den etniska turismens koloniala begär. Afrika som projektionsyta En viktig bakgrund för resten av artikeln är de bilder som historiskt har skapat Afrika som en projektionsyta för en rad fantasier och drömmar. Afrika är i den meningen inte en geografisk term som avser en kontinent med fasta och tydliga gränser, utan ett imaginärt rum (Said 1993). I sin bok The Invention of Africa visar Valentin Mudimbe hur Afrika som en tänkt sammanhängd enhet med vissa karaktäristiska egenskaper och kännetecken uppkom under kolonialtiden (Mudimbe 1988; 1999). I sin studie av diskurser om Afrika inom konst, antropologi och filosofi frågar han sig vad som strukturerar vad som kan tänkas och sägas om Afrika. Mudimbe talar om en Afrikanism som, likt den Orientalism som Said behandlar producerar sina egna motiv liksom sina egna objekt och därmed uppfinner Afrika (Ibid). Tanken om det afrikanska omfattar även, som vi ska se, föreställningar och förväntningar om å ena sidan människor, deras utseende och föreställda egenskaper, inklusive kläder och aktiviteter, (såsom dans och musik) och å andra sidan, landskap, bebyggelse och djurliv. I den europeiska fantasin har myter och föreställningar om Afrika florerat under lång tid. I boken När Sverige upptäckte Afrika tecknar Lasse Berg (1997) en historisk exposé över den svenska Afrikabilden och han visar hur de första svenska afrikaresenärerna i reseskildringar och skrönor rapporterade om en världsdel som både lockade och skrämde. Bilden av det primitiva Afrika har på det sättet återkommande formats kring en rad motstridiga tendenser av attraktion, dominans, begär och avstånd (Eriksson Baaz 2001b). Å ena sidan har Afrika återkommande beskrivits som en kontinent som huserar den farlige vilden vars liv präglas av kaos och anarki. Å andra sidan har kontinenten lika ofta setts i ett romantiserande skimmer i vilket bilden av den ädle vilden tonats fram: den förmoderna och enkla 96 det globala reseprivilegiet.indb

97 människan vars föreställda bekymmerslöshet och sorglöshet fungerat som en spegel för Europeiska modernitetssträvanden (Ibid, se även Eriksson Baaz 2001; Nederveen Pieterse 1992). De ofta motstridiga dragen visar att Afrikabilden snarare formats som ett uttryck för Europas behov av gränser och annanhet att jämföra sig med, än något annat. Det verkliga Afrika är alltid en plats avskild från, och på avstånd från, en europeisk modern vithet (jfr Bonnett 1998). Genom historien framställs Afrika på det här sättet som Europas självklara motpol, inte sällan placerad allra längst bort från den tänkta europeiska civilisationens centrum (jfr Blaut 1993; JanMohamed 1986). Kanske är det den geografiska närheten till Europa tillsammans med de många resursrikedomarna som gjort den afrikanska kontinenten till en både viktig och tacksam projektionsyta för europeiska civilisationsuppdrag, kunskapsexpeditioner och identitetsprojekt (jfr Berg 1997). Tydligt är i alla fall att Afrika och det afrikanska idag fungerar som en sådan projektionsyta för turistiska drivkrafter. Det här ser ju ut som hemma! Jag ska nu vända mig till fallstudien av Kunskapsresans resa och visa hur förväntningar på Afrika och det afrikanska vävs samman med de turistiska erfarenheter som resenärerna gör på plats i Sydafrika. De första dagarna av vistelsen tillbringar gruppen lite motvilligt i Johannesburgs urbana och vita bostadsområden. På grund av den höga kriminaliteten i Johannesburg har reseledaren inhyst dem i ett vitt förortsområde och under de första dagarna rör sig gruppen mest i buss. I mötet med Johannesburgområdets starkt urbaniserade miljö reagerar många av resenärerna med förvåning. Gruppen åker med buss på motorvägen på väg mellan Johannesburg och Pretoria och passerar stadsdelen Sandton ett av Johannesburgs mer exklusiva områden där lyxhotellen är lokaliserade när en av personerna i gruppen utbrister man får påminna sig om var vi är! Vid samma tillfälle kommenterar en annan resenär omgivningen med besvikelse på rösten: det här ser ju ut som hemma! Under dagarna i Johannesburg är förväntningarna på att få uppleva det afrikanska samtidigt uppskruvade. Gapet mellan förväntningar och upplevelser resulterar ibland i irritation. När reseledaren den första dagen stannar vid ett snabbmatsställe i närheten av en bensinmack och säger till gruppen att de ska ta en paus för att äta utbryter en viss upprördhet i gruppen. Vi vill ju äta afrikanskt!, säger en resenär i kön. Som en mer generell ambition hos resenärsgruppen att ta del av den lokala platsens specifika 97 det globala reseprivilegiet.indb

98 kulturyttringar, beskrivs det afrikanska ofta som motsatsen till kända uttryck för det globaliserade tidevarvet. Exakt vad denna afrikanska mat skulle innebära är samtidigt outtalat, antagligen därför att det är något oreflekterat hos resenärerna. Det uttrycks oftast som en frånvaro och i kommentarer när det inte stämmer med bilden. Förvåningen och besvikelsen tycks födas ur glappet mellan de rumsliga miljöer och sammanhang som resenärerna möter i Johannesburg och de förväntningar som kopplas till tanken om riktiga Afrika. I en komplex igenkänning av byggnadsformer, affärskedjor, stadsplanering, stadsbild, vägar och bilar, och en viss nivå av teknologi kodas rum, aktiviteter och sammanhang återkommande i termer av att vara mer eller mindre som hemma, på ett sätt som gör dessa tecken oförenliga med tanken om verkliga Afrika. En resenär säger till exempel att Sydafrika inte var mörkaste Afrika som han hade förväntat sig: Utan att det var det var städerna, var mer västerländskt, mer västerländska till sin uppbyggnad och ja infrastruktur och allt sånt då Det urbana rummets symbolik öppnar med andra ord upp för en rumslig associationsbana som för oss ganska långt bort från den rätt enkla kommentaren att det ser ut som hemma. Urbana miljöer och skyskrapor fungerar, som vi ser här, som kraftfulla symboler för västerländsk modernitet. Denna sammankoppling av stadsrum och det västerländska formar en central del av den rasifierade modernitetens symboliska ekonomi (Bonnett, 2002). Modernitet sammankopplas med det förlängda Europa och väst men ibland också med amerikanisering, vilket laddar själva definitionerna av urbanitet med en tyst vithetssymbolik som ofta inte uppmärksammas och analyseras. Detta trots att den största delen av världens megastäder faktiskt inte är lokaliserade i det som kallas väst (ibid). För resenärernas del resulterar det i en upplevelse av att inte riktigt vara i Afrika, en upplevelse flera av dem talar om som en bristande Afrikakänsla. Har ni någon Afrikakänsla? Känslan av en utebliven Afrikakänsla dröjer sig kvar i gruppen under resten av resan och blir ett återkommande samtalsämne. Vid flera tillfällen är det Per-Erik som tar upp frågan till diskussion. Har ni någon Afrikakänsla?, frågar han de andra i gruppen. Per-Erik menar att han inte hade tänkt sig Sydafrika så och jag frågar vad hans bild innan var. Mer djungel, vilda djur från Conrads bok [Mörkrets hjärta av Joseph Conrad], det mörka, det vilda, säger han och lägger till inte öppet, ljust. En annan resenär 98 det globala reseprivilegiet.indb

99 i gruppen, Göran, sitter bredvid Per-Erik i bussen. Han berättar att han och hans fru har svårt att förstå att de är i Afrika: Vi måste säga det [till varandra], att vi är i Afrika. Man tänker sig savannen, djur. Han gör en paus och lägger sedan till: Men, det är för tidigt att säga något. Vi kommer få en annan bild utmed resan. Anita, som är gift med Göran håller med. Jag tycker att det låter som om de är besvikna och frågar om det är så. Ja, svarar Anita, lite besviken är jag nog. När jag frågar Per-Erik vad han menar med Afrikakänsla förklarar han: Man har en inre blick, av vision om ett land av lukter, en bild av ett land, man har en bild. Här kan vi se hur den turistiska blicken formas kring ett imaginärt turistiskt rum som också associeras med sinnessensationer och stämningar (se även Mattsson denna volym). Termen Afrikakänsla tycks i resenärernas användning både fånga dessa känslor av att vara på en plats och de känslor som sammankopplas med platsen. Det imaginära rummet Afrika är med andra ord mer än en turistisk blick som på avstånd värderar det sevärda i resmålet (Urry 2002/1990). Det är snarare en känslostruktur (Ahmed 2004) som anger vissa förväntade känslor till vissa rumsliga och sociala sammanhang (Hochschild 1979). Relationen mellan de imaginära rummens förväntningar och känsloreaktionerna inför synintryck och möten med olika rumsliga och sociala sammanhang formar på det här sättet vad jag vill kalla turistiska känslogeografier (jfr Davidson, Bondi & Smith 2005). Det indikerar att turistiska känslor är intimt förknippade med både rum och seende (jfr Urry 2005). Denna nära koppling mellan känslor, rum och seende blir kanske ännu tydligare när den bild av Afrika som resenärerna har plötsligt infrias. Det är i fallstudien förhållandevis lätt att identifiera de tillfällen när detta sker, eftersom dessa är förknippade med starka och tydliga känslomässiga reaktioner i gruppen. Plötsligt är det något i kombinationen av hus, människor och landskapet som stämmer med bilden av Afrika och som leder till en plötslig förtätad stämning i gruppen. Ofta utbrister flera personer i gruppen på exakt samma ställe orden titta! titta! och under resan blir dessa korta ord en signal för mig att det händer något intressant i bussen. Vid flera tillfällen händer det också att olika resenärer samtidigt säger saker som: nu känns det som Afrika eller det här är verkliga Afrika. En resenär använder i intervjun till och med ordet temperatur för att beskriva ett sådant tillfälle. Jag frågade honom om han tyckte bilden av Afrika stämde med det gruppen såg vid något tillfälle och han svarar jakande att det gjorde det: då höjdes stämningen, temperaturen och förväntningarna. 99 det globala reseprivilegiet.indb

100 En grön hydda! Resenärerna talar om Afrikakänsla i väldigt konkreta termer och kan ofta pricka in ganska exakt var de har känt Afrikakänsla, vilket vi ska se i intervjucitaten nedan. Ett exempel då en så kallad Afrikakänsla uppstår är när gruppen passerar en by på väg upp till ett friluftsområde i Drakensbergen. Den rumsliga omgivningen utanför bussen är ett platt, öppet landskap, i byarna finns några runda hus med halmtak och på vägarna syns uteslutande svart befolkning. Lillemor, en av resenärerna, säger då: Nu börjar det att bli mer Afrika, med de här runda hyddorna. Den symboliska funktionen som de runda husen fyller i Afrikabilden blir tydlig när gruppen fotograferar. Trots att de flesta hus som gruppen ser på landsbygden är fyrkantiga och har plåttak, så är det flera som vill ha ett fotografi på ett runt hus med halmtak. När möjligheten att ta ett sådant kort inte infaller naturligt ber Lillemor tillslut chauffören att stanna vid vägrenen så att hon kan ta ett kort på en grön hydda. Hon vill ha kort på en grön eller rosa hydda, säger hon: och det måste vara en rund!, lägger hon skrattande till. I Afrikakänslan ingår samtidigt en mer komplex förväntning om landskap och till och med frånvaro av bebyggelse. Lennart beskriver när han fick en stark Afrikakänsla : Resan till nu ska vi se så jag gör rätt här resan till Drakensbergen då fick jag också en sån här Afrikakänsla när man åkte mot där det var ju alltså här platt landskap. Mil efter mil var det platt landskap! Ingen bebyggelse, det slog mig, ingen bebyggelse mellan städerna. Det var ju tomt alltså. På tiotals mil var det nästan ingenting, va?! Inga byar. En helt annan struktur än det man är van hemma i Europa. Där det dyker upp en by och lite bebyggelse och en bondgård och så kommer det någon stad och så kommer det lite småbebyggelse och så kan det vara skog i fem mil kanske, men det är någon lite kiosk på vägen där. Här var det bara tomt! Mellan städerna. Och ändå var det ju ganska, inte så långt till storstaden. Då fick man en känsla när man satt och titta ut över skymningen eller över slätten det var ju inte stäpp det var ju buskage Då fick jag en stark Afrikakänsla! 100 Betydelsen av det rurala landskapet och traditionella hus som symboler för det primitiva Afrika hänger samman med hur motståndsparet urban/ rural har mobiliserats för att beteckna Afrika som förmodernt och förindustriellt. Hyddornas och det öppna landskapets betydelse tycks här ha samma funktion för det rurala, som städernas höga byggnader har för det imaginära rummet staden: de är nödvändiga ingredienser i det imaginära rummet Afrika men inte de enda. Som en symbol för en mer ursprunglig och pridet globala reseprivilegiet.indb

101 mitiv livsföring blir hyddans symbolik att garantera en slags genuin rural livsform, på avstånd från stadens påverkan. Den fysiska bebyggelsen blir med andra ord återigen det som resenären tar fasta på i talet om Afrikakänsla. Här skapar även frånvaron av bebyggelse och konstruktionen av ett tomt och öppet landskap känslan av Afrika, vilket måste förstås mot bakgrund av bilden av primitiva resmål som öde eller för-civilisatoriska platser, där tecken på civilisation saknas (Echtner & Prasad 2003). Tillsammans skapar dessa inslag en självklar koppling mellan Afrika och ruralitet och Europa och urbanitet. När vi såg den där elefanten! En annan central ingrediens i bilden av Afrika är det vilda djurlivet och under resan besöker Kunskapsresans grupp ett naturreservat. Att uppleva djurlivet och åka på safari är ett uppskattat och viktigt inslag i resan. Flera i gruppen har ett utpräglat naturintresse och för några resenärer är det en efterlängtad upplevelse att få se djur som de tidigare bara sett i inhägnade parker. På väg till naturreservatet är stämningen i bussen därför återigen hög och när vi når fram till naturreservatet tätnar denna uppsluppna stämning. En efter en rätar resenärerna i gruppen upp sig för att bättre kunna se ut genom fönstret och vi spanar alla intensivt ut i landskapet. Med inlevelse på rösten säger Dorotea: Det här, det är verkligen Afrika! Sen lägger hon snabbt till så som man har lärt sig i skolböckerna. Linda som sitter bredvid henne fyller i: Ja, där inga jobbiga människor stör. Så blir de abrupt avbrutna av en annan resenär som sett en giraff och hela gruppen (inklusive jag) börjar skrika i munnen på varandra: Titta! Titta! När jag senare intervjuar Dorotea i hennes hem pratar vi om när bilden av Afrika stämde med upplevelsen på plats och hon säger att det fanns sådana tillfällen: många gånger faktiskt. Skrattande lägger hon till det var ju bland annat när vi såg den där stora elefanten! Under en av dagarna i naturreservatet åkte gruppen runt i området med den egna bussen. Ryktet om att en stor elefanthanne uppehöll sig i närhet av en av vägarna i naturreservatet gick då mellan bilarna i området och liksom vår grupp sökte sig en stor samling bilar dit. Ansamlingen av bilar gjorde dock att det i båda körriktningarna snabbt bildades köer som blockerade elefanthannens passage. Gruppens buss befann sig vid detta tillfälle längst fram i kön, samtidigt som den flera meter höga elefanthannen befann sig några meter från bussen till höger. Den frustade ilsket, uppenbart trängd inför det faktum att den inte kunde komma fram. Sakta började bilarna, en efter en backa för att göra plats för elefanten, och slutligen öppnade sig ett mellanrum 101 det globala reseprivilegiet.indb

102 där elefanten kunde passera. Det var ju verkligen Afrika! lade Dorotea till med eftertryck när vi tillsammans minndes situationen och även jag faller i skratt. Ett annat tillfälle när att bilden av Afrika stämde, enligt Dorotea, var under en morgonutflykt i naturreservatet. Tidigt på morgonen vid soluppgången gav sig en mindre grupp resenärer ut med en guide för att till fots titta på djur. Och likadant när jag kände det [att bilden överensstämde] mest faktiskt, om man inte ska se till människorna. Det var när vi gick på den här tidiga morgonutflykten. När vi bodde i den här parken. När vi gick ut på morgonen där och inte fick prata och gick efter ledaren där. Han gick först med geväret och åtta stycken efteråt. Då tänkte jag på alla filmer och så som man har sett med Safari och allt. Och så en stor kraftig svart man först då, och vi tassande efter. Och då tänkte jag att fattas bara att det kommer ett lejon nu också eller nått sånt! Men det gjorde det ju inte, fast det kom ju andra djur. Det var ju dom här noshörningarna med, dom var ju rätt imponerande med. Men då kände jag det. Det här är Afrika. Bilden av naturreservatet som orört och vilt är central, menar jag, för att förstå hur det hänger ihop med bilden av det rurala Afrika. Myten om de orörda platserna framställer vissa platser som om de vore redo för upptäcktsresande, i en slags uppmaning att återuppleva de resor och erfarenheter som gjordes av koloniala exploatörer, handelsmän, skattletare, jägare och arkeologer och så vidare. (Echtner & Prasad 2003: 669). I citatet är det just bilden av vita upptäcktsresande som med hjälp av en svart lokalbefolkning tränger sig in i farliga och vilda områden som Dorotea genom filmer och kulturella medier tycks bli påmind om. Det är också det som ger den starka upplevelsen av att vara i Afrika. Vilka gulliga människor! Ett sista tema som jag ska beröra handlar om hur bilder av det primitiva knyts till historiska bilder och hyllanden av den ädle vilden. I slutet av den månadslånga resan besöker resenärsgruppen under två dagar en by på den sydafrikanska landsbygden. För många av resenärerna är det här besöket en av de absoluta höjdpunkterna på resan. Byn som resenärerna besöker är lokaliserad på ett par mils avstånd från närmaste centralsamhälle och under dagarna i byn bor resenärerna två och två hemma hos familjer. Under en av dagarna i byn går en ganska stor grupp bestående av de lokala värdarna och resenärerna, till byns sjuksköterskemottagning som ligger längst bort i byn. 102 det globala reseprivilegiet.indb

103 Under promenaden kommer Per-Erik fram till mig och gör återigen ett inlägg i den pågående diskussionen i gruppen om Afrikakänsla: Katarina, säger han med ett svårdefinierbart rus på rösten, det här är Afrika! När jag ber honom förklara sig räknar han upp en rad saker och säger att det är genuin miljö och genuina människor. Det är visserligen civiliserade människor, säger han, men man kommer nära, får se hur der är. På samma sätt beskriver han sin värdfamilj i termerna genuint härliga, spontana, glada. Även Lennart är vid det här tillfället märkbart tagen. Under promenaden kommer även han fram till mig och utbrister att vistelsen är helt oförglömlig! I den familj han bor har de tillbringat kvällen innan i en rund hydda, berättar han. De har suttit uppe och pratat med tonåringarna i familjen och ungdomarna har också sjungit gospel för besökarna. Det var hur mysigt som helst! säger han med inlevelse. Lennart pratar om värdfamiljerna som genuina människor. Åh, utbrister han, vilka gulliga människor! Halvt för sig själv, halvt som en kommentar till mig lägger han till: Ja, tänk att man ska behöva åka till fattiga länder för att träffa leende människor. Ja, pengar bara förstör. Bilden av Afrika som den kontinent som står längst ned på utvecklingens stege, skriver Eriksson Baaz (2001b), har inte bara använts som en illustration för en föreställd barbarism och kaos. Parallellt har den afrikanske andre genom historien också hyllats som bärare av en slags ädlare livsform, där den andre har använts för att uttrycka kritik mot västerländsk modernitet. I bilden av den ädle vilden förknippades primitivismens idéer med bilden av den enkla naturliga människan som levde ett lyckligt liv fjärran från de problem som kännetecknar Europa (Ibid). I de här korta kommentarerna blir det tydligt hur föreställningar om det äkta Afrika också har en funktion i att fungera som en utgångspunkt för kritik av de livsformer som resenärerna själva är involverade i. Afrika tycks stå för en slags positiv skillnad och som ett rum, till vilket, överutvecklade västerlänningar kan vända sig i jakten på själslig räddning (Ibid. 8 9). Där var det ursprungliga! Den turistiska viljan att uppleva det verkliga Afrika måste förstås i detta sammanhang, menar jag, eftersom det lätt slår över till ett exotiserande hyllande av fattigdom. I intervjun med Birgitta frågar jag om det var någon gång som hon kände att det gruppen såg stämde överens med hennes bild av Afrika. 103 det globala reseprivilegiet.indb

104 Birgitta: Jaaaa [starkt bekräftande]. Absolut. Det var uppe i bergsbyn. Det sa jag ju. Där! Där var the soul of Africa. Där var det så oerhört afrikanskt. K: Alltså där vi skulle bo? B: Ja där vi bodde, där i byn. Det var Afrika för mig. Det var otroligt. Där var det ursprungliga, med varma människor och dom gick på vägarna och deras sätt och leva, hur dom lagade mat, deras torftiga kök och deras generositet och den där medicinkvinnan. Ja det tyckte jag. Att det var det som var Afrika, som jag hade längtat efter på något sätt. Birgittas svar kan ses som ett koncentrat av det som även andra resenärer tar upp i sin bild av Afrika, en bild som betonar det traditionella, icke-moderna och en föreställning om ursprunglighet. I boken Gone Primitive undersöker kulturantropologen Marianna Torgovnick (1990) primitivismens bärande idéer. Primitivismen, menar hon, formas kring den andre som en spegelyta för det egna moderna jaget. Föreställningar om det primitiva präglas därför av att tillskrivas värden som upplevs som skilda från det moderna. En återkommande tanke är att primitiva samhällen och folk, till skillnad från västs industrialiserade och urbaniserade samhällen, inte är alienerade och inte domineras av en instrumentell logik. Istället tillskrivs dessa, likt i citaten ovan, allt det som modernitet inte anses vara: värme, generositet, spontanitet och äkthet (jfr Torgovnick 1990). Primitivismen formas här inte bara kring kraftfulla idéer om rum, utan också om tid, vilket uttrycks i den vanliga idén om att resa till Afrika innebär att resa bakåt i tid, eller kanske ännu hellre att resa bortom tiden (Fabian 2002/1983). Att resa till kulturer som uppfattas stå utanför modernitet eller civilisationen som en del resenärer säger, involverar därför kraftiga metaforer av orörlighet den primitiva platsen framstår som både tidsmässigt och rumsligt orörlig (jfr Massey 1999). Idéen om det autentiska är uppbyggd kring tanken om en verklig och oförställd plats, ett samhälle som lever och verkar efter sina ursprungliga principer och som därmed är mer sanna och genuina. I tanken om det autentiska och äkta finns också en dimension som gör att det autentiska framträder som mer ädelt och rent. Som en grundläggande rotmetafor i själva ordet primitiv, bär idén om det primitiva dessutom på innebörder av ursprung. Vissa platser antas helt enkelt stå för ett ursprungligare sätt att leva och får ofta symbolisera hela mänsklighetens ursprung. Föreställningar om det primitiva involverar därför, menar Torgovnick, metaforer kring hem och att komma hem, vilket vi också kan se i citatet när Birgitta säger att hon hade längtat efter [det] på något sätt. Hos resenärerna tycks det primitiva 104 det globala reseprivilegiet.indb

105 på det här sättet associeras med en känsla av att vara balanserade och känna sig komfortabla, på ett sätt som metaforiskt bygger på innebörden av att känna sig hemma. I denna innebörd blir mötet med det primitiva ett medel för tillgång till det essentiella, menar Torgovnick. Den andre tillskrivs värden och livsformer som uppfattas gått förlorade i det egna livet och den andre blir i samma ögonblick ett medel för turisten att återupprätta en relation till denna ursprunglighet i sig själva. Men vad är Afrika? En fråga man kan ställa sig är om det är resandet i sig att ge sig ut i rumsliga miljöer som på ett konkret sätt är okända, med all osäkerhet som det medför som gör att kolonialt präglade imaginära geografier blir så betydelsefulla. Maria Eriksson Baaz gör den kopplingen i sitt arbete kring biståndsarbetare. Hon menar att förflyttningen från det relativt välkända trygga till det delvis kända, genom upplevelser av osäkerhet och brist på kontroll, skapar en utmärkt grogrund för stereotypen försöken att fixera den andre (Eriksson Baaz 2001: 167). Stereotypen fungerar då genom att överföra känslor av osäkerhet, misslyckande och skuld till den andre och i denna process blir det koloniala biblioteket en utmärkt källa (Ibid). Jag tror det ligger något i det. Det är när resenärerna lämnar det vardagliga livet hemmavid, för att ge sig ut på själva resan, som talet om det afrikanska och viljan att uppleva Afrika aktualiseras. Jag vill samtidigt betona att bilderna av Afrika inte på något sätt är statiska i resenärernas berättelser. I flera fall leder resan till att bilden av Afrika ifrågasätts, omformuleras och till och med förkastas. Vi ska se hur en sådan omformuleringsprocess kan ta form. Under resan tar Lennart vid ett flertal tillfällen upp att han kanske borde ha tagit den resa till Tanzania som han hade som alternativ. Ibland framkommer det att han kanske ångrar sig lite: Det [att resa till Tanzania] hade kanske varit mer Afrika, säger han lite uppgivet. När vi ska åka hem och står på Frankfurts flygplats frågar jag honom om de övergripande intrycken, och får svaret att Sydafrika i hans ögon inte var tillräckligt exotiskt. Det var för amerikanskt, säger han. Rut som står med oss och väntar fyller i: Ja, det var för västerländskt. Lennart lägger till: Så Tanzania hade nog varit mer spännande. När Lennart och jag senare samtalar om detta vid intervjun är han uppenbart självkritisk och säger lite upprört: Den [bilden av Afrika] kanske bara finns i mitt huvud. En annan resenär som vid tillfället för intervjun har omprövat sin bild är Lillemor. Under resan var Lillemor en av de i gruppen som återkommande diskuterade bilden av Afrika, och vid intervjun säger hon att hon är 105 det globala reseprivilegiet.indb

106 medveten om att hon hade en allt för snäv bild av Afrika innan resan. Hon beskriver hur hon innan resan tänkte sig hottentotter som bor primitivt och har pil och båge. Hon menar att hon också hade en bild som var starkt influerad av filmen Out of Africa: Så det har ju lite att göra med den lyxen som vita människor levde under kolonialtiden. Men, säger hon i intervjun, jag vet ju att det också är en massa annat som är Afrika och radar upp: massa fattigdom, massa svält, massa krig, massa elände och ont men det är också vacker natur. Vi ska se hur Lillemor fortsätter att resonera kring hur bilden av Afrika formas genom lager av innebörder: Men Afrika vi har väl så lätt att tänka att det ska vara en bild av Afrika. Men vad är Afrika?!! Medan alla länder i Afrika Jag har bara varit i Nordafrika. I Marocko, Tunisien och Egypten. Och det är på ett sätt inte Afrika det heller. Och så kanske inte Sydafrika är egentligen Afrika heller kanske. För det att ja vad vet jag Det är ju mycket vita i Afrika, eller Sydafrika, så kanske inte det är egentligen Afrika. Afrika ska väl egentligen vara med svarta människor. [Tyst] Det är lite fel att det är vita människor i Afrika på ett sätt. K: I bilden? L: Mmm, i bilden. Men samtidigt så är det ju kolonialtiden och detta här är ju också Afrika. [tyst] Jag tycker det här med landskapet i Transkaii och dessa stora stora landskap med alla dessa hyddorna i alla färger, det var på ett sätt det måste ju vara en del av Afrika, det. Men Afrika måste ju också vara stora städer och moderna städer också. Varför ska Afrika inte vara det?!! Afrika är ju en hel kontinent. Så vi kan inte finna ett svar på vad Afrika är. Tror jag. I ett brott med sin tidigare bild av Afrika omdefinierar Lillemor sin bild av det afrikanska. Den nya bilden av Afrika inkorporerar en mer komplex definition, där variation har en central plats, det finns inte ett svar på vad Afrika är, är hennes slutsats. Hon fogar uttalat ihop flera av de motstridiga begrepp som vi har mött i artikeln, när hon säger att Afrika även kan vara stora moderna städer, liksom vidsträckta landskap och hyddorna i alla färger. Genom att föra samman urbanitet och ruralitet, modernitet och det traditionella sker här en omförhandling av bilden av Afrika. Samtidigt bekräftar paradoxalt nog detta citat hur kraftfull den diskursiva sammankopplingen mellan begreppsparen modernitet/urbanitet/europeisk vithet respektive primitivt/ruralt/afrikansk svarthet är, då även omformuleringen av Afrikabilden bygger på dessa bipolära begreppspar (jfr JanMohamed 1986). 106 det globala reseprivilegiet.indb

107 Koloniala känslogeografier I den etniska turismen, liksom i många andra samhällsområden, sker själva igenkännandet av någon som främmande eller annorlunda som vi har sett i en förskapad form. Främlingen i turism, tycks enligt den postmoderna och mångkulturella andan, blivit en påminnelse om den skillnad som vi måste hylla (Ahmed 2000). Även om den turistiska viljan att komma i närkontakt med den andre kan ses som en kritik av främlingsdiskurser, är själva produktionen av främlingen den samma (Ibid). För att förstå och analysera den samtida turismens främlingsfetischism måste vi därför börja med att avfärda idén om främlingens naturliga och självklara status som främling (jfr Ibid). Konstruktionen av främlingen som figur är inte, som man kanske vid första anblicken tänker, någon som vi inte känner eller inte vet något om. Det är snarare så att vi känner igen någon som främmande, snarare än misslyckas att känna igen dem, skriver Ahmed (s.21). Både igenkänningen av ett rum som afrikanskt, liksom avfärdningen av det som icke-afrikanskt, bygger som vi har sett på konstruktionen av det kända okända. De rumsliga omgivningar som resenärerna rör sig i värderas oavbrutet i relation till de förväntningar och bilder turisterna har av ett resmål (Jfr Ahmed 2000). Det visar på en komplex relation mellan rummen som konstruerade som både främmande och familjära. Viljan att uppleva det verkliga Afrika präglas av denna dubbelhet av att både markera överskridandet av en gräns till det upplevt främmande, å andra sidan forma denna överskridning kring en förutbestämd bild av det främmande (Ibid). De rumsliga sammanhang som resenärerna rör sig i under resan i Sydafrika är samtidigt alltid mer komplexa, mer motstridiga än de bilder av Afrika de hade innan avfärden. I artikeln har vi sett exempel på en rad situationer och möten med rumsliga sammanhang och människor då resenärerna i varierande grad visar denna dubbelhet av att söka det fixerade och att flytta gränserna för det fixerade samtidigt. Men de koloniala bilderna av den andre gör något mer med turismen. De skriver in sig i de turistiska känslorna och upplevelserna. De koloniala bilderna strukturerar och värderar de turistiska upplevelserna och präglar de turistiska känslogeografierna. Med begreppet koloniala känslogeografier vill jag analytiskt uppmärksamma hur koloniala föreställningar, imaginära rum, den turistiska blicken och turistiska känslor vävs ihop på en rad komplexa sätt. Det är uppenbart att turistiska känslor inte uppstår i ett rumsligt vakuum, utan i mötet mellan å ena sidan imaginära rum och förformulerade förväntningar och å andra sidan konkreta sammanhang och situationer. Afrika som imaginärt rum framstår i studien i det närmaste 107 det globala reseprivilegiet.indb

108 som en villkorad re-pre-sensation, där den stereotypa representationen av Afrika är en nödvändig förutsättning för den turistiska känslan av att vara i densamma. Det är paradoxalt nog i de koloniala bildernas infriande som det turistiska lyckoruset uppstår och det är också här som den etniska turismens drivkrafter sporras. det globala reseprivilegiet.indb

109 Mekonnen Tesfahuney 37 Vem är turisten? Tankar om vår tids idealsubjekt Vem är turisten? Turisten är en märklig figur på en och samma gång aktad, skyddad och eftertraktad men samtidigt förlöjligad och avskydd även av turister som själva påpekar att just de inte är turister minsann! Hellre resenär än turist verkar vara turistmottot nuförtiden. Jag menar att det är viktigt att granska outtalade föreställningar om det turistiska subjektet vem det är som antas vara turisten eftersom detta präglar turismvetenskap, utbildning och turismindustrin. Turistsubjektet är gravt underproblematiserat i turismforskningen. Därför finns det ett behov av kritiska analyser och studier av det turistiska subjektets konstruktion och normativa position. I det här kapitlet fokuserar jag på några av de utmärkande dragen för turistsubjektet, det jag kallar homo touristicus, och som jag menar kan ses som vår tids idealtypiska figur eller modellfigur för sättet att förhålla sig till och vara i världen. Till att börja med, när det talas om turisten i turismlitteraturen är det underförstått att det är vita människor och västerlänningar det handlar om. Turisten som vit och västerlänning anger normen för själva föreställningen om resande, upplevelser, nöjen/fritid och premissen för utformningen av turistiska destinationer, önskemål och begär. Denna normativa position utgör dessutom själva utgångspunkten för turismvetenskapens teoribyggen, begrepp och framställningar av turisten. Detta är den första frågan som belyses i artikeln. För det andra belyser jag turisten i egenskap av vandrare och främling. Att vara rörlig anger turistens formella ställning i förhållande till platser och samhällen denne besöker och/eller vistas i ett spänningsfält som präglas av avstånd och närhet (Simmel 1995: 141). För det tredje tar jag upp hedonism som det typiska draget för turismens begär och njutningsekonomi i vår tid. I samband med detta, och för det fjärde, diskuterar jag utlevandet av hedonistiska begär inom ramen för konsumtion som möjliggörs/uppmuntras av kapitalismens axiom. Marknaden kan 37 Bidraget bygger på ett artikelutkast av Katarina Mattsson och mig själv. Jag vill tacka Katarina Mattsson för att jag fick hennes samtycke att bygga vidare på den. 109 det globala reseprivilegiet.indb

110 erbjuda varor förpackade i olika former av moralfilosofi, men den moral som bäst lånar sig till turistmarknadslogiken i vår tid är hedonism. Bianchi påpekar tourism represents the apotheosis of consumer capitalism and Western modernity, based on an apparently seamless harmony between the free movement of people, merchandise and capital (2006: 64). Således, tar jag upp turismens hedonism som ett njutningstvång och/eller påbud om programmerad vällust som drivs i marknadens regi och som en del av en stiliserad och världsomspännande konsumtionskultur. Avslutningsvis, och för det femte, belyser jag turisten som det nya kosmopolitiska idealsubjektet, en modellfigur nödvändig för upprätthållandet av varuekonomin och den rådande världsordningen, det vill säga vithetens imperium (Tesfahuney & Dahlstedt 2008). Turisten är på en och samma gång privilegierad dock inordnad, fri dock bunden, tillskriven men ändå fråntagen subjektivitet. Homo touristicus är en modellfigur som skapas av turistordningarnas aktiviteter; kategorisering, identifiering, sortering, välkomnande, inkastning, avvisande, modifiering, tillrättavisanden, bekräftelse och bemötande. 110 Turisten som vit En svensk man reste på hösten år 2006 till Thailand på affärsresa. Mannen reste från Arlanda, gick igenom säkerhetskontroller och flera passkontroller. Mannen reste inrikesflyg i Thailand och checkade in på tre hotell. När mannen skulle resa hem från Bangkok upptäcktes det att han hade rest med fel pass, han hade av misstag rest med sin frus pass. Passkontrollanten ändrade då flygbolagets uppgifter på biljetten till hustruns namn så biljetten och passet stämde överens, trots att passet och personen inte var den samma. 38 En genomgång av turismlitteraturen visar att den grundläggande frågan vem är det turistiska subjektet inte intar någon framskjuten plats inom turismstudier. Exempelvis har den antologi i fyra volymer som är tänkt som en state of the art-samling inom turismstudier (Williams 2004) inte en enda artikel som skildrar den normativa vithet (Mattsson 2005) som genomsyrar turismstudier och rese- och turismindustrin. Förvånande nog, eller kanske inte, lyfts inte heller denna aspekt av turistsubjektet fram i en artikel vars explicita avsikt lär vara att ta reda på vem turisten egentligen är (McCabe 2005). Följaktligen har inte heller frågan om varför turisten framställs som vit och varför turismen som sådan likställs med de vitas turistiska aktiviteter, behov, preferenser och begär fått någon större uppmärksamhet inom turismvetenskap eller turismutbildning det globala reseprivilegiet.indb

111 Grundproblematiken hänger samman med den idé om subjektet som präglar såväl turismvetenskap och turismindustri som västerländsk vetenskap och filosofi. Idén om subjektet vilar på en färgad och könad värdeskala, en hierarki med den vite mannen och Europa/väst som normgivande och alltings mått (Irigaray 1994). Synen på turistsubjektet som vit och västerlänning kan spåras till förståelsen av Subjektet i klassik bemärkelse den förnuftiga, suveräna och fria individen som uppkommer i samband med upplysning, modernitet och kapitalism. I likhet med den västerländska kunskapstraditionen och metafysiken, är föreställningen om subjektet (turisten) inom turismvetenskap och turismindustrin mättade med vithet. Föreställningen präglas av den hegemoniska syn som tar vithet som måttstock och normerande egenskap för det mänskliga. Eurocentrism uppkom i en bred (geo)politisk, ekonomisk och historisk kontext, präglad av (ny) kolonialism och imperialism, vilket underbygger den rådande bilden av det turistiska Subjektet som vit. Turism likställs med vitas (västerlänningarnas) turistiska angelägenheter, aktiviteter, behov och preferenser. Turistifiering av världen har, således, vithet och det västerländska som förebild. Att framställa världen utifrån det vita/västerländska uttrycker också makten att fastställa den legitima (formella och moraliska) uppdelningen av världen (Bourdieu 1991: 231). Föreställningar om vi/de, vit/färgad och modern/primitiv delar upp världen och etablerar hierarkier som förknippas med negativa och/eller positiva egenskaper och värden. Föreställningar om turistsubjektet präglar hur världen iordningsställs för turistiska ändamål, det vill säga turismens biopolitiska och territoriella ordning. Det gäller inte bara vem turisten är utan också vilka som är och förblir de exotiska, autentiska och sexuella objekten för turismens libidinala ekonomi (åtråns, njutningens och begärets ekonomi). Rörlighetsprivilegier är graderade med vithet som måttstock (hooks 1993; Tesfahuney 1998b, Elsrud 2004). Turistiska flöden vilka som reser vart och varför följer samma princip. Ordet turist är mer eller mindre synonymt med vit eller västerlänning. Alltså, att vara turist (vit) är att utgå från en privilegierad subjekts- och mobilitetsposition och ha makten över rörlighet och tillträde till olika (globala) rum. Turism som en (global) ordning och turismens Nomos handlar därför inte bara om erövring, integrering och nyttiggörande utan även om att iordningsställa världen med vithet och det västerländska som måttstock. Turismens ordning är på samma gång vithetens ordning, och därmed är turismens Nomos också rasifierad. Turism kan sägas utgöra en nyckel för kulturell imperialism och är ett viktigt instrument för att sprida och befästa västs kultur, smak och livsstilar som globalt normerande (jmf Said 1993). Fritidscentra och semesterparadis 111 det globala reseprivilegiet.indb

112 uppförs för att främja turismen och locka turister på jakt efter exotisk atmosfär, storvilt och kasinon, vilket i praktiken omvandlar dessa länder till en bordell för Europa, som Fanon uttryckte det (2007: ). Tredje världen förblir så en lekplats för västerländska fantasier och därför har turism även kallats fritidsimperialism (Nash 1989) samt för en form av nykolonialism (Crick 1996; Grinell 2003; Jaakson 2004). Så skyms frågor om det mänskliga och miljömässiga pris som måste betalas för att behaga turistsubjektet och upprätthålla det globala turistkalaset. 112 Turisten som främling Att ha kortlivade och flyktiga förbindelser till platser, människor och företeelser är en av de utmärkande egenskaperna för en turist. Det tillfälliga är själva förutsättningen och signumet för tillvaron som turist. Denne är i men inte av de samhällen och platser som besöks (Bauman 1996: 299). Att vara rörlig anger turistens formella ställning. Ty den som är fullkomligt rörlig kommer tillfälligt i kontakt med alla enskilda element, men är inte organiskt knuten till något av dem genom släktskapsmässiga, lokala eller yrkesmässiga band (Simmel 1995: 141). Denna spänningsfyllda relation och ställning präglas av både distans och närhet i förhållande till de platser och samhällen turisten hamnar i. Att vandra innebär att vara lösgjord från varje given punkt i rummet och det är begreppsmässigt motsatsen till att vara fixerad vid en sådan, skriver Simmel (1995: 139) i sin essä Främlingen. I analogi med Simmels främling kan vi säga att turisten inte bör förstås som en som kommer idag och reser imorgon, utan som mannen som kommer idag och stannar imorgon den potentielle vandraren en oklassificerbar anomali en som varken är en av oss eller en av de (Cederholm 1999: 106). Cederholm påpekar också att det finns en viktig skillnad, mellan resenären och Simmels främling; mötet med den andre sker nästan uteslutande på resenärens villkor (ibid.). Turisten kan både välja att få ingå i relationsmönster och upphäva dessa när och var som helst. Den privilegierade positionen tillfaller främlingen eller turisten och inte den bofaste. Den rumsliga aspekten i förhållandet mellan den bofaste och turisten är symbolisk. Liksom Simmels främling, kan turisten som sociologisk figur karaktäriseras som en syntes förkroppsligande både närhet och distans. Den enhet mellan närhet och avstånd, som finns i varje förhållande människor emellan, har i detta fall bildat en konstellation, som mest kortfattat kan beskrivas på följande sätt: distansen inom förhållandet innebär att den som är nära är avlägsen, medan draget av främlingskap medför, att den som är avlägsen är nära (Simmel 1995: 139). Paradoxen att söka det extraordidet globala reseprivilegiet.indb

113 nära, det annorlunda för att kanske få meningsfulla insikter om självet och livet men i och med det samtidigt fördärva just själva upphovet till denna strävan gäller i högsta grad turismens mänskliga relationer. Turismens begärsekonomi medför att turisten är dömd att jaga annorlunda och meningsfulla upplevelser och relationer, medan infödingen viker undan och vägrar att upprätta riktiga relationer. Idag kan man leva permanent som turist eller snarare i det turistiska sättet att förhålla sig till livet och människor. Man kan leva i främlingskap och ett allmänt existentiellt tillstånd av rotlöshet, ängslan och osäkerhet men också i jakten efter nöje och salighet. Att uppleva och handla så som en turist har snarare blivit normen än undantaget. Alltså, en värld där det vardagliga är upphävt eller åtminstone satt i parentes och blivit undantag. Vi blir, med andra ord, alla turister (vandrare, främlingar) inför varandra. En följd av turistens formella ställning i förhållande till plaster och samhällen denne besöker och/eller vistas i är också att turisten närmast kan liknas vid någon som lever i exil (Schütze 1999: 23). Det är i ljuset av detta som man kan förstå hur turism både möjliggör och förknippas med ett tillstånd där överskridandet av sociala gränser och tabun utgör själva signumet för att vara turist. Idag åker turisten utomlands endast för njutningen skull bypassing other places in-between, and abandoning him/herself to the sun, the tourist enters an enclosed exceptional, and duty-free zone taken outside home, everyday routine and familiar social/moral contexts (Diken & Laustsen 2004: 102). Att vara turist kan således ses som att leva i en fri zon, ett slags tomrum, eller en icke-plats som kännetecknas av att den befolkas av kortlivade, växlande och obeständiga (lösa) relationer, upplevelser och händelser som avlöser varandra med alltmer ökande hastighet och intensitet (Augé 1995: 78 & 111). Turistifierade rum består av nätverk av mer eller mindre likartade noder/platser (hotellrum, stränder, flygplatser, serveringsställen och nattklubbar) och menyer, nöjesliv samt upplevelserum. Schütze menar att turistifierade rum kan liknas vid ghetton utvidgade till livsrummet i dess helhet (1999: 23). Hotellrummet är en iscensatt bostad, där gästen, en typisk exilant, återfinner allt enligt sina vanor. Samtidigt är de världen runt identiska hotellrummen mobila boplatser, vilkas topografiska betydelse har reducerats till den grad att man på sin höjd kan husera i dem (ibid.). Vandraren, främlingen har erövrat världen och turisten är sinnebilden för den reaktiva nihilismen i vår tid. Denne förflyttar sig utan avsked eller återkomst, en mållös rad av tillfälliga uppehåll som inte ens erbjuder någon märkbar omväxling och någon betydelse får enskilda platser bara för jämförelser av den service de kan bjuda; men turister brukat hur som helst orientera sig i ett nät av jämförelser (Schütze 1999: 22). 113 det globala reseprivilegiet.indb

114 114 Turisten som hedonist Inga hinder, inga förpliktelser.39 För turist-jaget är vedertagna sociala normer förpliktelser, förväntningar, förhållanden upphävda. Byte av plats föranleder byte av moral som Littlewood uttryckte det (2002: 37) 40. Det är just att inte ha bindande relationer till resmål och människor som är kännetecknet för turismens begär- och njutningsekonomi i vår tid hedonismen. Den icke-plats-karaktär som präglar turistiska rum gör det möjligt att bryta med eller upphäva sociala och moraliska restriktioner och band. Som ett slags undantagstillstånd eller undantagsrum främjar icke-platser den typ av hedonism som uppkommer i samband med turism (Augé 1995: 78). Både icke-plats-karaktären och ickeförpliktelsens logik som råder över turismens relationsmönster, möjliggör och fostrar turistens hedonistiska begär och önskemål. Såväl personliga som sociala spärrar (sättet att vara, etik och moral) upphävs eller undertrycks, så att säga. Tillfälliga förbindelser ingen slump att man kan associerar till sexuella relationer. Hedonism är ett uttryck för detta, men även avhumaniseringen av turisten själv och människorna som är objekt för turistens njutning och relationsmönstren dem emellan. I enlighet med njutningsekonomins logik, så kommer turisten och dennes potentielle objekt att se varandra som potentiella byten, som objekt för att infria olika begär och behov i turistens fall och för att pungslå i den andres fall (jmf Renaults namnlapp för turisten i de andras mun som vandrande plånböcker ). Vi lever i njutningens tidevarv. En tid då vi avkrävs att njuta och njutning erbjuds i stiliserade paket med tillhörande livsstilsprotokoll, självklart med prislappen på. Påbudet att njuta omfattar nästan alla livets sfärer alltifrån det mest intima till det allmänna från sexliv, relationer, äktenskap, till karriär och arbete; från djärvhet och att bryta tabun till njutning genom självförnedrande upplevelser och erfarenheter. Hedonism är vår tids religion och turisten är kanske dess främsta utövare. Michel Renault i vårt inledningskapitel förkroppsligar turism som hedonistisk praktik och turisten som hedonist. Renaults turisttillvaro handlar om gränsöverskridande, hedonism, krav på utlevelse och nihilism. Att inte ha några tabun är det enda tabu som hedonisten lyder under (Virilio citerad i Diken & Laustsen 2004). Borta är den skenheliga moralkodex om uppförande, gränser, 39 Club Med Reklam No constraint, no obligation. Club Med säljer resmål och upplevelser som en antidot [motgift] mot civilisation, där man erbjuds möjligheten att inte bara kasta av sig sina kläder utan även allting som binder en till sin sociala roll (Diken & Laustsen 2004: 102). 40 A change in place becomes a justification for a change in morals (Littlewood 2002: 210). det globala reseprivilegiet.indb

115 lojalitet och plikt som omgärdade resandet och turismen under en lång tid (se t ex Littlewood 2002). Pliktmoral, upplysning, högre värden och tabun får inte stå i vägen för njutning. Att en hedonistisk livsstil kan köpas och säljas anser Michel Renault inte vara ett problem tvärtom är det gynnsamt och har dessutom en legitim grund i utilitarismens idéläror. Livssekvenser som består av oavbrutna nöjen nöjesliv à la carte är Michels drömbild och allt ska stå till buds för just detta ändamål reglerat av den osynliga handen som möjliggör njutningsupplevelser och tilldelar lycka (2002: 18). Hans devis Njutning, en rättighet fångar väl turistens anspråk på abandon till överdrift och den perversa drömmen om obegränsad njutning (Juliet MacCannell 2000: 70) som råder inte bara över turism utan även i konsumtionskulturen i sin helhet. Alltså, det goda livet kan liknas vid en oavbruten semester som Bauman formulerade det (1996: 298). De senare årtiondena har turistbranschen fokuserat på upplevelseturism, och turismforskningen på embodied practice. Turismbranschen fungerar efter en praktisk, pragmatisk filosofi som ger kunden vad kunden vill ha och kunden vill ju vara nöjd. Du förtjänar njutning lyder dess motto eller kort och gott konsumtionssamhällets befallning: Njut! (Žižek 1996: 110). Nyttomaximens och utilitarismens rationalitet att erbjuda lycka mot betalning anspelar på hedonismens princip om att det enda mål som människor ytterst har för sina handlingar är att uppnå lust eller lycka. Marknadsekonomin och kapitalismen som samhällsordning fungerar som möjliggörare för utlevandet av hedonistiska begär inom ramen för masskonsumtion. Som hedonistiskt konsumtionsmönster fungerar turism allt tydligare som upplevelseturism, och turismforskningen fokuserar på sinnliga erfarenheter. Numera är turismens anspråk på vällust som rättighet en viktig del av själva marknadsföringen och därmed allt annat än ett undantag och undanskymd företeelse. Snarare, är det så att man numera är ålagd att njuta och tvingas underkasta sig paketerad och standardiserad njutning, en slags hedonism utan adressat anonymiserad i marknadens regi och parollen ge folk vad de vill ha (Juliet MacCannell 2000: 70; Diken & Laustsen 2004: 106 7). Uttryckt annorlunda, den tidiga massturismen ersätts av turistiska flöden i den kollektiva hedonismens (konsumtionskulturens) signum. Den (globala) turismen och turismordningen kan, sålunda, ses som den tidrumsliga och logistiska organisationen av verksamheter som lyder under en hedonistisk logik. Ironiskt nog, innebär imperativet att njuta att själva hedonismens anda att uppnå lust och lycka rensas och uttöms just därför att njutning ordnas, villkoras och sker i förutbestämda tidrum i marknadens regi. Dessutom avlägsnas och/eller portförbjuds andra händelser och erfarenheter än de 115 det globala reseprivilegiet.indb

116 som står till buds i förväg (Juliet MacCannell 2000: 69). Alltså, man kan lätt uppleva sig som mer fångad än lycklig och fri inom ramen för marknadens imperativa hedonism och dess lyckobubblor. All inclusive-turismen är ett exempel på denna paradox som reducerar njutning till ett livsstilsprotokoll (se Mattssons och Eks respektive bidrag i denna antologi). All inclusive är en turistbubbla som omgärdar resenären så att han/hon rör sig i en tryggad, skyddad och normaliserad miljö (Juliet MacCannell 2000: 69) och vars omsorgsfulla grepp samtidigt exkluderar eller kväver mångfalden som är ju själva premissen för berikande upplevelser och lycka. Även i sin vackraste form (som hos Michael Onfray) är hedonismen en filosofi som står och faller med tillgången på preventivmedel eller en effektiv förträngningsförmåga. Resenärens idealistiska bildningsideal finns kvar, men urvattnat. Idealismens kvardröjande retorik understödjer närmast hedonismen det går att köpa sig ett gott samvete och ett etiskt förhållningssätt. Alla kalkyler om glädje och smärta kommer till korta när det gäller att göra prognoser om framtiden. Turisten är sinnebilden för det Nietzsche kallade hjordmänniskan och turism är således slavmoral i dess mobila form. Slavmoralen är väsentligen nyttomoral (Nietzsche ) och således är hedonismen i turismens tecken den immanenta dekadensens och tomhetens globala triumf kristendomen sublimerad. Välkommen till paradiset! Turisten som marknadsvarelse I konsumtionssamhället behandlas majoriteten av människor fortfarande som passiva objekt. Fritiden, den arena där människor uppmanas att leva ut sina begär och önskningar som aktiva subjekt, är helt enkelt en ny form av arbete. konsumtionen hålls igång genom att konsumenterna identifierar sig med skådespelet, och alltså godtar systemets olika pseudobehov som sina egna, Carl Cassegård 2004: 92 Turisten som vit, privilegierad, mobil främling utan bindningar har förutsättningar att förflytta sig till den marknad som kan erbjuda henne allt det hon önskar. Hon får sina behov definierade och tillfredsställda genom sin interaktion med marknaden. Hon är alltså ekonomiskt orienterad, men inte så till vida att hon handlar rationellt för att åstadkomma mesta möjliga avkastning på investerat kapital eller säljer sin arbetskraft till högsta pris. Hennes ekonomiska rationalitet är förbunden med kroppsliga behov och villkor. Hon vill ge sig själv största möjliga välbehagskänsla, kittling, spänning, vila eller annan önskad upplevelse under sin tid på jorden. Hon är närmast motsatsen till den skötsamme arbetaren (se t ex Löfgren 2001), eftersom hon inte definierar framgång som samhällsinsats, bekräftelse eller sociala ideal utan uppträder som autonom varelse. 116 det globala reseprivilegiet.indb

117 Kapitalismen som samhällsordning fungerar som möjliggörare för utlevandet av hedonistiska begär inom ramen för masskonsumtion. Marknaden kan erbjuda varor förpackade i olika former av moralfilosofi, men den moral som bäst lånar sig till turistmarknadslogiken är hedonism. Man kan säga att turism är den tidrumsliga och logistiska organisationen av verksamheter som lyder under en hedonistisk konsumtionslogik. Den hedonistiska driften medför att turister likt betesdjur vandrar i snitslade banor från den ena gröna ängen till nästa på jakt efter lyckan och förbrukar stiliserade nöjen och vällust som påbjuds av turismindustrin. Snarare än att stilla hungern spär konsumtionskulturen på den. Alltså, gäckas turismen även av hedonismens njutningsparadox. Turisten finner inte ro då lyckan och lustan inte kan uppnås i nyttomaximens skepnad. Hedonism har ett nära samband med utilismens rationalitet båda lyder under nyttomaximen och har individuellt respektive kollektiv lust eller lycka som mål (Debord 2002; Žižek 1996). Alltså är hedonismen och utilitarismen varianter av slavmoralen vars väsen är just nytta (Nietzsche 2002: 260). Hedonism och utilitarism sammanstrålar i enlighet med konsumtionssamhällets och varuekonomins logik där njutning görs till en vara och påbjuds inte minst i turismens tecken. Som hedonistiskt konsumtionsmönster fungerar turism allt tydligare som upplevelseturism, och turismforskningen fokuserar på embodied practice. Varugörandet av erfarenheter, upplevelser, nöjen och fritid möjliggör hedonism/hedonistisk konsumtion (Wang 2000: 188). Marknaden säljer överdrift (marketing excess) (Diken & Laustsen 2004: 100) och detta har numera infogats i själva turismens maxim. Turism innebär ett utbyte, ett köpande och säljande, av tid och rum. Vissa kroppar fylls och matas med andras energi och tid (Enloe 1989; Kincaid 1988). Turisten är ett mobilt subjekt eftersom hon har privilegiet att kunna förflytta sig till den marknad som kan erbjuda henne det hon önskar. Turism och turisten blir då bärare respektive utövare av konsumtionssamhällets hedonistiska påbud. Turisten som kosmopolitiskt idealsubjekt Människornas resande betraktat som konsumtion turismen denna biprodukt till varudistributionen, inskränker sig i grunden till ett tillfälle att åka och se det som har blivit trivialt. Att besök på olika platser hanteras av ekonomin är redan i sig en garanti för att platserna är likvärdiga. Samma modernisering som reducerat tiden för resandet har också tagit ifrån resandet rummets verklighet. Guy Debord 2002/1967: det globala reseprivilegiet.indb

118 Turisten kan förstås som det nya kosmopolitiska idealsubjektet, en modellfigur nödvändig för upprätthållandet av det kapitalistiska maskineriet och den rådande världsordningen. Att vara turist är ett sätt att vara i världen, och turistens ontologiska status är en funktion av en turistifierad värld. Den här boken visar hur denne modellfigur vuxit fram under en period där tidrumskomprimering och varugörande av rörlighet och platser präglat världen så till den grad att vi kan tala om den turistifierade människan. Den här genomkommersialiseringen av världen handlar om mer än bara paketering av platser (Ek & Hultman 2007), det handlar om ett förhållningssätt till livets alla dimensioner. Det globaliserade subjektet är alltså den turistfigur som mobilitetsmaskinen skapar då världen territorialiseras och turistifieras. Glömd är den tänkte världsmedborgaren fram stiger turisten med ett omättligt upplevelse- och konsumtionsbehov men också alla andra som utgör legitima delar av maskineriet. Bofasthetens tidsålder är oåterkalleligt förbi (Macho citerad av Schütze 1999: 20) och turisten utgör urbilden för detta tillstånd. Allt tyder på att vi nu nått en epok som inte längre kan åberopa den kulturstiftande fiendskapen mellan bofasta och nomader (Schütze 1999: 22). Turisten är en kosmopolit, någon som har tillträde till kosmos i betydelsen överallt. Turistsubjektet åtnjuter en särställning på global nivå och numera tävlar stater, regioner, städer och företag om turistens gunst, ger löften om att ombesörja dennes olika behov på bästa möjliga sätt och försöker därmed locka till sig så många turister som möjligt. Att säkerställa turisters välbefinnande och trygghet Making the World Safe for Tourism (Goldstone 2001) har blivit ett viktigt ändamål för stater, olika myndigheter och företag. Turistsubjektets globala särställning i vår tid syns inte minst i händelser av typen katastrofer, olyckor, sjukdomar och terroristattacker. Stater, företag, olika myndigheter, media och NGOs mobiliserar snabbt, deltar i olika räddningsaktioner och vidtar olika åtgärder för att sätta turister i säkerhet. I den framskjutna position som rörlighet/resande intagit på senare år, uppdagas således även turismens (geo)politiska dimension samt särställningen som vita subjekt åtnjuter i egenskap av resenär (turist). I efterskalven av det globala kriget mot terrorism har styrning, kontroll och övervakning av rörlighet och flöden av olika slag (kapital, varor, tjänster och människor) intagit en framskjuten plats i olika slags geopolitiska, säkerhetsmässiga och ekonomiska riskkalkyler (Tesfahuney & Dahlstedt 2007). I samband med det har frågor om turistsubjektets rörlighet, turism och säkerhet/risk hamnat i blickfånget för den globala övervakningsapparat som alltjämt växer fram. Framförallt uppenbaras turistsubjektets globala särställning i den globala 118 det globala reseprivilegiet.indb

119 119 mediala uppmärksamheten kring allvarliga händelser som drabbar (västerländska) turister sjukdomar, katastrofer, väpnade konflikter/aktioner får. Turistens (turismens) särställning syns i raden av snabba räddningsaktioner och insatser som sätts i gång av stater, lokala myndigheter, NGOs och internationella organ/styrkor för att sätta turister i säkerhet: undan oroligheter som till exempel i Thailand hösten 2008, Franska Guadeloupe vintern 2009, Machu Pichu januari De stora internationella insatserna under tsunamikatastrofen i Sydöstra Asien årsskiftet 2004/05 just för att det drabbade många västerlänningar kan jämföras med de ringa insatserna då en lika förödande katastrof drabbade lokalbefolkningen i området några år senare; eller krig som till exempel under Israels invasion av Libanon sommaren Samtidigt medför privilegiet att vara turist också att det vita turistsubjektet blir föremål för olika slags politiska protester, sociala rörelser och miljörörelser på olika håll i världen. Antituristiska protester som i Hawaii och Goa (Pattullo 1996: 202), Sri Lanka (Klein 2007: ), Amsterdam (Owens 2008) och Kanarieöarna är några exempel. Att kidnappning av och våld mot turister (Sonmez 1998; Bianchi 2006) har blivit ett säkert sätt att få medial uppmärksamhet i väst är också en del av samma logik, det vill säga att utnyttja den (geo)politiska särställning som turistsubjektet äger just i egenskap av att vara vit eller västerlänning. Privilegiet att vara turist innebär, som påpekats tidigare, att det vita turistsubjektet blir en viktig angelägenhet inte bara för stater, lokala myndigheter och företag, utan likaså ett föremål för olika slags ideologier, (väpnade) konflikter, motstånds handlingar och politiska rörelser världen över. Att säkerställa turism är exempelvis ett annat namn för att göra världen säker för vitas eller västerlänningars resor och vistelser. Som sagt handlar rörlighet om (geo)politik och turism kan således ses som (geo)politik i rörelse. Naomi Klein skriver om hur turistindustrin utnyttjade tsunamikatastrofen för att lägga beslag på stränder som varit bebodda av fiskarfamiljer. Dessa blev förbjudna att återvända och bygga om på grund av nya regler om att stränderna numera blivit buffertzoner. Således, kunde turismindustrin göra ensamt anspråk på stränder längst hela Sri Lankas östkust, men även kustremsor i Maldiverna, Thailand och Indonesien. Likaså passade man på att belägra stränder i turismens tecken i bland annat Nicaragua, Costa Rica och Guatemala efter orkanen Mitchs härjningar i oktober 1998 samt även i New Orleans i efterskalvet av flodvågen Katrina år 2005 (Klein 2007: ). I New Orleans räddade man rentav turister före medborgare under flodvågen Katrina. Turisterna togs först till vad som tidigare varit ett lyxhotell och flögs sedan till sina respektive hemländer. Flera vittnesbörd styrker att i skydd av natten plockade USA:s militär bort turister från de övdet globala reseprivilegiet.indb

120 riga katastrofdrabbade i sportarenan Superdomen och såg till att turisterna kunde återkomma tryggt hem. Det tycks som om beteckningen turist tillmäts rätten till speciell behandling, menar Cresswell och förklarar varför endast vissa ansågs behöva skydd och sättas snabbt i trygghet men inte andra (2006: 262) 41. Att turisterna fick räddas före fattiga, afro- och latinamerikanska medborgare (som på papperet förfogar över rättigheter och skydd av staten ), är i sig ett påtagligt uttryck för den globala rasifierade turismordning som råder. Så här skildrar Jamaica Kincaid denna belägenhet: Even though all the beaches in Antigua are by law public beaches, Antiguans are not allowed on the beaches of this hotel, they are stopped at the gate by the guards; and soon the best beaches in Antigua will be closed to Antiguans (1988: 57 8). Att turisters väl och ve gick före de egna medborgarnas som i New Orleans fall i samband med flodvågen Katrina (Klein 2007) visar att turistens rättigheter är överordnade medborgarens. Exemplen ovan illustrerar samtidigt hur erövring, installering och nyttiggörande i turismens tecken går till i praktiken. Naomi Klein drar paralleller till kolonialtidens sätt att ta fri mark i beslag. På kolonialtiden var det en doktrin som nästan var inskriven i lagen terra nullis, ingens mark (ibid. 501). Turismen belägrar platser och skapar öar avskärmade från omgivningen där turisterna inte alls behöver befatta sig eller ha några som helst kontakter med lokalbefolkningen all inclusive-resor är ett ypperligt exempel på detta. Numera har turismens Nomos tagit över denna paroll och erövrar, färdigställer och nyttiggör alltifrån mark, kust, natur- och kulturområden till livet självt i turismens tecken världen över, för att inte tala om världsrymden som införlivas genom rymdturism. Det är det vita västerländska som utgör normen för hur territorium inlemmas, iordningställs och tas i anspråk. Det är viktigt att påpeka att turism inte står utanför eller bortom väpnade konflikter, motståndshandlingar eller (geo)politik (Hall 1996; Sonmez 1998; Bianchi 2006). Turism är (geo)politik med andra medel och som sådan är den redan i förväg en del av (geo)politiska, ekonomiska, kulturella och sociala maktspel på olika geografiska skalor. Turistsubjektet är sinnebilden för globalt skiktade och rasifierade rörlighetsprivilegier och -rättigheter och som sådan är turistsubjektet en geopolitisk varelse i rörelse som förkroppsligar ojämlikheterna och orättvisorna i rådande global ordning. Denna särställning blir mest påtaglig då turistsubjektets privilegierade 41 New Orelans är en viktig turistdestination inte minst på grund av den svarta musiken, kulturen och maten. År 2004, uppgick intäkter från turism till 4,9 miljarder dollar och näringen är den andra största arbetsgivaren i staden (Cresswell 2006: 262). Se även Klein 2007 och särskilt kapitel det globala reseprivilegiet.indb

121 status och mobilitet sätts i kontrast till den immobilitet som påtvingas andra problematiska former av rörlighet och människor (invandrare, flyktingar, asylsökande, kringresande, mm) (Virilio 1986; Urry 2000; Tesfahuney & Dahlstedt 2008). Avslutningsvis Det globala reseprivilegiet medför att turistsubjektet i egenskap av att vara vit, har fritt tillträde överallt i världen, kan och får utleva sin olika begär, konsumera och njuta i hedonismens tecken. Denna särställning som turistsubjektet numera äger är av aldrig åskådat slag hela världen är uppdukad åt turisten. I den tid vi lever i är turisten vare sig en marginell individ eller företeelse. Tvärtom utgör turisten modellen som både tillägnar sig och formar livet och vardagen och mönstret för att bedöma alla andra göromål. Turism är inte längre något man ägnar sig åt på semestern. Det normala livet bör om det skall bli ett gott liv vara en ständig semester. Idealiskt bör man kunna vara turist när som helst och var som helst. I det ideala fallet har det moraliska samvetet sövts med en rejäl dos sömnpiller (Bauman 1996: ). Turistens särställning är både en produkt av rådande världsordning och ett viktigt medel för att bevara densamma. Turistifiering av världen innebär belägring av territorium samt materiella, levda och föreställda rum i vithetens tecken och med det västerländska som norm. I den bemärkelsen kan det med hänvisning till Thorstein Veblens (1986/1899) teori om fritid, konsumtion och livsstilar konstateras att idag står det vita västerländska som normen för en global leisure class. Vi kan prata om en global sysselsättningsdelning utifrån kategorin fritid. I det globala reseprivilegiet strålar således vithet, klass och territoriell ordning samman. I denna artikel och den här boken belyses och problematiseras turistsubjektets normerande status och privilegierade positioner. Det framgår att privilegiet att vara turist, det vill säga, vår tids ideala subjekt, är förunnat endast en del av mänskligheten. Den globala särställning som turistsubjektet har kräver och möjliggörs i själva verket av att en hel värld trälbinds och tvingas att ställa upp för att tillfredsställa turistens olika behov, nöjen och begär. 121 det globala reseprivilegiet.indb

122 det globala reseprivilegiet.indb

123 Litteraturförteckning Böcker Adey, P. (2010) Mobility, London: Routledge Agamben, G. (1993) The coming community, Minneapolis: The University of Minnesota Press (1998) Homo Sacer: Sovereign power and bare life, Stanford: Stanford University Press (2002) Remnants of Auschwitz: The witness and the archive, New York: Zone Books (2004) The open. Man and animal, Stanford: Stanford University Press Ahmed, S. (2000) Strange Encounters: Embodied Others in Post-Coloniality, London: Routledge (2004) The Cultural Politics of Emotion. Edinburgh: Edinburgh University Press Aitchison, C. (1999) New Cultural Geographies: The spatiality of leisure, gender and sexuality, Leisure Studies, 18, (2001) Theorizing Other discourses of tourism, gender and culture. Can the subaltern speak (in tourism)? Tourism Studies, Vol. 1, No. 2 s Alegre, J. & Pou, L (2008) Tourism expenditure and all-inclusive packages the case of a mature Mediterranean destination, Tourism Economics 14[3]; Alneng, V. (2002) The modern does not cater for the native. Travel ethnography and the conventions Tourist Studies vol. 2, No 2, s Amnesty International Report 2008 Anderson, B. (1993) Den föreställda gemenskapen. reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning, Göteborg: Daidalos Andersson Cederholm, E. (1999) Det extraordinäras lockelse. Luffarturistens bilder och upplevelser, Lund: Arkiv Ang Ien (1993) Migrations of Chineseness: ethnicity in the postmodern world, in Cultural Studies: Pluralism and Theory Ed. D Bennet (University of Melbourne, Melbourne) s Arbetaren (2004) Arbetarens turismguide. turismguide. Arendt, H. (1951) The origins of totalitarianism, New York: Harcourt Ash, J. & Turner, L. (1975) The Golden Hordes. London: Constable Asplund, J. (1970) Om undran inför samhället, Uppsala: Argos Augé, M. (1995) Non-places: introduction to an anthropology of supermodernity. London: Verso Bauman, Z. (1991) Auschwitz och det moderna samhället, Göteborg: Daidalos (1996) Postmodern etik. Göteborg: daidalos (2000) Globalisering, Lund: Studentlitteratur (2003) Samhället under belägring, Göteborg: Daidalos Beck, Ulrich (1998) Vad innebär globaliseringen? Missuppfattningar och möjliga politiska svar, Göteborg: Daidalos Becken, Susanne & Hay, John (2007) Tourism and Climate Change. Risks and Opportunities. Clevedon: Chanell View Publications 123 det globala reseprivilegiet.indb

124 Bekkengen, Lisbeth (2002) Man får välja: om föräldraskap och föräldraledighet i arbetsliv och familjeliv, Karlstad: Univ., 2002 Benjamin, Walter (1978) Reflections: Essays, aphorisms, autobiographical writings, New York: Harcourt Berg, Lasse (1997) När Sverige upptäckte Afrika, Stockholm: Rabén Prisma. Bianchi, Raoul (2007) Tourism and the globalization of fear: Analysing the politics of risk and (in)security in global travel Tourism and Hospitality Research Vol. 7, 1, Biemann, Ursula (2002) Touring, Routing and Trafficking Female Geobodies Cresswell, Tim & Verstraete, Ginette (red) Mobilizing place, Placing Mobility. The Politics of Mobilization in a Globalized World. Amsterdam: Rodopi Blaut, James M. (1993). The Colonizer s Model of the World: Geographical Diffusionism and Eurocentric History. Blunt, Alison (1994) Travel, Gender, and Imperialism: Mary Kingsley and West Africa. New York: GuilfordPress Bonta, Mark & Protevi, John (2004) Deleuze and geophilosophy. A guide and glossary. Edinburgh: Edinburh University Press Bonnett, Alastair (1998) Who was white? The disappearance of non-european white identities and the formation of European racial whiteness, Ethnic and Racial Studies, Vol. 21, No. 6, 1998 Bonnett, Alastair (2002) The metropolis and white modernity, Ethnicities, Vol. 2, No. 3, s Bourdieu, Pierre (1984) Distinction: A Critique of the Judgement of Taste. London: Routledge & Keagen Paul Bourdieu, Pierre & Thompson, John B. (1991) Language and Symbolic Power. Cambridge, Mass.: Harvard University Press Bowie, David & Chang, Jui Chi (2005) Tourist satisfaction: A view from a mixed international guided package tour, Journal of Vacation Marketing 11[4]; s Brandin, E. (2009) Versions of wild and the importance of fences in Swedish wildlife tourism involving moose Current Issues in Tourism 12 (5 & 6): s Brunner, Edward M (1989) Of Cannibals, Tourists, and Ethnographers Cultural Anthropology. Vol 4 (4) s Butler, K. (1995) Independence for Western Women Through Tourism Annals of Tourism Research, 22, 2, Butler, Judith (2004) Precarius Life. The Power of Mourning and Violence, London: Verso. Butcher, Jim (2003) The Moralisation of Tourism: Sun, Sand... and Saving the World? New York: Routledge, 2003 Calarco, Matthew (2007) Jamming the anthropological machine, i Calarco, Matthew & DeCaroli, Steven (red.) Giorgio Agamben. Sovereignty and life, Stanford: Stanford University Press Campbell, David (2002) Atrocity, memory, photography: Imaging the concentration camps of Bosnia the case of ITN versus Living Marxism, Part 2, Journal of Human Rights 1[2]; s Cassegård, Carl (2004) Revolt och melankoli: Om stadens gestalt hos situationisterna och Walter Benjamin i Res Publica Vol 64 s Castells, Manuel (1996) The information age: economy, society and culture. Vol. 1. The rise of the network society. Malden, Mass.: Blackwell 124 det globala reseprivilegiet.indb

125 Castles, Stephen (2003) Towards a sociology of forced migration and social transformation Sociology Vol. 77, No. 1 s Castree, N. (2003) Place: Connections and Boundaries in an Interdependent World i Holloway, S., Rice, S. & Valentine, G. (ed.) Key Concepts in Geography. SAGE Publications, London Clifford, James (1992). Travelling cultures, in Grossberg, L., Nelson, C. & Treichler, P. (eds.), Cultural Studies, Routledge, New York, s Chanlat, Jean-Francois (2006) Space, organisation and management thinking: A sociohistorical perspective i Clegg, Stewart R. & Kornberger, Martin (red.) Space, Organizations and Management Theory, Malmö & Copenhagen: Liber & Copenhagen Business Press Cederholm, Erika Andersson (1999) Det extraordinäras lockelse. Lund: Lunds Universitet Chin, Christine B. N. (2008) Cruising in the global economy: Profits, pleasure and work at sea, Aldershot: Ashgate. Ciftci, Hakki; Düzakin, Erkut & Yildirim, Önal B. (2007) All inclusive system and its effects on the Turkish tourism sector, Problems and Perspectives in Management 5[3]; s Clegg, Stewart; Courpasson, David & Phillips, Nelson (2006) Power and organisation, London: Sage Clifford 1992; Cohen Erik (1979) A Phenomenology of Tourist Experiences Sociology Vol 13, No. 2, s Cohen, E. (1988) Authenticity and commoditization in tourism Annals of Tourism Research, 15, s Cole, Stroma (2007) Beyond Authenticity and Commodification Annals of Tourism Reasearch Vol. 34, No. 4 s Coleman, Simon & Mike Crang (2002). Tourism Beetween Place and Performance. New York: Berghahn Books Cooper, Dave (1994) Portraits of Paradise: Themes and Images of the Tourist Industry, Asian Journal of Social Science, Vol. 22,No.1, s Crenshaw, Carol & Urry, John (1997) Tourism and the photographic eye. I: Rojek, Chris (1993). Ways of Escape: modern transformations in leisure and travel. London: Macmillan Crenshaw, Carrie (1997) Resisting Whiteness Rethorical Silence, Western Journal of Communication, Vol 61, Nr 3, s Cresswell, Tim (2006) On the Move. Mobility in the Modern World. New York: Routledge Crick, Malcolm (1989) Representations of International Tourism in the Social Sciences: Sun, Sex, Sights, Savings, and Servility Annual Review of Anthropology Vol 18: Crouch, David red. (1999) Leisure/Tourism Geographies. Practices and Geographical Knowledge. London: Routledge Crouch, David & Desforges, Luke(2003) The Sensuous in the Tourist Encounter: Introduction: The Power of the Body in Tourist Tourist Studies.2003; 3: 5 22 Dagens Nyheter , Regeringen får svidande kritik efter tsunamin Dahlstedt, Magnus (2009) Aktiveringens politik: Demokrati och medborgarskap för ett nytt millennium, Malmö, Liber Dahlstedt, Magnus & Tesfahuney, Mekonnen (2004) Rörlighetens paradox: Om migrationshot, ett inhägnat EUropa och en paranoid samtid, i Dahlstedt, Magnus & Lindberg, Ingemar (red.) Rasismer i Europa: Migration i den nya världsordningen, Stockholm: Agora 125 det globala reseprivilegiet.indb

126 Dann, Graham (1996) The People of Tourist Brochyres i Selwyn, Tom (red) The Tourist Image. Myths and Myth Making in Tourism, London: Wiley Davidson, P. (1996) The Holiday and Work Experiences of Women with Young Children, Leisure Studies, 15, 2, Davidson, Joyse, Bondi, Liz & Mick Smith (2005) Emotional Geographies. Hampshire: Aschgater Publishing Limited Debord, Guy (2002/1967) Sådespelssamhället. Göteborg: Daidalos Deem, Rosemary (1996) No Time for a Rest? An Exploration of women s Work, Engendered Leisure and Holidays Time and Society, 5, 1, 5 25 Delanda, Manuell (2002) Intensive Science and Virtual Philosophy. London: Continuum Delaney, David (2002) The Space That Race Makes Professional Geographer, Vol. 54, No. 1, s Deleuze, Gilles och Guattari, Felix (1987) A thousand plateaux. Capitalism and Schizophrenia. Minneapolis: University of Minnesota Delillo, Don (1999) White Noise. London: Picador Derrida, Jacques (2005) Lagens kraft, Eslöv: Östlings bokförlag Symposion Dielemans, Jennie (2008) Välkommen till paradiset. Reportage om turistindustrin, Stockholm: Atlas Diken, Bülent (2009a) Nihilism, London: Routledge Diken, Bülent (2009b) The (impossible) society of spite: Revisiting nihilism, Theory, Culture & Society 26[4]; Diken, Bülent & Laustsen, Carsten Bagge (2004) Sea, sun, sex and the discontents of pleasure, Tourism Studies 4,[2]; Diken, Bülent & Laustsen, Carsten Bagge (2005) The Culture of Exception: Sociology Facing the Camp, London: Routledge Dyer, Richard (1997) White. New York: Routledge Echtner, Charlotte M. & Pushkala Prasard (2003) The Context of Third World Tourism Marketing Annals of Touism Research, Vol. 30, No. 3, s Edensor, Tim (2000) Staging tourism: tourists as performers Annals of Tourism Research, 27 [2] (2001) Performing tourism, staging tourism: (re)producing tourist space and practice, Tourist Studies, Vol. 1, No. 1, (2001) Ek, Richard (2009) Från marknadsföring av polis till marknadsföring av zoner? Geografiska Notiser 2009: 1, Ek, Richard (2007) Malmö och America s Cup Det koloniala evenemanget i Ek, Richard & Hultman, Johan (red.) Plats som produkt. Kommersialisering och paketering, Lund: Studentlitteratur Ek, Richard (2008) Apatiska entreprenörer? Om gäst(o)vänlighetens politik och spelet om flyktingbarnen, i Tesfahuney, Mekonnen & Dahlstedt, Magnus (red.) Den bästa av världar? Betraktelser över en postpolitisk samtid, Stockholm: Tankekraft Ek, Richard och Tesfahuney, Mekonnen (2008) Den post-politiska regionen som fångstoch rörlighetsterritorium, i Andersson, Frida; Ek, Richard & Molina, Irene (red.) Regionalpolitikens geografi: Regional tillväxt i teori och praktik, Lund: Studentlitteratur Ek, Richard (1998) Kartan i fantasylitteraturen, Geografiska Notiser 1998:1, Elsrud, Torun (2004) Taking Time, Making Journeys. Narratives of Self and the Other among Backpackers. Lund: Lunds Universitet 126 det globala reseprivilegiet.indb

127 Eng, Catherine (2002) Future consideration for improving end-of-life care for older persons: Program of All-Inclusive Care for the Elderly (PACE) Journal of Palliative Medicine 5[2]; Enloe, Cynthia (1989) Bananas, Beaches and Bases. Making Sense of International Politics. London: Pandora Enzensberger, Hans-Magnus (1996/1958) A Theory of Tourism, New German Critique 68: Eriksson Baaz, Maria (2001) Biståndet och partnerskapets problematik, i McEachrane, M. & Faye, L. (red.) Sverige och de Andra Postkoloniala perspektiv, Stockholm: Natur och Kultur, s Eriksson Baaz, Maria (2001b) Introduction. African Identity and the Postcolonial i Palmberg, Mai & Eriksson Baaz, Maria (red.) (2001). Same and other: negotiating African identity in cultural production. Uppsala: Nordic Africa Institute (Nordiska Afrikainstitutet) Eskilsson, Lena & Fazlhashemi, Mohammed red. (2001) Reseberärttelser. Idéhistoriska resor i sociala och geografiska rum. Stockholm: Carlsson Etchner, C.M. & Prasad, P. (2003) The Context of Third World Tourism Marketing Annals of Tourism Research, Vol. 30, No. 3 s EU Parlamentet (2006) Betänkande om turism och utveckling, Utskottet för ekonomisk utveckling, finansiella frågor och handel, (ACP-EU 3871/06/A/slutlig) Fabian, Johannes (2002/1983). Time and the Other: How Anthropology Makes its Object. New York: Colombia University Press Fanon, Frantz (2007) Jordens Fördomda. Översättning av Per-Olov Zennström: Stockholm: Leopard Favelo, Paolo (2007) What a wornderful world! : On touristic ways of seeing, the knowledge and politics of the culture industries of otherness Tourist Studies Vol. 7, No 1 s Feifer, M (1986) Tourism in History: From Imperial Rome to the Present Day. New York: Stein and Day Findlay Franklin, Adrian (2004) Tourism as an ordering: Towards a new ontology of tourism, Tourist Studies, 4[3]; Franklin, Adrian (2003) Tourism: An introduction, London: Sage Franklin, Adrian & Crang, Michael (2001) The trouble with toruism and travel theory Tourist Studies 1(1): 5 22 Foucault, Michel (1977) Discipline & Punish. The Birth of the Prison. London: Allan & Lane Foucault, Michel (1980) Power/knowledge: selected interviews and other writings , Brighton: Harvester Foucault, Michel (2008) The birth of biopolitics: Lectures at the Collége de France, , Basingstoke: Palgrave Macmillan Freitag, T. G. (1994) Enclave tourism development: For whom the benefits roll? Annals of Tourism Research 21, Furlough Ellen (2002) Une leçon des choses: Tourism, Empire, and the Nation in Interwar France French Historical Studies, Vol. 25, No. 3, s Gellner, Ernest (1983) Nations and nationalism, Oxford: Blackwell Goldstone, Patricia (2001) Making the World Safe for Tourism. New Haven: Yale University Press Gorsuch, Anne E. & Koenker, Diane P. (red.)(2006) Turizm: The Russian and East European tourist under capitalism and socialism, Ithaca: Cornell University Press Gregory, Derek & Dunacn, James red. (1999) Writes of Passage. Reading Travel Writing. London: Routledge 127 det globala reseprivilegiet.indb

128 Grinell, Klas (2003) Tourism som postkolonialism? i Svensk turismforskning en tvärvetenskaplig antologi om turism, turistdestinationer och turismorganisationer, red. Mia Larsson European Tourism Research Institute: Östersund Grinell, Klas (2004) Att sälja världen omvärldsbilder i svensk utlandsturism, Gothenburg Studies in the History of Science and ideas 17. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis Grosspietsch, Michael (2005) Can tourism provoke terrorism?, Working Paper No.3, Münster Grünewald de Azeredo Rodrigo (2006) Tourism and ethnicity, Horizontes Antropológicos, Vol. 1 Hall, C.M., & O Sullivan, V. (1996) Tourism, political instability and social unrest i A. Pizam andy. Mansfield (Eds.) Tourism, Crime and International Security Issues. Chichester: John Wiley Hall, Colin Michael & Tucker, Hazel (red.) (2004) Tourism and postcolonialism: contested discourses, identities and representations. London: Routledge Hall, Michael C. (2004) Geography, Marketing and the Selling of Places in Williams, S. (ed.) Tourism, Critical Concepts in the Social Sciences, London and New York: Routledge, s Hall, Colin Michael (2005) Tourism: Rethinking the social science of mobility. Harlow: Perason/Prentice Hall Hall, D. (eds), Tourism: A Gender Analysis. Wiley, Chichester, s Hannam, K., Sheller, M., Urry, J. (2006) Mobilities, Immobilities and Moorings, Editorial Introduction to Mobilities, 1: 1 s Hannam, Kevin (2008) Tourism Geographies, Tourist Studies and the Turn Towards Mobilities Geohgraphy Compass Vol2 Issue 1, s Harrison David (1995) Development of tourism in Swaziland, Annals of Tourism Research, Vol. 22, No. 2, s Harvey, David (1982) The Limits to Capital. Oxford: Blackwell Heberlein, Ann (2008) Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar. Västerås: Ica Heidegger, Martin (1977) The question concerning technology and other essays, New York: Harper & Row Hitchcock, Michael (1999) Tourism and ethnicity: situational perspectives, International Journal of Tourism Research, Vol. 1, No. 1, s Heldt Cassel, Susanna (2008) Platsmarknadsföring, regional image, och jakten på attraktivitet i Andersson, Ek och Molina (red) Regionalpolitikens geografi. Regional tillväxt i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur Hochschild, Arlie Russell (1979) Emotion Work, Feeling Rules, and Social Structure, American Journal of Sociology, Vol. 85 No. 3, s Hollinshead, K., Atelejevic, I. & Ali, N. (2009) Worldmaking Agency-Worldmaking Authority: The Sovereign Constitutive Role of Tourism Tourism Geographies, Vol. 11, No. 4 s Honey, Martha (1999) Ecotourism and Sustainable Development: Who Owns Paradise? Island Press hooks, Bell (1992) Black Looks Race and Representation, Cambridge: South End Press Houellebecq, Michel (2002) Plattform, Stockholm: Bonniers Förlag Houtum, Henk van & Boedeltje, Freerk (2009) Europe s shame: Dearth at the borders of the EU, Antipode: A Radical Journal of Geography, 41[2]; det globala reseprivilegiet.indb

129 Irigaray, Luce (1994) Könsskillnadens etik och andra texter. Brutus Östlings Bokförlag Issa, John J. & Jayawardena, Chandana (2003) The all-inclusive concept in the Caribbean, International Journal of Contemporary Hospitality Management 15[3]; Jaakson, Reiner (2004) Globalisation and neocolonialst touirsm i Tourism and postcolonialism C. Michael Hall & Hazel Tucker red. London: Routledge Jamison, David (1999) Tourism and ethnicity: The brotherhood of coconuts, Annals of Tourism Research, Vol. 26, No. 4, s JanMohamed, Abdul R. (1986) The Economy of Manichean Allegory: The Function of Racial Difference in Colonialist Litterature i Gates, Henry Louis Jr. (red) (1986) Race, Writing and Difference. Chicago: The University of Chicago Press Jansen, Sue Curry (2008) Designer Nations: Neo-liberal Nation Branding Brand Estonia Social Identities Vol. 14, 1 s Jansson, André (2002) Spatial phantasmagoria: The mediatization of tourism experience, European Journal of Communication, 17[4]; Jansson, André (2007) A sense of tourism: New media and the dialectic of encapsulation/ decapsulation, Tourist Studies 7[1]; Johnston, Linda (2001) (Other) Bodies and Tourism Studies Annals of Tourism Research, 28(1) Jokinen & Veijola (1994) The Body in Tourism Theory, Culture & Society, Vol 11, s Jokinen & Veijola (1997) The Disoriented tourist: The figuration of the tourist in contemporary cultural critique. In: Rojek, Chris (1993) Ways of Escape: Modern Transformations in Leisure and Travel. London: Macmillan Jonsson, Stefan (1995) Andra platser: en essä om kulturell identitet. Stockholm: Norstedts Kincaid, Jamaica (1988) A Small Place. New York: Farrar, Straus, Giroux. Kincaid, Jamaica (1996) The Autobiography of my Mother. A Novel. New York: Farrar, Straus, Giroux Kincaid, Jamaica (2000) A Small Place. New York: Farrar, Straus, Giroux Klein, Naomi (2007) Chockdoktrinen: katastrofkapitalismens genombrott. Stockholm: Ordfront Kinnaird, V., Kothari, V. and Hall, D. (1994) Tourism: Gender Perspectives, i Kinnaird, V. & Koselleck, Reinhart (2004) Erfarenhet, tid och historia: om historiska tiders semantik. Göteborg: Daidalos Lash, Scott & Urry, John (1994) Economies and Signs of Space. London: Sage Lennquist, Sten & Hodgetts, Timothy (2005) Den svenska sjukvårdens ledning och funktion i samband med tsunamikatastrofen i Sydostasien 26 december 2004, Rapport från katastrofmedicinska expertgruppen, 2005 års katastrofkommission Little, Walter E. (2004) Mayas in the Marketplace. Tourism, Globalization, and Cultural Identity. Austin: Univeristy of Texas Press Littlewood, Ian (2002) Sultry Climates. Travel and Sex, Cambridge: Mass. Da Capo Lorenzoni, Patricia (2007) Att färdas med dödens tecken: Frazer, imperiet och den försvinnande vilden. Göteborg: Götebrogs universitet Lundgren, Jan O. (1974) The development of the tourist travel system a metropolitan economic hegemony par excellence, Ymer, Svenska sällskapet för antropologi & geografi Årsbok Vol. 94 Lyons David (2003) Surveillance as Social Sorting: Computer Codes and Mobile Bodies, i Lyon D. (red.) Surveillance as Social Sorting: Privacy, Risk, and Digital Discrimination (ed.), New York: Routledge Löfgren, Orvar (1999) On holiday. A history of vacationing, Berkeley: The University of California Press. 129 det globala reseprivilegiet.indb

130 Löfgren, Orvar (2001) Know your country: A comparative perspective on tourism and nation building in Sweden i Being Elsewhere. Tourism, Consumer Culture, and Identity in Modern Europé and America. Baranowsky, Shelley & Furlough, Ellen red. Ann Arbor: University of Michigan Mani, Lata, (1992) Cultural theory, colonial texts: reading eyewitness accounts of widow burning, in Grossberg, L., Nelson C. & Freichler, P. A. (eds.) Cultural Studies, Routledge, New York Macabe, Scott (2005) Who is a tourist? A Critical Review Tourist Studies Vol. 5, No. 1, s MacCannell, Dean (1976) The Tourist. A New Theory of the Leisure Class. New York: Schocken Books MacCannell, Dean (1992) Empty Meeting Grounds. The Tourist Papers. London: Routledge MacCannell, Juliet F (2000) Urban Perversions Third Text Vol. 14 Issue 51, s McLaren, Deborah (2003) Rethinking Tourism and Ecotravel. Kumarian Press, Inc Marti, Bruce E. (2004) Trends in world and extended-length cruising, Marine Policy 28[?]; Marx, Karl (1971) Capital. A Critique of Political Economy. Vol. 3. Penguin Calssics Matthis, Moa (2001) Från Temple till Thorvall, i McEachrane, M. & Faye, L. (red.) Sverige och de Andra Postkoloniala perspektiv, Stockholm: Natur och Kultur Mattsson, Katarina (2010) Turistisk vithet & begäret till den andra. Stockholm: Tankekraft förlag (under utgivning) Massey, Doreen (1999) Spaces of Politics. I Massey, Allen, & Sarre, (red). Human Geography Today. Cambridge: Polity Press (1998) Imagining globalisation: power-geometries of time-space. In A. Brah, M. J. Hickman och M. MacanGhaill (red), Future Worlds: Migration, Environment and Globalisation. Basingstoke, Macmillan Mattsson, K. (2005) Diskrimineringens andra ansikte svenskhet och det vita västerländska i SOU 2005: 41 Bortom Vi och Dom Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering. s McClintock, Anne (1995) Imperial Leather. Race, Gender, and Sexuality in the Colonial Contest. New York: Routledge McGuinness, Mark (2000) Geography matters? Whiteness and contemporary geography, Area, Vol 32, Nr 2, s Meethan, Kevin (2001). Tourism in Global Society Place, Culture, Consumption. New York: Palgrave Miller, Peter & Nikolas, Rose (2008) Governing the present. Administering economic, social and personal life, Cambridge: Polity Press Miller, Allan R. & Grazer, William F. (2002) The North American cruise market and Australian tourism, Journal of Vacation Marketing 8[3]; Mills, Catherine (2008) The Philosophy of Agamben, Stocksfield: Acumen Mitchell, Dean (2007) Governing Societies, McGraw-Hill, Maidenhead Morgan, Nigel J. and Anette Pritchard (1998) Tourism Promotion and Power: Creating Images, Creating Identities, Wiley, Chichester Morrison, Toni (1993) Mörkt spel: vithet och den litterära fantasin. Stockholm: Trevi Mossberg, Lena (2003) Att skapa upplevelser: från OK till WOW! Lund: Studentlitteratur Mouffe, Chantal (2008) Om det politiska, Stockholm: Tankekraft Mudimbe, Valentin Y. (1988) The Invention of Africa: Gnosis, Philosophy, and the Order of Knowledge. Bloomington and Indianapolis: Indiana University Press 130 det globala reseprivilegiet.indb

131 (1999) Diskurs om makt och kunskap om de Andra: Marginalitet och koloniseringens struktur i Eriksson, Catharina; Eriksson Baaz, Maria & Thörn, Håkan (red) (1999). Globaliseringens kulturer: Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Bokförlaget Nya Doxa Murdoch, Jonathan (2006) Post-structuralist Geography. A Guide to Relational Space, London: Sage Möller, Cecilia (2009) Transforming Geographies of Tourism and Gender. Exploring women s livelihood strategies and practices within tourism in Latvia Karlstad: Karlstads universitet Nash, Dennison (1989) Tourism as a Form of Imperialism Hosts and Guests. The Anthropology of Tourism i Valene L. Smith (red) Philadelphia: University of Philadelphia Press Nederveen Pieterse, Jan (1992) White on Black: Images of Africa and Blacks in Western Popular Culture. New Haven: Yale University Press Nietzsche, Friedrich (2002) Bortom gott och ont: förspel till en framtidens filosofi. Brutus Östlings Förlag O Dell, Tom (red) (1999) Nonstop! Lund: Historisk media Olsson, Gunnar (2007) Abysmal. A critique of cartographic reason, Chicago: The University of Chicago Press Ong, Aihwa (2006) Neoliberalism as exception: Mutations in citizenship and sovereignty, Durham: Duke University Press Orwell, George (1996) Djurens gård, Bokförlaget Atlantis AB: Stockholm Owens, Lynn (2008) From Anti-tourists to Tourist Attractions: The Transformation of Amsterdams Squatters Movement Social Movement Studies Vol. 7, 1 s Palmberg, Mai (1987) Afrika i skolböckerna: Gamla fördomar och nya. Stockholm: SIDA, INFO-sekretariatet Palmberg, Mai (2000) Afrikabild för partnerskap: Afrika i de svenska skolböckerna. Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet Palmberg, Mai & Eriksson Baaz, Maria (red.) (2001) Same and Other. Negotiating African Identity in Cultural Production. Uppsala: Nordic Africa Institute (Nordiska Afrikainstitutet) Pattullo, Polly (2005/1996) Last Resorts. The Cost of Tourism in the Caribbean, 2nd edition, London: Latin American Bureau. Pettman, Jan J (1997) Body Politics: International Sex Tourism Third World Quarterly Vol. 18, No. 1 s Pickels, John (2003) A History of Spaces. Cartographic Reason and the Geocoded World. London: Routledge Pratt, Mary Louise (1992) Imperial Eyes: Travel Writing and Transculturation, London: Routledge Pred, Allan (2004) The Past is not Dead. Facts, Fictions, and Enduring Stereotypes. Minneapolis: University of Minnesota Press Pritchard, Annette & Nigel J. Morgan (1998) Tourism Promotion and Power: Creating Images, Creating Identities. Chichester: Wiley Pritchard, Annette & Nigel J. Morgan (2000) Privileging the Male Gaze: Gendered Tourism Landscapes Annals of Tourism Research, Vol. 27, No. 4, s Ramqvist Karolina (2002) More fire: roman. Stockholm: Modernista Ritzer, George (1993) The McDonaldization of society: An investigation into the changing character of contemporary social life, Newbury Park: Pine Forge Press Ritzer, George & Liska, Allan (1997) McDisneyization and post-tourism : Complementary perspectives on contemporary Tourism i Rojek, Chris (1993). Ways of escape: modern transformations in leisure and travel. London: Macmillan 131 det globala reseprivilegiet.indb

132 Rodney, Walter (1974) How Europe Underdeveloped Africa. Washington: Howard University Press Ryan, Chris (red.) (1997) The Tourist Experience. A New Introduction. London: Cassell Said, Edward W. (1993) Orientalism, Stockholm: Ordfront Said, Edward W. (1995) Kultur och Imperialism. Stockholm: Ordfront Schmitt, Carl (1985) Political Theology. Four Chapters on the Concept of Sovereignty, Cambridge MA, MIT Press Schough, Katarina (2008) Hyperboré: Föreställningen om Sveriges plats i världen. Stockholm: Carlsson Schütze, Jochen K (1999) Nomadens förbannelse i Farlig Geografi. Res Publica Nr Brutus Östlings Förlag s Selänniemi, Tom (2003) Oh Holiday in the Liminoid Playground: Place, Time, and Self in Tourism i Bauer, Thomas G & Bob McKercher (eds) (2003). Sex and Tourism. Journeys of Romance, Love, and Lust. Binghamton: The Haworth press Shaw, Gareth & Williams, Allan M. (2002) Critical issues in tourism: a geographical perspective. 2. ed. Oxford: Blackwell Publishers Shome, Raka (2001) White Femininity and the Discourse of the Nation: Re/membering Princess Diana Feminist Media Studies, 1(3), s SOU 2005: 104, Sverige och tsunamin: katastrofkommissionens rapport, Lind & Co förlag AB Simmel, George (1995) Hur är samhället möjligt? Och Andra Essäer. Göteborg: Bokförlaget Korpen Simmel, Georg (1990) The Philosophy of Money. London: Routledge Sturma, Michael (1999) Packaging Polynesia s Image Annals of Tourism Research, Vol. 26, s Szarycz, Gregory S. (2008) Cruising, freighter-style: A phenomenological exploration of tourist recollections of a passenger freighter travel experience, International Journal of Tourism Research 10; Sönmez, Sevil F (1998) Tourism, Terrorism and Political Instability Annals of Tourism Research. Vol. 25, No. 2 s Temkin-Greener, Helena & Mukamel, Dana B. (2002) Predicting place of death in the program of All Inclusive Care for the Elderly (PACE): Participant versus program characteristics, Journal of theamerican Geriatrics Society 50[1]; Tesfahuney, Mekonnen (1998a) Imag(in)ing the Other(s). Migration, Racism and the Discursive Constructions of Migrants. Uppsala: Uppsala Universitet (1998b) Mobility, Racism and Geopolitics Political Geography 17 (5): Tesfahuney, Mekonnen & Dahlstedt, Magnus (2007) Lägerliv undantagstillstånd, övervakningsansamlingar och migration, i Lövgren, Sofia & Johansson, Kerstin (red.) Viljan att styra. Individ, samhälle och välfärdens styrningsmentaliteter, Lund: Student litteratur (2008a) Inledning: Betraktelser över en postpolitisk samtid, i Tesfahuney, Mekonnen & Dahlstedt, Magnus (red.) Den bästa av världar? Betraktelser över en postpolitisk samtid, Stockholm: Tankekraft Förlag (2008b) Fångad i spelet? Spekulationer om den bästa av världar, i Tesfahuney, Mekonnen & Dahlstedt, Magnus (red.) Den bästa av världar? Betraktelser över en postpolitisk samtid, Stockholm: Tankekraft Förlag (2008c) Maze of Camps: (Im)Mobilities, Racism and Spaces of Exception i Holmgren Troy, M & Wennö, E (red) Space Haunting Disocurse. Cambridge: Cambridge Scholars Press 132 det globala reseprivilegiet.indb

133 Tesfahuney, Mekonnen & Schough, Katarina (2009) Postpolis, i Graninger, Göran & Knuthammar, Christer (red.) Samhällsbyggande och integration: Frågor om assimilation, mångfald & boende, Linköping: Linköpings universitet Thompson, John P (2001) Medierna och moderniteten, Göteborg: Daidalos Torgovnick, Marianna (1990) Gone Primitive. Savage Intellects, Modern Lives. Chicago: University of Chicago Press Turner, Simon M & Troiano, Carolyn S. (1987) The attraction of all-inclusive resorts, Cornell Hotel and Restaurant Administration Quarterly 28, s Turner, Victor (1969) The Ritual Process: Structure and Anti-Structure. London: Routledge and Keagen Paul Urry, John (1995) Consuming Places. London: Routledge Urry, John (2000) Sociology beyond Society. Mobilities for the 21st Century. London: Routledge Urry, John (2002) The Tourist Gaze. Second edition. London: Sage publications Urry, John (2005) The Place of Emotions within Place, i: Davidson, Joyse, Bondi, Liz & Mick Smith (2005). Emotional Geographies. Hampshire: Aschgater Publishing Limited Van den Berghe, Pierre (1994) The Quest for the Other Ethnic Tourism in San Cristóbal, Mexico. Seattle & London: University of Washington Press Van den Berghe, Pierre (1995) Marketing mayas: Ethnic tourism promotion in Mexico, Annals of Tourism Research, Vol. 22, No. 3, 1995, s Van den Berghe, Pierre & Charles F. Keyes (1984) Introduction: Tourism and Re-created Ethnicity, Annals of Tourism Research, Vol. 11, No. 3, 1984, Pages Veijola, Soile & Eeva Jokinen (1994) The Body in Tourism Theory, Culture & Society, Vol 11, No. 3, s Verne, Jules (1873) Jorden runt på 80 dagar. 3 upplaga. Översättning av L. Ericsson. Stockholm: S. Flodin Verstraete, Ginette (2002) Tourism and the Global Itinerary of an Idea i Cressweel Tim & Verstraete, Ginette red. Mobilizing place, placing mobility: the politics of representation in a globalized world. Amsterdam: Rodopi Virilio, Paul (1986) Speed and Politics. New York: Semiotext(e) Waitt, Gordon (1997) Selling Paradise and Adventure: Representations of Landscape in the Tourist Advertising Australian Geographical Studies, Vol. 35, No. 1, s Wang, Ning (2000) Tourism and Modernity. A Sociological Approach, Oxford: Elsevier/Pergamon Wearing, Betsy & Stephen Wearing (1996) Refocussing the tourist experience: the flâneur and the Choraster Leisure Studies, vol 15, s Weaver, Adam (2005a) Interactive service work and performative metaphors. The case of the cruise industry, Tourism Studies 5[1]; 5 27 Weaver, Adam (2005b) The McDonaldization Thesis and Cruise Tourism, Annals of Tourism Research 32[2]; Weaver, Adam (2005c) Passports to Pleasure: Credit Cards and Contemporary Travel, International Journal of Tourism Research 7[3]; Weaver, David & Opperman, Martin (2000) Tourism Management. Jacaranda: Wiley Weaver, Frances M. et al (2008) Providing All-inclusive Care for frail elderly Veterans: Evalution of three model of care Journal of the American Geriatrics Society 56[2]; Williams, S. (ed.) Tourism, Critical Concepts in the Social Sciences, London and New York: Routledge Wolf, Eva (2001) Med charter till Estoril. En etnologisk studie av kulturell mångfald inom modern svensk turism, Skrifter från Etnologiska föreningen i Västsverige 33, Etnologiska föreningen i Västsverige, Göteborg. Wolfe, Eric (1982) Europe and the Peoples Without History. Berkeley: University of California Press 133 det globala reseprivilegiet.indb

134 Wong, Chak-keung Simon & Kwong, Wai-Yan Yan (2004) Outbound tourists selection criteria for choosing all-inclusive package tours Tourism Management 25[?]; Wood, Robert E (1998) Touristic ethnicity: a brief itinerary Ethnic and Racial Studies, Vol. No. 2 s Wood, Robert (2000) Caribbean Cruise Tourism. Globalization at sea, Annals of Tourism Research 27 [2]; Worthington, Barry (2005) Sex and shunting: Contrasting aspects of serious leisure within the tourism industry Tourist Studies 5[3] Zizek, Slavoj (1996) The Ticklish Subject. The Absent Center of Political Ontology. London: Verso Åkerberg, Sofia (2001) Inhägnad kunskap guideboken i London Zoo i Eskilsson, Lena & Fazlhashemi, Mohammed red. (2001) Reseberärttelser. Idéhistoriska resor i sociala och geografiska rum. Stockholm: Carlsson Öhrling, Stefan (2008) Krig, tsunami och turism i Sri Lanka, WP 2008:1 ETOUR Internet och andra källor ( ( amp-2009) det globala reseprivilegiet.indb

135 Författarpresentation Mekonnen Tesfahuney är FD i Kulturgeografi och universitetslektor, Karlstads universitet. Disputerade 1998 vid Uppsala universitet med avhandlingen Imag(in)ing the other(s). Migration, Racism, and the Discursive Constructions of Migrants. Han är medredaktör till en tvärvetenskaplig antologi Den bästa av världar? Betraktelser över en postpolitisk samtid (2008) som handlar om territorium, medborgarskap och livet/dödens politik i en spekulativ samtid. Katarina Schough är FD i Kulturgeografi. Frågor om rum, makt och kunskap är centrala för hennes forskning, och hon ställer gärna vardagsliv och teknologi i fokus. Hon är författare till bland annat boken Hyperboré Föreställningen om Sveriges plats i världen Schough delar sin tid mellan Linnéuniversitet och arbete med forskningsfrågor på Naturvårdsverket. Richard Ek är FD i Kulturgeografi och verksam som universitetslektor vid Institutionen för Service Management, Lunds universitet, Campus Helsingborg. Hans arbeten pendlar mellan ämnen som regionalgeografi, kritisk geopolitik och geofilosofi. Hans senaste forskningsarbete inspireras av politiskfilosofiska texter kring biopolitik och biomakt i olika avseenden. Khalid Khayati är FD i Statsvetenskap och forskare vid Institutet för Etnicitet, Migration & Samhälle, Linköpings Universitet. Han disputerade 2008 på en avhandling om kurdisk diaspora i Sverige och Frankrike: From Victim Diaspora to Transborder Citizenship? Hans forskning kretsar kring frågor om internationell politik och etniska relationer, särskilt i ett jämförande perspektiv mellan Frankrike och Sverige. 135 Lars Lerin är konstnär och tillika författare. Numera anses han som Nordens kanske främsta akvarellmålare. Förutom en permanent utställdet globala reseprivilegiet.indb

136 ning på Laxholmen i Munkförs, så har han under det senaste året haft välbesökta utställningar på bland annat Grafikens hus i Mariefred och på Waldemarsudde i Stockholm. Katarina Mattsson är FD i kulturgeografi och verksam vid Centrum för genusvetenskap, Södertorns Högskola. Hon disputerade på avhandlingen (O)likhetens geografier marknaden, forskningen och de Andra och har därefter bidragit till den kritiska forskningen om normativ vithet i Sverige. Mattsson har bland annat skrivit om nationella konstruktioner av vit femininitet i Fröken Sverige tävlingen. I en fallstudie av etnisk turism till Sydafrika står turism, känslor och bilden av Afrika i fokus. Hon är medredaktör till boken Body Claims (2009) en tvärvetenskaplig antologi som utforskar kroppens centrala betydelse i en rad maktordningar. Josefina Syssner är FD, universitetslektor i turismanalys, verksam vid Institutet för Etnicitet, Migration & Samhälle, Linköpings Universitet. Disputerade 2006 vid Linköpings Universitet med avhandlingen What Kind of Regionalism? Regionalism and Region building in Northern European Peripheries och har sedan dess ägnat sin forskning åt framförallt platsers varu fiering, rumslig mobilisering och territoriellt förankrad identitetspolitik. det globala reseprivilegiet.indb