Socialsekreterares syn på aktiv fritid kopplat till mental återhämtning.

Transkript

1 Socialsekreterares syn på aktiv fritid kopplat till mental återhämtning. Pavel Vikström Socialt arbete GR (C), Självständigt arbete, 15 hp Social work BA (C), Independent work, 15 credits Huvudområde: Socialt arbete Högskolepoäng: 15 Termin: 6 Handledare: Birgitta Forsberg Examinator: Lars Evertsson och Sabine Gruber Utbildningsprogram: Socionomutbildning

2 Sammanfattning (abstract) Arbetsdagen tar upp allt mer av en socialsekreterares dygn och lämnar allt mindre tid för återhämtning. Kravet i arbetet ökar, precis som ärendemängden, och gängse rutin förefaller vara den att socialsekreteraren med ledningens och kollegornas goda minne ska lösa problemet genom att stressa och jobba övertid. Att arbeta fler timmar per dygn leder oundvikligen till att socialsekreteraren måste ta tid av sin fritid, och den tid som finns tillgänglig för återhämtning. Denna studies syfte är dels att undersöka hur socialsekreterare ser på sin aktiva fritid och i någon mening hur mycket den är värd för dem, samt vad detta uttryck som vi dagligdags gärna använder faktiskt betyder. Studien har en kvalitativ ansats där empirin inhämtats genom semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare i en mindre kommun i norra Sverige. Analysen har skett genom en tematisk innehållsanalys och resultatet har tolkats med hjälp av systemteori och empowerment. Resultatet visar att aktiv fritid kan ha en mångbottnad betydelse, men att det vid första anblick likställs med fysisk aktivitet och träning. Den djupare betydelsen av aktiv fritid är att den ska vara meningsfull och att aktiviteten i sig inte är avgörande för en individs mentala återhämtning. Resultatet visar även att den meningsfulla aktiva fritiden är avgörande för återhämtningen, men inte genom att den är ansträngande, utan för att den värdesätts och prioriteras. När den aktiva fritiden prioriteras lämnas mindre plats till mitt första påstående och socialsekreteraren förefaller må bättre i både yrkesliv och privatliv. Nyckelord: aktiv fritid, mental återhämtning, socialsekreterare, stress. Man får se till att det blir lite kul här i livet, för det är ingen annan som gör det åt dig - Berit.

3 Innehållsförteckning 1. Bakgrund Problemformulering Syfte och frågeställningar Tidigare forkning (kunskapsläge).3 3. Teoretiska utgångspunkter Systemteori Empowerment Sammanfattning av teoriernas tillämpbarhet på studien Metod Forskningsdesign Förförståelse Urval Datainsamlingsmetod Analysmetod Etiska överväganden Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet Validitet Reliabilitet Generaliserbarhet Resultat och analys Presentation av deltagarna Definitionen av aktiv fritid Respondenternas tankar om hur deras aktiva fritid påverkar deras mentala mående Respondenterna om den meningsfulla aktiva fritiden Aktiviteter för återhämtning som ej är kopplade till definitionen aktiv fritid Diskussion Resultatdiskussion Metoddiskussion Slutsatser och förslag till vidare forskning 25 Referenslista Bilaga 1. Rekryteringsbrev Bilaga 2. Intervjuguide

4 1. Inledning och bakgrund Arbetsbelastningen för socialsekreterare inom socialtjänsten i Sverige har sedan länge visat på allvarligt läge (Arbetsmiljöverket, 2018, s.17). Detta är ett citat från rapporten Socialsekreterares arbetsmiljö, som är lika, om inte än mer, aktuell idag som då rapporten skrevs. Socialsekreterare är en utsatt yrkesgrupp. Hög arbetsbelastning och allt mer komplicerade ärenden borgar för en ohållbar situation (Arbetsmiljöverket, 2018; Olsson & Sundh, 2019). Det gör att många socionomer väljer att lämna eller funderar på att lämna ett yrke som de i grunden kan trivas med, men inte kan utföra på grund av risken för att bränna ut sig eller drabbas av utmattning (Olsson & Sundh, 2019; Hasida & Keren, 2007). I den allmänna debatten lyfts arbetspolitiska aspekter fram som en väg framåt, och satsningar på välfärden lovas vitt och brett från politikerna. Men med en allt mer resultatorienterad socialtjänst kan socialsekreterare snart inte hoppas på att politiken ska lösa problemet. Redan 2018 när Arbetsmiljöverket kom med sin rapport formulerade de meningar om att situationen för socialsekreterare varit ansträngd under några år. Det innebär att de socialsekreterare som var yrkesverksamma då hade att se fram emot fyra år till av ohållbara förhållanden på sina arbetsplatser, i tillägg till de tuffa år som redan passerat. I en debattartikel av Karlsson (2020) kan man läsa att två år inom yrket får anses som en lång anställningstid för en socialsekreterare inom socialtjänstens barn och ungdomsenheter. Liknande siffror kan man också se i Tham (2007). Trenden är tydlig, och den är skrämmande för de som är på väg in i yrkeslivet som socionomer. Det som verkar återstå är den egna förmågan att hantera den stress som man dagligen utsätts för. Ironiskt nog är det precis vad socialtjänsten enligt lag själva ska arbeta med och främja. Det vill säga det som står i Socialtjänstlagens (SFS 2001:453) 1 kap. 1 : Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Om då inte arbetsgivaren, i det här fallet kommunen genom sina politiker frigör socialsekreterarnas egna inneboende resurser, samt stärker dessa, måste socialsekreteraren i den mån det går göra det på egen hand. Stress, och framförallt långvarig sådan har snabbt intagit en given plats på listorna över sjukdomar som riskerar den svenska folkhälsan (Eriksson et al., 2008). Försäkringskassan (2020) visar att den psykiska ohälsan står för en stor del av de sjukskrivningar som sker från arbetet. De konstaterar också att socialsekreterare har en högre risk än andra att drabbas av sjukskrivningar till följd av psykiatriska diagnoser. Bland de sjukskrivna med psykiatrisk diagnos är en stor andel sjukskrivna med stressrelaterade psykiska sjukdomar (Försäkringskassan, 2020). Som bakgrund kan sägas att cirka svenskar var sjukskrivna på grund av stress 2016 (Hjärnfonden, 2017). Hjärnfonden (2017) skriver att det finns tydliga kopplingar mellan den psykiska ohälsan och arbetet. Ett arbete där individen utsätts för långvarig stress på grund av tidspress, hög arbetsbelastning, låg uppskattning från arbetsgivare och/eller klienter samt bristfälligt socialt stöd är ett arbete där risken för psykisk ohälsa är stor. Socialsekreterarens arbete fyller dessvärre i alla dessa boxar. Varför så många drabbas av ohälsosam stress menar Hjärnfonden (2017) kan ha många orsaker, men en av orsakerna sticker ut när det kommer till socialtjänstens arbete. Effektiviseringen av arbetet som för socialtjänstens verksamhet innebär att kravet på dokumentation ökar samtidigt 1 av 31

5 som klientkontakten minskar. Socialsekreteraren förväntas med andra ord dokumentera allt mer mot allt mindre bakgrund. För effektiviseringen av socialtjänstens arbete syns heller ingen ljusning (Barck-Holst et al., 2021). Furén-Thulin (2019) har publicerat ett blogginlägg där hon sammanfattar det som rör socialtjänstens verksamhet i den ekonomirapport som släpptes 2019, att än mer pengar ska sparas in i kommunerna och att det ser ut som att 69% av kommunerna kommer ha ett underskott inom individ och familjeomsorgen kommande år. 1.1 Problemformulering Mot bakgrund av allt detta förefaller det, snällt uttryckt, ogenomtänkt att vilja utbilda sig till socionom och ta anställning inom den kommunala socialtjänsten. Ändå väljer många socionomutbildningen, och efter examen är det också många som får och tar jobb inom socialtjänsten (Levi, 2020; Olsson & Sundh, 2019; Adamsson et al., 2012). Att röra på sig, sova och äta rätt är enligt både media och forskning essentiellt för att lyckas hantera den allt mer stressade vardagen vi hela tiden verkar i (Wilson, 2016). För denna studie kommer betydelsen av en aktiv fritid att stå i centrum. Hansen (2018) betonar vikten av fysisk aktivitet för det psykiska välmåendet för att det ökar blodcirkulationen och ger kroppen bättre förutsättningar att hantera stresshormonerna som frisatts. Trots den allmänt utbredda vetskapen om vikten av både fysisk aktivitet och värdet av återhämtning blir vi som kollektiv allt mer stressade (Levi, 2020). Varför är det så? Givet att alla människor är olika torde även aktiviteterna som vi får återhämtning av variera. En löprunda för en individ kan vara en annan individs timme framför sitt tv-spel. Istället för att låta andra definiera vilken typ av aktiv fritid som ger oss återhämtning genom att likställa den med fysisk aktivitet, borde vi istället fundera över vilken aktivitet som ger oss bäst förutsättningar att hantera stress. Idén till denna studie kom när jag lyssnade på mina klasskamraters upplevelser av sina praktikperioder under socionomutbildningen. Klasskamraterna vittnade om en osund kultur på socialtjänster runtom i Sverige där arbetsbördan var hög, och där det sågs som nödvändigt och eftersträvansvärt att jobba mer än åtta timmar per dag. Att långa dagar uppmuntras är något som också stöds av Olsson och Sundh (2019). Denna studie ska undersöka hur socialsekreterare ser på sin egen arbetssituation och hur de hanterar den med hjälp av en aktiv fritid. Jag vill därför undersöka om det finns nyanser i aktiviteten som kan säga något om graden av återhämtning och psykiskt välbefinnande, samt om bilden socialsekreterarna har av aktiviteten i sig stämmer överens med det upplevda utfallet av aktiviteten. Studien ska alltså inte behandla vad som fysiskt sker i kroppen vid träning, utan hur aktivitet påverkar den upplevda återhämtningen, och hur den på så sätt kan ge ett ökat välbefinnande. Denna studies relevans för socialt arbete ligger i att nya sätt att tänka kring aktiv fritid presenteras, vilket i bästa fall leder till mindre stressade socialsekreterare, fler som stannar längre inom yrket, får mer erfarenhet och kunskap, vilken de sedan kan använda sig av för att ge bättre stöd och hjälp till kommunens invånare. Det finns också ett värde av studien för nyexaminerade socionomer på väg ut i det sociala arbetet, så att de får ett sunt förhållningssätt till sitt arbete och förstår vikten av att balansera arbetsliv och fritid, från början. 2 av 31

6 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet är att undersöka de mekanismer som ligger bakom mental återhämtning genom en aktiv fritid hos socialsekreterare i den kommunala socialtjänsten, samt om aktiviteten i sig är avgörande för graden av återhämtning. Detta är tänkt att göras med följande frågeställning: 1. Vilken betydelse har aktiv fritid för den enskilde? 2. I vilken grad upplever den enskilde att den aktiva fritiden leder till återhämtning och välmående? 3. Finns det någon skillnad i typen av aktivitet kopplat till graden av återhämtning? 2. Tidigare forskning (kunskapsläge) För att hitta tidigare forskning på området har jag använt mig av ProQuest. Där har jag använt mig av åtta databaser: APA Psycarticles, APA Psycinfo, Coronavirus Research Database, Ebook Central, PTSDpubs, Publicly Available Content Database, Social Science Premium Collection och Sports Medicine & Education Index. Då mina forskningsfrågor varit relativt diffusa och studien haft en induktiv ansats har jag valt att inte utesluta något, utan söka vitt och brett, även om databaserna inte specifikt har med socialt arbete att göra. De sökord som jag använt mig av har varit burnout, social worker, coping, stress, resilience, social services, mental health, occupational stress, chronic fatigue syndrome. Jag sökte endast efter artiklar som blivit vetenskapligt granskade. Även om sökorden gav många träffar var det få studier som var utförda i Sverige om svenska socialsekreterare. Det blev tyvärr inte bättre när jag lade till Sweden i söksträngen. Därför har jag också använt mig av sökmotorn Google, där jag sökt förutsättningslöst. Genom att använda sökorden utbrändhet och socialsekreterare hittade jag en kunskapsöversikt som var gjord för fackförbundet Visions räkning, genom vilken jag kunde hitta mer forskning (Tham, 2014). I kunskapsöversikten bekräftas delvis de problem jag haft att hitta artiklar relaterade till svenska socialsekreterares arbetsförhållanden och hur den enskilda socialsekreteraren hanterar dessa. Tham (2014) skriver att utbudet på vetenskapliga artiklar kopplat till mitt problemområde är magert. Av de resultat jag fått fram framgår att socialsekreterarnas stress i mångt och mycket härstammar från den ohållbara situationen i socialtjänsten utifrån ett organisatoriskt perspektiv (Tham, 2007). Både problemen och lösningarna grundar sig i hög personalomsättning som kan leda till dålig sammanhållning inom arbetsgruppen, dåligt stöd från ledningen och för hög arbetsbelastning. (Wilson, 2016; Jonsson & Stoner, 2021; Adamson et al., 2012; Eriksson et al., 2008; Astvik & Melin, 2003). Adamson et al. (2012) skriver att det inte går att komma runt det faktum att socialt arbete är väldigt krävande, och socialsekreteraren utsätts ständigt för mentala påfrestningar. Dessa kan handla om hot och våld, att arbeta med ovilliga klienter samt press från ledningen att prestera mycket med lite resurser. Hasida och Keren (2007) skriver att socialarbetare kommer in i yrkeslivet med en väldigt hög ambition och motivation, för att sedan inse att verkligheten på arbetet inte motsvarar de egna förväntningarna på det. Vad detta beror på får avhandlas i en annan studie. En 3 av 31

7 förklaring till krocken mellan förväntning och verklighet kan vara att stresshantering och personlig mognad hänger ihop. Adamson et al. (2012) identifierar att personer som upplever att de mår bra, faktiskt mår bättre och att en stark identitet som inte är kopplad till arbetet fungerar som en skyddsfaktor. Adamson et al. (2012) menar att det kan ha att göra med en slags personlig mognad, som gör att man kan hantera stress bättre. Levi (2020) skriver om stressorer som är kopplade till människans passform i en specifik miljö. Han menar att man kan likna passformen vid en fot i en sko. En människa kan passa lika dåligt inom socialtjänsten som en fot kan passa dåligt i fel sko. Det betyder dock inte att man inte passar någonstans inom socialt arbete. Levi (2020) menar att det inte nödvändigtvis är organisationens eller individens fel att det förhåller sig på det sättet, utan att den dåliga passformen i vissa fall är en ännu en omständighet att ta hänsyn till i yrkeslivet. Möjligen kan detta dock bidra till de allt för positiva förväntningarna och förhoppningarna på socialtjänstens verksamhet. Vidare skriver Levi (2020) att de krav vi utsätts för på arbetet kan vara både för små och för stora. För små krav i stor omfattning menar han leder till en kvantitativ överstimulering men samtidigt en kvalitativ understimulering. Tvärtom kan för stora uppgifter i liten omfattning leda till att vi är kvalitativt överstimulerade men kvantitativt understimulerade. Denna över och understimulering menar Levi (2020) leder till försämrad passform i miljön, som i sin tur leder till ökad stress. Han skriver att vi människor har ett behov av att passa i vår miljö, där en viktig faktor är att vi känner att det vi gör är meningsfullt. Passformen kan på det sättet hänga ihop med den personliga mognaden, identiteten och förväntningarna vi har på arbetet. En krock mellan våra förväntningar på någon och det vi identifierar oss med i livet kan göra att arbetet inom socialtjänsten inte känns meningsfullt. Levi (2020) skriver att stress kan likställas med ett yttre hot som leder till brist på egenkontroll, egenmakt och vardagsmakt. Olsson och Sundh (2019) menar att stress i arbetet är en av de största anledningarna till att socialsekreterare funderar på att lämna sina jobb. Författarna har i sin studie undersökt hur socialsekreterare ser på tid, eller snarare bristen på tid. I studien menar Olsson och Sundh (2019) att arbetstiden inte räcker till för att utföra ett bra jobb, vilket gör att många socialsekreterare väljer att göra arbetstid av sin fritid, eller med andra ord, arbetstid av den tid som egentligen borde vara till för återhämtning. De menar att det finns två sätt att se på tid. Tiden kan vara både linjär och cyklisk. Den linjära tiden har alltid en start och ett mål (exempelvis arbetsdagen som börjar x och slutar y), medan den cykliska är mer flytande. När dessa två tidsuppfattningar blandas kan leda till en ökad stress hos individen. Författarna menar att gränserna mellan arbete och fritid har suddats ut, och att bristen på tid har blivit ett normaltillstånd för den genomsnittlige socialsekreterare. Denna vetskap kan vara av värde därför att socialtjänstens arbete innebär att dessa två tidsuppfattningar ständigt blandas. Socialsekreterarens arbetsdag är linjär, samtidigt som arbetsuppgifterna i stor utsträckning är cykliska. Ett oväntat (eller ens väntat) telefonsamtal eller ett akut ärende kan inte på förhand bestämmas ta viss tid (Barck-Holst et al., 2021). Istället kommer samtal som tar längre tid än vad man från början avsett, inkräkta på den linjära arbetsdagen. I takt med att socialtjänstens arbetsuppgifter blir mer krävande menar Olsson och Sundh (2019) att även stressen ökar. Författarna skriver att det leder till att erfarna socialsekreterare söker sig bort, och kvar blir ofta oerfarna och unga socialsekreterare som nu också fått en större arbetsbelastning i och med kollegans frånfälle. Den ökade arbetsbelastningen löser socialsekreteraren genom att arbeta mer. Det innebär att jobba på lunchen, jobba hemma samt jobba övertid enligt Olsson och Sundh 4 av 31

8 (2019). Vidare skriver författarna att hårt arbete och att jobba långa dagar ses som något bra och viktigt av många i branschen. En socialsekreterare ska komma till jobbet tidigt och lämna sent, för att däremellan varken hinna med lunch eller rast. Författarna har därtill sett att inte bara bristen på tid upplevs som stressande, utan också att ha för mycket tid. De beskriver en situation där socialsekreteraren blir stressad de gånger som hen faktiskt har tid för återhämtning. Olsson och Sundh (2019) skriver att deltagarna i deras studie hade olika sätt att få återhämtning. Vissa beskriver vikten av trivseln på jobbet, där kollegorna utgör navet i en någorlunda hållbar arbetssituation, medan andra beskriver hur de får återhämtning genom att utföra andra sysslor är just arbete. En av deltagarna beskriver det som att medvetet prioritera andra uppgifter än jobbet. Slutligen konstaterar Olsson och Sundh (2019) att en aktiv och givande fritid gjorde stor skillnad för socialsekreterarnas välmående. Aktiviteter som träning, mindfulness och yoga uppgavs i studien som återhämtande strategier. Adamson et al. (2012) menar att trots alla de negativa aspekter som kommer med jobbet som socialsekreterare så finns ändå en hög grad av tillfredsställelse bland de som utför det, vilket rimmar väl med mitt tidiga påstående om att individer ändå vill vara socialsekreterare. Författarna håller dock med Olsson och Sundh (2019) i att yngre och oerfarna är mer utsatta för stress och riskerar utbrändhet i högre utsträckning än äldre erfarna socialsekreterare. Adamson et al. (2012) menar att det finns en debatt om vilka copingstrategier som är mest fruktsamma. Författarna skriver att man antingen kan inrikta sig på att lösa det som stressar en (exempelvis skriva klart en utredning på sin fritid), eller ändra sitt förhållningssätt och tankar till det som stressar en (att jag orkar i längden är viktigare än att utredningen blir färdig i tid). Adamson et al. (2012) menar i sin studie att de som hanterar sina problem genom känslohantering är mindre stressade än de som ägnar sig åt problemlösning. Det ger att den som har en meningsfull fritid hanterar stress bättre än den som inte har någon fritid alls. Att acceptera den stressfulla situationen, se på den med humor eller att försöka förutse vissa utfall i en situation ger bättre resultat än att försöka lösa problemet (Adamson et al., 2012; Barck-Holst et al., 2021). Hasida och Keren (2007) menar att förhållningssättet till en stressig situation avgörs av tidigare erfarenheter av den specifika situationen och av ens egna personliga egenskaper. Dessa faktorer kan påverka hur individen förhåller sig till stress och i förlängningen också individens förmåga att återhämta sig. Hasida och Keren (2007) skriver också om hur förväntningar kan leda till utbrändhet genom att vi hänger oss till något som sedan inte motsvarar våra förväntningar. Denna bild bekräftas av Johnson och Stoner (2012) som skriver att känslomässig överbelastning leder till en efterföljande känslomässig utmattning. I deras studie fann de att socialsekreterare är en arbetsgrupp som i högre grad än andra känner sig otillräckliga på jobbet. Eriksson et al. (2008) beskriver vägen till utbrändhet som en gradvis tömning av den livgivande energi som leder till glädje. Johnson och Stoner (2012) menar att det finns två typer av personligheter inom socialtjänsten. Den ena anpassar sig till det rådande systemet, medan andra försöker kämpa emot systemet. Den första kategorin menar de klarar sig bäst utifrån ett stressperspektiv, vilket till stor del beror på att socialtjänstens arbete inte står i strid med de personliga värderingarna. Den som inte anpassar sig till de neoliberala arbetsmetoder som idag är en stor del av socialtjänsten 5 av 31

9 kommer således få svårare att hantera de motstridiga känslor som arbetet innebär. Johnson och Stoner (2012) menar att de värderingar och direktiv som finns för och lärs ut till socialarbetare inte stämmer överens med hur verkligheten ser ut på arbetsplatserna, vilket i sin tur alltså leder till stress utifrån förväntningar kontra verklighet. Wilson (2016) skriver att även om organisation, kollegor och ledning spelar roll för socialsekreterarens välbefinnande, har den enskilda individen ändå det största ansvaret. Wilson (2016) menar helt enkelt att individen måste ta hand om sig själv genom att göra rätt saker. De saker författarna föreslår att man bör göra är att äta rätt, träna, ägna sig åt någon form av andlighet samt olika copingstrategier (Wilson, 2016). Astvik och Melin (2003) bekräftar att arbetet inom socialtjänsten blir allt mer utmanande. De menar att behoven ökar samtidigt som ekonomiska resultat blir allt viktigare. De menar att välfärdssektorn lider av att konstnadsansvaret har decentraliserats, och blivit en kommunal angelägenhet snarare än en statlig. Författarna menar precis som Wilson (2016) att individens egna ansvar för att hitta rätt strategier för att hantera den arbetsrelaterade stressen är viktigt. Astvik och Melin (2003) skriver att arbetets kvalitet kan relateras till individens egen förståelse för och insikt i hur man påverkas av stress. De menar att övertid är ett exempel på en strategi för att hantera arbetsrelaterad stress utan att för den skull sänka kvaliteten i sitt arbete. Det handlar då om att individen tänjer på sina gränser, vilket leder till mentala påfrestningar. Detta är heller inte en strategi som kan vara hållbar över tid, utan leder enligt Astvik och Melin (2003) antingen till att socialsekreteraren tvingas sänka kvaliteten på sitt arbete, eller bli utbränd av stress. I realiteten återstår egentligen bara ett av dessa alternativ då det ligger i arbetets natur att kvaliteten inte kan sänkas. Detta då arbetet i stor utsträckning är reglerat i både lagar och föreskrifter. Istället menar Astvik och Melin (2003) att individen kan hänfalla till cynism för att hantera sin ohållbara arbetssituation. Att genom ett cyniskt förhållningssätt till sitt arbete och sina klienter skydda sig själv. Detta kan rimligtvis antas hänga ihop med det som Johnson och Stoner (2012) identifierar som den auktoritära typen av socialsekreterare. Sammanfattningsvis kan sägas att alla studier tar upp socialsekreterares ohållbara situation. I några av studierna definieras vissa aktiviteter som socialsekreterare använder sig av för att hantera den stress de upplever på arbetet. Aktiviteterna avhandlas ofta i förbifarten och innefattar yoga, fysisk träning eller mindfulness. De få gånger aktiviteter för att hantera stress nämns är det alltså generellt hållet och ingen fördjupning görs i vad det är i aktiviteten som faktiskt ger återhämtning. Endast i en studie har jag funnit en deltagare som uttrycker att aktiviteten bidrar till att hen aktivt kan tänka bort arbetet. Det är alltså inte nödvändigtvis en fråga om vad vi gör, eller hur mycket av det vi gör, utan om hur kvalitativt det vi gör är utifrån en återhämtningsaspekt. Även om återhämtning och stresshantering är individuellt, verkar den ändå relativt generell utifrån de studier som gjorts tidigare. Även copingstrategier verkar kunna följa ett generellt mönster, precis som vägen till utbrändhet. Tidigare forskning visar heller inte att situationen för socialsekreterare är på väg att förbättras, i fråga om arbetsbelastning och de krav som arbetet för med sig. Denna studie bidrar till den tidigare forskningen genom att lyfta fram faktorer i den aktiva fritiden och i stresshanteringen som inte undersökts tidigare. Studien visar hur individuella förhållningssätt till aktiv fritid kan bidra till ett bättre generellt mående genom att välja aktivitet med omsorg, och i viss mån välmående framför arbete. Tidigare forskning är i stort fokuserad på organisationers 6 av 31

10 hantering av och syn på stress samt individens praktiska roll i denna. Denna studie bidrar med ett perspektiv som pekar på individens möjlighet att förändra sin situation. 3. Teoretiska utgångspunkter De teoretiska utgångspunkter som jag valt i denna uppsats är systemteori och empowerment. Varför just dessa teoretiska ramar valts är för att problemet med stress enligt mig kan ses ur och analyseras med just dessa perspektiv. Systemteorin säger oss att tänka i helheter och att inta flera perspektiv när vi ser på ett problem medan empowermentteoriernas strävan är att ge människor rätt förutsättningar för att hantera de problem som de upplever. Sett ur ett systemperspektiv och det allt mer individualistiska samhälle vi alla lever och verkar i, har allt fler saker lämnats till individen att hantera. Att se helhetens olika delar och påverkan på individen är viktigt, men lika viktigt är det att se vad individen kan göra för att påverka de olika delarna, allra helst när systemet är i obalans. För stora system som exempelvis samhällen innebär stress höga kostnader och minskad produktion av både tjänster och produkter. För individen handlar stress snarare om att inte ha rätt verktyg för att hantera sin situation och kan leda till ett individuellt lidande. Kombinationen av systemteori och empowermentteori som denna uppsats tar sitt avstamp i ger en intressant grund för analysen av problemet. Vi har till synes alla möjligheter till, och kunskap om, hur vi på bästa sätt ska finna balans i livet. Trots det är problemet med stress fortsatt utbrett. Man kan hävda att de systemteoretiska perspektiven har tolkningsföreträde, medan empowerment närmast blivit ett modeord som innefattar allt från rekreation till samhällsreform. Nedan följer en kort introduktion till de teoretiska perspektiven. I slutet av avsnittet görs också en fördjupad sammanfattning av teoriernas tillämpning på uppsatsens forskningsområde. 3.1 Systemteori Systemteorin har sina rötter i cybernetiken, och härstammar från den amerikanska vapenindustrin (Öquist, 2018). Cybernetiken intresserar sig främst för mekanik och maskiner där exempelvis missilstyrning är en typ av problem som löses genom denna teoriinriktning (Öquist, 2018). Öquist (2018) menar att alla system har en hierarkisk uppbyggnad, oavsett om det handlar om familjer, arbetsgrupper eller samhällen. Han menar att de högre nivåernas uppgift i ett system är att kalibrera de lägre nivåerna. I fallet med den aktiva fritiden, och framför allt fysisk aktivitet har de högre nivåerna i systemet, bestående av samhällets normer och syn på aktivitet kalibrerat in de lägre nivåerna bestående av individer till att uppfatta fysisk aktivitet som en väg till välbefinnande. Öquist (2018) menar vidare att ett systems olika plan eller nivåer måste upprätthållas för att systemet ska fungera. Enligt Payne (2015) ligger systemteorins fokus inte på att skapa radikala förändringar utan på att vidmakthålla en balans i systemen. Enligt honom är fokuset i systemteoretiska förhållningssätt ställt på hur personliga och sociala faktorer kan samverka för att hjälpa människor att förstå sin sociala omgivning och sina reaktioner på denna. När människan förstår detta leder det till att hon kan leva ett mer harmoniskt liv (Payne, 2015). 7 av 31

11 Systemtänkandet handlar om att förstå världen i termer av helheter, relationer, funktioner, sammanhang och mönster (Öquist, 2018, s. 26). Att tänka systemteoretiskt innebär att man ser problem i ett vidare perspektiv, där lösningarna på problemen inte är lika givna eller svartvita som exempelvis rationalisterna vill hävda (Öquist, 2018). Thurén (2019) förklarar systemteori genom att likna det vid en människokropp. Kroppen är ett system menar han, där varje del utgör ett delsystem. Varje delsystem har sin specifika funktion och roll i att kroppen fungerar. Om någon del i systemet skadas eller börjar fungera sämre, kommer kroppen inte att fungera optimalt. Thurén (2019) är, precis som Payne (2015) och Öquist (2018) inne på att det då skapas en obalans. Denna obalans försöker nu kroppen kompensera för på andra sätt. Ett enkelt exempel är att vi skadar ett ben. Systemet är i och med detta i obalans, och för att försöka hantera detta kommer kroppen börja halta för att minska smärtan och därefter hitta en ny jämvikt. Den nya jämvikten behöver inte vara optimal (exempelvis kronisk smärta), men systemet har kalibrerat om sig självt till att fungera trots delsystemets dysfunktion. Jönhill (2012) skriver att systemteori inte behöver vara likställt med strukturer (exempelvis samhälleliga). Istället menar han att kärnan i systemteorin är att kunna analysera något ur många olika perspektiv. Han skriver att verkligheten alltid är beroende av observatörens perspektiv, vilket oundvikligen leder till att granskningen av ett fenomen måste ske utifrån alla de delsystem som påverkas av ett visst fenomen. Slutligen skriver Jönhill (2012) att system generellt sett är operativt slutna och kognitivt öppna. Med det menar Jönhill (2012) att vi alla är delar av ett system, inkluderade, samtidigt som vi inte är det, exkluderade. Han skriver att systemteori i grunden är en kommunikationsteori, och att vi alla är delar av kommunikationen mellan varandra. På det sättet är vi alltså alla inkluderade i ett system då vi inte kan gå genom livet utan någon som helst input utifrån. Samtidigt är vi utestängda från många av de samhälleliga sammanhangen. Organisationer eller föreningar har exempelvis krav på att medlemmen ska uppfylla vissa kriterier. Detta kan vara allt ifrån att man har bollsinne till att man har viss utbildning. Ett sådant systemteoretiskt synsätt är i allra högsta grad aktuellt för denna studie. Om man ponerar att vi går genom livet i vårat slutna system, och den input vi får handlar om vägar till lycka, är det lätt att förledas att tro att det är den kommunicerade lyckan som är eftersträvansvärd, utan att i nästa steg fundera över sitt egna förhållningssätt till den input vi får. Kanske kan det alltså vara så att vårt system, som i detta fall är kroppen och sinnet befinner sig i ständig obalans. 3.2 Empowerment Teorier om empowerment, och framförallt ordet, verkar enligt Askheim och Starrin (2007) inte ha någon bra svensk översättning. Istället har det blivit ett ord, och en teori, som allt fler använder sig av i både sin vardag och praktik men som ändå ter sig diffus. Det finns dock de som försökt sig på en översättning. Bing (2003) skriver att empowerment översatt till svenska skulle vara något i stil med maktmobilisering, självförstärkning eller vardagsmakt. Askheim och Starrin (2007) ifrågasätter inte bara användningen av empowerment som ord, utan också om det faktiskt finns en tydlig definition av vad empowerment egentligen är. Askheim och Starrin (2007) skriver att teorier om empowerment har sitt ursprung i den politiska vänstern. Teorin gick på den tiden ut på att man skulle ge utsatta och marginaliserade mer makt. I takt med att tiderna förändrats, har också 8 av 31

12 uppfattningen om vad empowerment är förändrats. Nu används det av både den politiska vänstern och högern, där den stora skillnaden nu jämfört med förr är att det inte längre ses som något som leder till en samhällsförändring. Payne (2015) skriver också att teorier om empowerment inte syftar till att förändra några större system, exempelvis samhällen, utan till att stärka individer till att ta makten över sina egna liv. Han skriver att individer genom empowerment behöver utveckla sina förmågor för att kunna hantera olika situationer. Varför förändring inte kan ske på en större nivå än hos individen menar Payne (2015) beror på att det alltid finns strukturella hinder mot att ge en utsatt eller marginaliserad grupp makten. Med andra ord finns det alltid någon annan som har den formella makten. I en drömvärld skulle empowerment kunna leda till att grupper fick mer makt och kontroll över sina liv, men i verkligheten så styrs maktfördelningen av strukturella företeelser, som exempelvis lagstiftning eller status. Istället menar Payne (2015) att empowermentteoriernas stora förtjänst är att individens problem och hinder medvetandegörs för denne, och genom denna process kan individen senare hantera de problem som uppstått. Om några förmågor saknas kan individen bli hjälpt att skaffa dessa. Ett enkelt exempel är en person som saknar körkort, men önskar arbeta med något som kräver körkort. Att skapa möjligheter för individen att ta körkortet blir i all sin enkelhet ett empowermentinriktat arbete då man på något sätt stärker individens förmåga till att göra något, som i förlängningen leder till att personen exempelvis blir självförsörjande. För denna studies del är just detta intressant. Finns det sätt att stärka individens förmåga till återhämtning? Kan en individs sätt att se på och tänka kring aktivitet och aktiv fritid bidra till ett ökat välmående? Om det kan det, vad finns det då för hinder för den individen att göra just detta. I studien av Olsson och Sundh (2019) är en av deltagarna inne på just det. Deltagaren uppger att hon under dagar med hemarbete kunde ta pauser för att göra något annat, i detta fall hålla på med tvätten. Detta var enligt författarna att medvetet prioritera andra uppgifter än arbetet, vilket upplevdes ge en välbehövd återhämtning från ett stressigt och kravfyllt arbete. En sådan syn på vad återhämtning är tycker jag rimmar väl med empowermentorienterat arbete. Bing (2003) beskriver hur empowerment kan användas för att byta vanmakt till vardagsmakt. För att detta byte ska kunna ske menar Bing (2003) att individen behöver ha en kunskapsmässig medvetenhet, känslomässig klarhet samt viljan att faktiskt utföra något. Aktuellt i denna studie är alltså att socialsekreteraren bör ha viss kunskap om återhämtning, kunna välja den återhämtning som passar en själv bäst samt viljan att få till en förändring om det är så att det man gör nu inte fungerar. Bing (2003) menar att empowerment på så sätt kan förebygga hälsomässiga problem. Askheim och Starrin (2007) skriver att empowerment i det närmaste blivit synonymt med individuellt självförverkligande i en marknadsmodell. Enligt dem kan empowerment på så sätt ses som något individuellt betingat, och något som utgår från individen. 3.3 Sammanfattning av teoriernas tillämpbarhet på studien Att analysera socialsekreterares syn på aktiv fritid genom att blanda systemteori med empowerment anser jag kan ge nya perspektiv på problemet med den stressade socialsekreteraren. 9 av 31

13 Å ena sidan kan vi se stress kopplat till aktiv fritid ur ett systemperspektiv där helheten och dess olika delar synliggörs, och å andra sidan utifrån perspektivet att stärka individer och ge dem bättre förutsättningar att ta hand om sig själva. Blandningen av dessa teorier ger möjligheten att identifiera om systemet är i obalans, och om det finns något som individen själv kan göra för att skapa jämvikt. Tidigare kunskap om socialsekreterares höga stressnivåer handlar i stort om ett systemtänkande. Med det menar jag att forskningen inriktar sig på att hitta den obalans som finns, exempelvis relationen mellan arbetsbelastning, kollegor och ledning. I nästa steg konstateras att ingen balans finns, utan att det är upp till individen att finna jämvikt i systemet. Det konstateras också att de allra vanligaste strategierna för att hantera stress är att lämna sitt arbete. Väldigt lite är alltså skrivet om hur man istället kan stärka individer i att bli trygga med att lämna jobbet på jobbet, samt hitta förmågor att återhämta sig. I analysen jobbar jag med vissa begrepp som återfinns i teorierna. Delsystem och maktmobilisering är ett exempel på det. Analysen har blivit hjälpt av teorierna genom att jag använt mig av en form av trattmetod där systemteorin har fungerat på ett mer allmängiltigt plan. Systemtänkandet har fått representera de gängse normer som finns, samt förändringar i livet som vi själva inte påverkar, på det mentala planet, utan som snarare handlar om yttre faktorer som att skaffa barn eller bygga hus. Empowermentteorier har då fungerat som en representation av det individuella, mentala och det vi medvetet gör för att uppnå en förändring av vårt sätt att se på något för att stärka vår förmåga till återhämtning. På det sättet har analysen gått från allmänt till specifikt. Att teorierna kompletterar varandra väl visar sig genom att det som på förhand uppfattas som en given individuell förmåga, att känna meningsfullhet i något, lämpligast analyserades genom att tillämpa systemteoretiska perspektiv. Det visar också att studiens resultat inte enkelt kan förstås genom antingen empowerment eller systemteori, utan att den individuella förmågan till och uppfattningen om aktiv fritid beror på både individuella faktorer samt sådant som ligger utanför individen. 4. Metod 4.1 Forskningsdesign Studien har en hermeneutisk ansats. Hermeneutiken handlar enligt Nyström (2021) om att tolka. Genom tolkning av information som exempelvis texter, kan man söka att förstå dolda innebörder i den informationen. Nyström (2021) fortsätter resonemanget med att hermeneutiska perspektiv har som mål att ge förslag på hur man ska förstå eller tolka information. Patel och Davidson (2019) skriver att forskaren i det hermeneutiska synsättet är subjektiv. Därför, menar de, är det viktigt att forskaren är medveten om sin egen förförståelse. När tolkningen av information görs, kan den enligt hermeneutiken pendla mellan objektet och subjektet. Det är alltså möjligt för forskaren att se på saken från både sin egen och den andres synvinkel (Patel & Davidson, 2019). Förförståelsens betydelse sammanfattas väl av Nyström (2021), där hon skriver att det som inte ryms inom vår förståelsehorisont ofta känns meningslöst, och att ny kunskap därför sällan kommer till utan någon förförståelse. Hermeneutiken är en vetenskapsfilosofisk skola som ingår i den kvalitativa ansatsen. Det kännetecknande för den kvalitativa forskningen är att den inte försöker kvantifiera. Vad som 10 av 31

14 förutom det kännetecknar kvalitativ forskning förefaller vara något omtvistat. För den här studien väljer jag att tolka kvalitativ forskning utifrån att den ska skapa meningsinnehåll. Forskningen ska förstå hur människor kan förhålla sig till sin omvärld och hur erfarenheter ger upphov till nya begrepp och associationer (Allwood, 2021). Forskningsdesignen har valts för att den av mig har ansetts som det lämpligaste sättet att undersöka mitt valda problem. 4.2 Förförståelse Patel och Davidson (2019) menar att förförståelsen består av forskarens teoretiska kunskaper kring något samt av de subjektiva och känslomässiga erfarenheter forskaren har. Min teoretiska kunskap inom ämnet är svag. Den kunskap jag har kommer från mina studier på socionomprogrammet och genom praktik inom socialtjänstens barnavård. På socionomprogrammet har kunskap om marginaliserade grupper och utsatthet lärts ut. Inblicken i socialtjänstens arbete har under utbildningen haft ett tydligt klientperspektiv. Därför kan den teoretiska kunskapen om en socialsekreterares återhämtning och förmåga att klara av arbetet sägas vara obefintlig. De subjektiva och känslomässiga erfarenheterna är däremot större. Jag har alltid haft en aktiv fritid, och med det menas att jag alltid haft en aktivitet som varit så viktig för mig att den upptagit en stor del av både min tankeverksamhet och tid. Förutom det har just den aktiviteten gjort att den stress jag eventuellt känt i vardagen tillfälligt försvunnit. Det har däremot inte varit så med alla former av aktivitet, vilket lett till reflektioner kring vad det är i aktiviteten som gör att den upplevs så avkopplande för mig. Det fenomenet låter sig nog inte enkelt förklaras. Det som däremot kan förklaras är om andra har samma syn på det, eller om man skulle kunna tänka på sin aktiva fritid annorlunda för att klara av sitt arbete bättre. En annan subjektiv förförståelse är den normativa synen på en aktiv fritid, alltså den som jag ständigt matas med via media och sociala medier. Jag tänker att jag inte kan vara den enda som blir påverkad av det, och fått uppfattningen att så länge man rör på sig eller har en fritid full av aktiviteter så kommer man att må bra. För visst är det så att all aktivitet, oavsett vilken, tar energi? Det är vad jag anser, och anser att det inte är aktiviteten i sig som kommer avgöra, utan hur den påverkar dig mentalt och vilken typ av återhämtning den ger. 4.3 Urval Jag har valt att göra ett strategiskt urval till denna studie. Ett strategiskt urval ska enligt Wide och Hakeberg (2021) användas när man vill välja studiedeltagare som kan bidra med kunskap om det man forskar på. De skriver vidare att heterogenitet ofta eftersträvas hos de man studerar avseende kön, ålder, erfarenhet och profession, och att forskaren bör redogöra för denna heterogenitet. Enligt Wide och Hakeberg (2021) bör studien ha mellan 5 och 25 deltagare. Urvalet för denna studie bestod av socialsekreterare som är yrkesverksamma inom socialtjänsten. Studiens syfte var att undersöka hur just socialsekreterares syn på aktiv fritid är och därför var kriteriet yrkesverksam viktigt. Rekryteringen började med att jag författade ett rekryteringsbrev som jag skickade per mail till anställda vid ett socialkontor i en mindre kommun i norra Sverige 11 av 31

15 (se bilaga 1). I brevet angavs vad studiens syfte var i stort, hur datainsamlingen skulle ske samt att deras samtycke när som helst skulle kunna återtas. I brevet framgick även mina kontaktuppgifter så att potentiella deltagare skulle kunna anmäla sitt intresse. Efter att brevet skickats ut fick jag återkoppling från fyra socialsekreterare, vilka sedan blev mina studiedeltagare. Intresset för studien var inte överväldigande. Detta kan berott på att kommunikationsvägen var en e-post adress som är av allmän karaktär, och som därför inte nödvändigtvis kontrolleras med samma noggrannhet av socialsekreterarna som den personliga e-posten. Det kan också helt enkelt vara en bekräftelse på socialsekreterarnas stora arbetsbörda. För anonymitetens skull så förenklar jag hur jag kom i kontakt med både kommunen och socialsekreterarna. Detta skedde genom att jag skickade mail till socialtjänstens e-postadress som finns angiven på kommunens hemsida. En mer utförlig redogörelse för tillgången till socialsekreterare riskerar att i för stor utsträckning möjliggöra att socialsekreterarna kan identifieras. Att endast ett socialkontor kontaktades har sin grund i min uppfattning av att personal inom den kommunala socialtjänsten är svår att få tillgång till. Denna uppfattning baseras på olika studentuppsatser jag läst under detta arbetets gång, men givetvis också på det låga antal deltagare jag kunde rekrytera. Många studenter vittnar om att vägen till en socialsekreterare är lång, och måste ofta gå en krokig väg genom administrativ personal, enhetschefer för att slutligen nå målgruppen. Då jag redan hade viss tillgång till ett socialkontor, och då tiden är begränsad, valde jag att inte lägga tid på en mer tidskrävande rekryteringsprocess än nödvändigt. 4.4 Datainsamlingsmetod I denna studie har semistrukturerade intervjuer använts som metod. Det är en metod som är väldigt vanlig i kvalitativ forskning och som enligt Bryman (2018) är väldigt flexibel. Det är också flexibiliteten som gjort den så populär. Med flexibilitet i en intervju menar Bryman (2018) att fokuset ligger på hur intervjupersonen uppfattar och tolkar ett fenomen. Intervjupersonens upplevelser är viktiga att fånga upp för att kunna förklara och förstå de händelser och mönster som ligger till grund för det man studerar. Den semistrukturerade intervjun lämnar således plats för intervjupersonens uppfattningar och berättelser. Dessa kan sedan följas upp av intervjuaren och utvecklas för att få ett rikare och djupare material (Bryman, 2018). Wide och Hakeberg (2021) menar att den kvalitativa forskningsintervjun ska generera språkliga utsagor som forskaren sedan kan analysera. Intervjun måste då vara öppen och intervjuaren behöver vara förberedd och insatt i ämnet som beforskas. Mina frågeställningar var från början något vaga, och svåra att definiera. Jag hade dock en klar bild av vad jag ville med studien, och kunde på det sättet förklara och motivera den för mig själv, handledaren samt studiedeltagarna. När tiden för intervjuerna kom hade frågeställningen preciserats något då jag hade tagit del av aktuell forskning på området. Den aktuella forskningen hjälpte mig inte i fråga om att precisera frågorna till deltagarna, utan snarare att förtydliga för mig själv vilka frågor som behövde ställas. Det gjorde också att min ursprungliga tanke blev något reviderad från att handla om utbrändhet till att handla om stress generellt. För att kunna hitta svaret på mina frågeställningar fann jag intervjuer som den mest lämpliga metoden. Intervjuerna utfördes i tre av fyra fall på det kontor där tjänstemännen är verksamma. I det sista fallet utfördes intervjun digitalt via Microsoft Teams. Enligt Wide och Hakeberg (2021) är det 12 av 31

16 viktigt att den som blir intervjuad kan känna sig bekväm på platsen, samt praktiskt kunna ta sig till den. Kontoret kändes därför som en bra plats att utgå från, då det innebar att jag fick sitta i ett rum enskilt tillsammans med deltagaren utan några yttre störningsmoment. Den intervju som skedde digitalt kunde av praktiska anledningar inte genomföras på plats, men ledde enligt mig inte till försämrad kvalitet. Genomförandet av intervjuerna upplevdes som uppsluppet och tryggt. Deltagarna pratade fritt och delade med sig av både sina känslor och erfarenheter. Alla intervjuer spelades in med hjälp av min mobiltelefon. Bryman (2018) menar att det i intervjusituationen är viktigt att intervjuaren är uppmärksam och närvarande, varför anteckningar inte är att föredra. Att spela in intervjun menar han också leder till att forskaren får en rikare redogörelse för vad som sägs, men framförallt hur det sägs. En annan fördel med digitala inspelningar menar Bryman (2018) är att det underlättar transkriberingen. Kvaliteten på den digitala inspelningen är generellt god, vilket minskar risken för att intervjuaren missuppfattar något, eller inte uppfattar det alls. Genom att spela in samtalet kunde mitt fokus ligga på att vara närvarande i intervjun genom att kunna se deltagarna i ögonen och uppfatta både språk och känsloyttringar såsom leenden. Min uppfattning är att det också gav deltagarna en trygghet i att kunna dela med sig, samt ledde till ett samspel som hade varit svårt att få till om jag under intervjun varit tvungen att anteckna. Till intervjun formulerades en intervjuguide som skulle fungera som en utgångspunkt i intervjun (se bilaga 2). Frågorna var tänkta att ha både ett systemteoretiskt samt empowermentinriktat perspektiv. Till frågorna formades några underfrågor, som skulle fungera som ett stöd i att hålla rätt riktning i samtalet. Detta var till stor hjälp då jag under intervjun märkte att det är fort gjort att hamna i utläggningar om organisationens brister när det kommer till ens personliga förmåga att återhämta sig. Bryman (2018) menar att den kvalitativa intervjun inte omfattas av samma krav på att frågorna ska vara avgränsade och ställas på samma sätt och i samma ordningsföljd som i kvantitativ forskning. Intervjuaren har med andra ord en del frihet när det kommer till hur frågorna ställs. Detta var också framträdande i mina intervjuer, då olika frågor utvecklades olika mycket av olika deltagare. Tonvikten låg på grund av det inte nödvändigtvis på samma frågor under intervjuerna. I mitt fall hade jag ett relativt tydligt fokus och en bild av vad det var jag ville undersöka, varför en semistrukturerad intervju är att föredra (Bryman, 2018). Min uppfattning är att deltagarna upplevde frågorna som relevanta, och därtill intressanta. Detta märktes genom att deltagarna blev eftertänksamma och i vissa fall reviderade sina svar efter en kortare reflektion. Intervjuerna tog mellan 35 och 55 minuter att genomföra, vilket var inom den tidsram som jag på förhand hade bestämt att förhålla mig till. Att intervjuerna skilde sig åt i tid berodde delvis på att respondenterna svarade mer eller mindre utförligt på frågorna, men även på att jag blev bekvämare i min roll som intervjuare och fick nya uppslag och ny inspiration från tidigare intervjuer. Att vissa intervjuer tog längre tid kan alltså i stor grad ha påverkats av att jag som intervjuare ställde fler följdfrågor och visste vad jag ville att respondenterna skulle utveckla. Till skillnad från vad Bryman (2018) gör gällande om att transkribera längst vägen, har min transkribering skett efter att alla intervjuer var klara. Detta beror till stor del på att intervjuerna 13 av 31