R-2004/1426 Stockholm den 20 januari 2005

Transkript

1 R-2004/1426 Stockholm den 20 januari 2005 Till Justitiedepartementet Ju2004/11207/BIRS Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 7 december 2004 beretts tillfälle att yttra sig över promemorian Lag om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut. Inledning Advokatsamfundet har den 20 februari 2003 yttrat sig över utkast till proposition om antagande av rambeslut om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial. I yttrandet avstyrkte samfundet att rambeslutet skulle antas, delvis på grund av att konsekvenserna av ett antagande inte rimligen gick att förutse i avsaknad av lagförslag om genomförandet, delvis på annan, mer principiellt baserad kritik av ömsesidigt erkännande som grund för straff- och straffprocessrättsligt samarbete. Samfundet vidhåller den kritik som då anfördes. Yttrande bifogas som bilaga. Den lagstiftning som nu föreslås för att genomföra rambeslutet kan samfundet i huvudsak lämna utan erinran. I några avseenden, som anges nedan, har samfundet avvikande uppfattningar. Vägransgrunderna Frågan om dubbel straffbarhet I promemorian görs bedömningen att det som vägransgrund (s. 45 f.) i de fall som rambeslutet medger det inte bör införas ett krav på dubbel straffbarhet. En konsekvens av detta är att ett frysningsbeslut kan komma att verkställas i Sverige, trots att någon efterföljande verkställighet inte kan komma att ske på grund av krav på dubbel straffbarhet i den lag enligt vilken verkställigheten slutligt skall ske. Detta är givetvis en otillfredsställande ordning. I den mån det är en förutsättning enligt den lagstiftning enligt

2 vilken verksällighet kan komma att ske att det föreligger dubbel straffbarhet bör ett sådant krav också uppställas i den nu aktuella lagstiftningen. Immunitet och privilegier Samfundet delar den bedömning som görs i promemorian (s. 49) att vägransgrunderna inte bör tolkas alltför snävt och att sådana meddelanden som omfattas av 27 kap. 2 rättegångsbalken bör vara undantagna ett frysningsbeslut. Detsamma bör enligt samfundets mening dock också gälla meddelanden som är under befordran och som inte skulle ha kunnat tas i beslag hos mottagaren (jfr 27 kap. 3 rättegångsbalken). Författningskommentaren I författningskommentaren till 3 kap. 5 förslaget till lag om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut sägs (s. 76) beträffande punkten 3 att kravet i andra meningen 27 kap. 2 rättegångsbalken beträffande viss minsta föreskrivet straff är uppfyllt i den situationen att gärningen inte är straffbelagd i Sverige men att det i den andra staten är föreskrivet ett sådant straff (detsamma borde då också rimligen gälla den situationen att gärningen i Sverige är straffbelagd men med ett lägre minimistraff). Uttalandets överensstämmelse med lagens ord är minst sagt bristfällig och ett minimikrav är att, om detta skall gälla, det kommer till uttryck i lagtexten. Det ger emellertid också uttryck för en märklig princip. Det är en sak att verkställighet i vissa fall kan ske, trots att dubbel straffbarhet inte föreligger, men när man är i sådana situationer att integritetsskyddet ansetts väga så tungt att de straffprocessuella tvångsmedlen vid en svensk utredning inte får genomslag annat än vid utredning av de grövsta brotten bör ett motsvarande skydd gälla också vid en begäran om internationell verkställighet. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg

3 Bilaga R-2003/0099 Stockholm den 20 februari 2003 Till Justitiedepartementet Sveriges advokatsamfund har på remiss fått utkast till proposition om Sveriges antagande av rambeslut om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial. I anledning därav anför samfundet följande. Sveriges advokatsamfund anser att den princip om ömsesidigt erkännande som rambeslutet är en följd av kommer till för ensidigt uttryck. Vidare anser samfundet att beredningsunderlaget för ett ställningstagande till om rambeslutet bör antas är otillräckligt. Samfundet avstyrker därför att det antas. Advokatsamfundet har i olika sammanhang kritiserat den metod som tillämpas för antagande och genomförande av rambeslut. Kritiken har rört dels att beredningen varit bristfällig så till vida att de instanser som synpunkter inhämtats från varit få och att den tidsram som stått dessa till buds varit kort, dels att konsekvenserna av ett antagande av ett rambeslut inte gått att förutse på grund av att något färdig analys av lagstiftningsbehovet och ställningstaganden från regeringens sida i väsentliga hänseenden inte redovisats. Liknande kritiska synpunkter har framförts av bl.a. Konstitutionsutskottet (bet. 2002/03:KU10 s. 63 f.) och Lagrådet (yttrande angående förslag till lag om terroristbrott m.m., 13 december 2002). Samfundet konstaterar nu att kritiken tillgodosetts i ett hänseende. Ett mer normalt remissförfarande har tillämpats beträffande utkastet till proposition. I väsentliga hänseenden kvarstår dock de brister som samfundet tidigare påpekat. Förslag till lagtext som gör att konsekvenserna av ett antagande av rambeslutet går att förutse med rimlig säkerhet saknas. Vidare lämnas i utkastet i viktiga hänseenden t.ex. i fråga om

4 vilken myndighet som skall pröva om en utländsks myndighets beslut om frysning skall verkställas i Sverige (s. 23) och hur rätten till överklagande skall utformas (s. 26) öppet hur en framtida svensk reglering skall se ut. Enligt samfundets mening är det djupt otillfredsställande att ett beslut om att anta rambeslutet skall fattas på ett sådant underlag. Också andra skäl talar emot ett antagande. Som samfundet i andra sammanhang konstaterat grundas rambeslutet på principiella tankegångar om ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas rättsordningar och rättsliga beslut. Ett faktum som knappast kan förnekas är emellertid att medlemsstaternas rättsordningar skiljer sig åt, dels avseende regelverkens innehåll, t.ex. förutsättningar för straffprocessuella ingripanden, dels avseende rättsväsendets uppbyggnad, funktion och effektivitet. Rambeslutet innebär att Sverige förbinder sig att godta beslut om frysning fattade i samtliga medlemsstater utan möjlighet att göra en materiell prövning av t.ex. styrkan av misstankegraden eller möjlighet att tillämpa svenska regler i vart fall inte alla som på grund av skyddsvärda intressen innebär begränsningar i myndigheters rätt att ingripa mot enskilda. Det är enligt samfundets uppfattning ett märkligt uttryck för en princip om ömsesidigt erkännande att låta den stats reglering som ger den enskilde det sämsta skyddet mot ingripanden vara den nedersta gränsen för enskildas skydd i hela unionen. Är det inte rimligt att kräva erkännande också av det längre gående skydd som enskilda länder funnit vara adekvat i den egna rättsordningen? Att sedan en prövning av den ansökan om internationell rättslig hjälp som skall åtfölja beslutet om frysning ger möjlighet att beakta den interna regleringen förändrar inte det nu sagda. Den lagstiftningsteknik som tillämpas i rambeslutet med förbud mot krav på dubbel straffbarhet avseende vissa i en lista upptagna brott är tidigare tillämpad i rambeslut om en europeisk arresteringsorder. Samfundet har i yttrande den 7 mars 2002 till Justitiedepartementet över delning av proposition om antagande av det rambeslutet starkt kritiserat den tekniken och anförde då följande. Som påpekas i propositionen är den principiellt viktigaste nyheten i rambeslutet att kravet på dubbel straffbarhet slopas i vissa fall. Det resonemang som leder fram till det goda i detta är inte övertygande. I propositionen redovisas dels de traditionella skäl som brukar åberopas till stöd för krav på upprätthållande av dubbel straffbarhet (förutsebarhet och rimligheten i sig att utlämning sker för en gärning som inte är straffbar i det land som skall verkställa utlämningen), dels argument i andra riktningen. Frånsett konstaterandet att ändringen inte skulle innebära så stora förändringar i sak (vilket väl leder till slutsatsen att någon större skada inte är skedd om kravet behålls) och diskussionen om tekniska skillnader i kriminalisering i olika länder (där det bl.a. kan noteras att några exempel på där detta inneburit hinder för utlämning inte ges) koncentreras resonemanget kring den omständigheten att de brottstyper som listan tar upp redan är kriminaliserade i Sverige (och de andra medlemsstaterna). Detta konstaterande ifrågasätter samfundet starkt. Det mest uppenbara exemplet är sannolikt deltagande i en kriminell organisation men också andra tveksamheter finns; vad betyder t.ex. terrorism och IT-brottslighet? Listan saknar uppseendeväckande nog definitioner av brotten i den. Kombinationen av att den utfärdande staten såvitt kan utläsas av rambeslutet har tolkningsföreträde till om ett brott är hänförligt till den och att ett överlämnande skall ske utan någon prövning av

5 om dubbel straffbarhet föreligger leder till slutsatsen att det i åtskilliga fall finns uppenbara risker att ett överlämnande kan komma att ske för gärningar som inte är straffbelagda i Sverige. Detta är enligt Advokatsamfundet inte en tillfredsställande ordning. Samfundet erinrar om ett uttalande som gjordes i propositionen Sveriges tillträde till 1996 års EU-konvention om utlämning (prop. 2000/01:83 s. 43) rörande frågan om Sverige skulle reservera sig mot en bestämmelse i den konventionen om att kravet på dubbel straffbarhet under vissa omständigheter skulle vara undantaget viss brottslighet: Att införa undantag från kravet på dubbel straffbarhet skulle emellertid innebära en principiell nyhet i den icke-nordiska utlämningslagstiftningen. Med hänsyn till de invändningar som i enlighet med det tidigare sagda kan riktas mot en sådan ordning, bör frågan underkastas mer ingående överväganden än vad som är möjligt i detta ärende. I svensk lagstiftning uppställs för verkställighet av en begäran om internationell rättslig hjälp avseende husrannsakan eller beslag från en stat inom EU visserligen inget krav på dubbel straffbarhet. Den kritik som ovan redovisats beträffande den tillämpade lagstiftningstekniken har ändock bärkraft. Det är inte tillfredsställande att tillämpligheten av bestämmelser i en rättsakt görs beroende av huruvida en misstanke om brott hänförs till ett i en odefinierad lista över brottstyper upptaget brott. Avslutningsvis påpekar samfundet att de vägransgrunder som upptas i artikel 7 är väl snävt utformade. Det är t.ex. svårförståeligt att ett beslut om frysning såvitt samfundet förstår måste erkännas och verkställas, trots att det omedelbart av beslutet framgår att en senare inkommen begäran om internationell rättslig hjälp inte kan bifallas. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Axel Calissendorff