ska säga att kycklingen smakade bra, en kod, som om det var tolv år och lekte en

Transkript

1 När hjärtat har väntat Leendet från söndagen får henne att drömma sig bort. Hon kan fortfarande inte tro det. Snart är Åke där. Om igen rättar Berit till kuddarna i soffan. Listerna och dörrkarmarna skiner vita, golven är nyvaskade. I köket öppnar hon en vinflaska, en svag bouquet sprider sig, hon andas in känslan av fest. Ett ömsesidigt utbyte, syret i luften ger vinet karaktär, den sista smakhöjningen som skiljer det från det mediokra. Som med Åke. Ord och tankar som går in i varandra ger mening. Ensamma gör de ingen nytta, det har varit alltför många ensamma tankar de senaste åren. Första gången fikade de på konditoriet vid torget. En kaffekopp blev två och tre, Åke visade ingen brådska, hans mun gick och de skrattade tillsammans, mer än hon hade trott att de skulle göra. När hon följde honom till bussen var det precis att benen bar. Han ville träffa henne igen, nämnde det i förbifarten, ändå minns hon det ord för ord, hans leende var där när han sade det. Dagen efter bestämde de att han skulle komma på fredagskvällen, hon lovade honom middag. Samtalet var kort, det var inte samma sak när han inte var där. När hon lagt på luren undrade hon hur länge han tänkte stanna, hur gjorde man nuförtiden, kanske väntade han sig att sova över. Mandelkyckling och potatisgratäng, Berit har förberett maten, nog för en hel vecka åt henne själv, men det är annorlunda med karlar. Karlar! I många år har hon låtit bli. För barnen? Sanningen är att hon inte vågat. Kanske är hon modigare nu. Hon sätter ugnen på 175 grader. Bara en halvtimme kvar! På tu man hand med en man igen, hon känner honom knappt, men ändå, han har vilat i hennes bröst hela veckan. Bara för sin närmsta väninna har hon berättat, Ann- Katrin. Nu ångrar hon det. Ann- Katrin har bett att få ringa klockan elva. Naturligtvis är det fånigt, Berit ska säga att kycklingen smakade bra, en kod, som om det var tolv år och lekte en lek. Inte är Åke farlig och kanske är han inte ens kvar när hon ringer. Kanske är han inte ens kvar, Berit går ut ur köket, knycker med huvudet, kanske är han kvar. I gästrummet lägger hon fram sängkläder, men hon bäddar inte, vill inte att det ska se ut som att hon planerat för natten. Hon skulle ha frågat med en gång, nu är det för sent. Är hon klar över vad hon själv vill? Det blir kort om han går efter att de har ätit. Kvart i sju ställer hon in maten i ugnen, fyller två vinglas. Han tycker om italienska viner, de pratade om så mycket på konditoriet, hon har valt ett från

2 Toscana, dyrare än hon tänkt sig. Berit känner hur pulsen slår. Salladen står på bordet, ljusen ska hon tända när han kommer. Hon sätter sig i vardagsrummet, sluter ögonen, förnimmer Åke bredvid sig i soffan. Han lägger sin arm omkring henne, den senaste veckan har han gjort det många gånger. Om hon lutar sig fram glider armen ner på höften. Telefonen ringer. Besvikelse far genom kroppen, förhinder, ångrar han sig? Men det är inte Åke. Ann- Katrins nummer i displayen lugnar henne. Jo, kycklingen blev bra, säger hon pliktskyldigt. Men den står fortfarande i ugnen. Ring klockan elva! Hon tittar till maten, lägger aluminiumfolie över gratängen, hon smakade på den dagen innan, hoppas att Åkes goda figur inte beror på att han är kräsen. Kanske är han redan på väg upp längs gatan, kanske går han på trottoaren på andra sidan vägen, räknar husnumren, nyfiken på det gula huset som hon beskrivit för honom. Hon ser ut genom vardagsrumsfönstret, ännu syns han inte till. Borde han inte komma i tid första gången han är på besök? Åter vänder hon tillbaka till konditoriet. Vad var det som fick det att pirra så? Och som gör att det fortsätter pirra. Kanske är längtan efter någon större än hon har erkänt för sig själv, längtan efter att vara nära. Är det likadant för Åke? Vad ser han i henne? Hon minns bara den mjuka rösten och brottstycken av vad han berättade. Hade han haft många affärer? Läste hon inte något om överfall i tidningen? Hon tänker på leendet istället. Leendet från konditoriet som kom plötsligt och värmde tryggt långt in i själen. Hon går in i sovrummet, rättar till täckena. I garderoben ligger kläder som hon ska ha på sig nästa dag, om han stannar. Då slår det henne, om Åke planerar att sova över har han med sig ombyte till dagen efter. Och tandborste och duschtvål. Om han har en väska med sig så vet hon. Förnöjt ler hon på vägen ut ur sovrummet. I dörrposten stannar hon till, ska dörren vara öppen eller stängd? Hon lämnar den på glänt. När klockan i hallen slår sju känner hon det i hela kroppen. Hon sneglar in i sovrummet. Ett kort ögonblick föreställer hon sig deras kroppar tillsammans, men fullföljer inte tanken. Den passar inte när man träffas för andra gången. Inte i hennes ålder. Ändå sprider sig spänningen från magen och neråt, och plötsligt tar den överhanden. I sovrummet river hon av de gamla lakanen och bäddar med rena i dubbelsängen. Hon har legat ensam i den sedan skilsmässan. Alltför länge har hon känt hur stor och tom den är. Många gånger har hon längtat efter någon att krypa intill. Rena sängkläder som hängt ute på tork, de doftar friskt,

3 kanske är det lättare att våga då. Hon lämnar dörren till sovrummet öppen, det ser ljusare ut så, och mer inbjudande. Minuterna går. Ett obehag smyger sig in och blandar sig med spänningen som stegrats genom hela dagen. Från ugnen sprider sig dofterna av kyckling och potatisgratäng, en rätt hon ätit många gånger. Ensam. Om han inte kommer är allt förgäves, alla bestyren och all längtan. Men han är ännu bara några minuter sen, hon behöver inte oroa sig, även om hon tycker att han kan passa tiden, för hennes skull. Klockan på ugnen lyser 19:09, sedan 19:10 och 19:11. Hon rättar till blusen, inga fläckar, inga skrynklor. Tändstickorna ligger framme, hon sänker temperaturen i ugnen till 150 grader, lägger fram grytlapparna som hon tvättat samma morgon. Sjutton minuter över sju ringer dörrklockan. På två sekunder flyttar sig Berit från köket ut i hallen. Åke uppenbarar sig med samma leende som på konditoriet. I ena handen håller han en stor bukett med röda rosor, i den andra bär han med fast grepp på en väska. Berit stirrar på väskan, väger den i tanken, ler belåtet åt resultatet. Kom in, säger hon. Kom in. När Åke vaknar nästa morgon ser han in i ett par klarblå ögon. Han ler. Inte med leendet som Berit bedyrade att hon tyckte om, men han ler. Det är ett ögonblick att ta vara på, dyrbart, en chans som sällan återkommer. Visst njöt hon också, han är säker på det, när hennes väninna ringde var hon noga med att tala om hur gott maten smakade. Nu ligger hon tyst, men hennes skratt från kvällen klingar fortfarande i hans öron. Han tar fram kameran, knäpper ett par bilder, dokumenterar. Kvinnan som han mötte på konditoriet. Genom en glipa i gardinen ger solen hennes hår en ljus lyster. Försiktigt fäster han en lock bakom örat och pussar henne i pannan. Hon är kall. Med ett lakan skyler han hennes kropp och blodfläcken som bildats nedanför ena tinningen. God morgon, viskar han och lägger tillbaka rörtången i väskan.