I mitt hjärtas trädgård. av Margot Haglund

Transkript

1 I mitt hjärtas trädgård av Margot Haglund

2 Bildspelet "I mitt hjärtas trädgård" presenterades vid en samling i Immanuelskyrkan, Stockholm våren Alla bilder är kopior av Margots originalbilder i akvarell eller olja. Bilderna spänner i tiden från 1970-talet till hösten Porten till klosterträdgården blev hennes sista symboliska akvarell.

3

4 6

5 Den här bilden är till ett barnbarn som nu hunnit bli tre år. Han står på toppen av sitt vetande. Det kan bli så flera gånger i livet innan man inser hur lite man vet. Då får man börja om på nytt. För många år sedan stod jag på toppen av vetande tillsammans med mina kamrater. Vi var i början av vår terapeututbildning och tyckte vi kunde en hel del. Det kom en gästföreläsare en gammal psykiatriker och terapeut. Han hade sett och hört så mycket. Vi förstod att vi bara var i början. Han talade om sin inre trädgård. Vi blev rörda, berörda. Jag förstod att mitt inre berörs av den andres inre. Kontakten med mitt inre är livsviktigt för att leva. Och låta andra leva!

6 Där är bakgrunden till bildspelet, I mitt hjärtas trädgård. Mycket är svårt att fånga i ord. Jag kom att tänka på att jag kan komplettera med mitt andra språk, att måla. Speciellt de senaste 7 åren har det varit en väg för mig att formulera det som egentligen inte har några ord. Den här bilden är från en period som också var en kamp med språket, från norra Wales.

7

8 Det har passerat många växtsäsonger i min och säkert också i era trädgårdar. Ibland har det yttre livet varit så rörligt och rörigt att det inre växandet fått skett på egen hand. Som när den här bilden målades. Som när jag var småbarnsmamma och senare i ett yrke som förde mig till människor med stora behov. Men jag är tacksam för de stunder när blicken vänds inåt. Det kan ske så oväntat ibland. En gudstjänst när plötsligt allt yttre tonar bort för det som händer på insidan. Eller ett möte med en människa, stor eller liten, som träffar det mest centrala i livets mening. Här är en bild på ett möte mellan min yngsta flicka Emma och hennes bästa kamrat Leo ungefär 3 år gamla.

9

10 Känslan som växte fram när jag målade den här bilden handlar om att livet ständigt förnyas. Under tiden jag målade den kände jag mig så lycklig och fri. Erfarenhet från de sista åren, är att livet förnyas. Det finns en källa där vatten rinner upp ständigt. Som får det också att blomstra runtomkring. Så är vi skapade vi människor, med enorma resurser. Om vi ger den inre trädgården en chans, så kan livet ständigt förnyas. Jag hittade en intervju som var gjord för många år sedan. Frågan jag då fick var vad jag önskade att mina barn skulle få med sig ut i livet. Jag svarade då: att känna igen vad som är kärlek. Det svaret håller för mig än idag. Jag tror det är kärleken som ger livet mening och sammanhang. Som gör oss beredda att ge likaväl som att ta emot. Som gläds åt det som håller men också ser med ömhet på det som brister. Som vågar tro att mitt inre hör ihop med ditt inre. Som kan beröra och beröras av ditt inre.

11

12 Efterskrift Margot Haglund Sundbyberg Margot Haglund, Sundbyberg, har avlidit 64 år gammal. Hon var tidigare föreståndare för diakonutbildningen inom Svenska Missionskyrkan och sedan psykoterapeut anställd av Immanuelskyrkan i Stockholm var året då drömmen gick i uppfyllelse. Margot var färdig med utbildningen till psykoterapeut och arbetade dels i samarbete med Centrumkyrkan i Farsta, dels i Immanuelskyrkan, Stockholm. Drömmen handlade om att lyssna på och stödja människor som behövde någon att dela livet med. Många är de människor som idag känner tacksamhet för enskilda stunder i samtalsrummet som gjort livet möjligt att leva vidare trots upplevelser och erfarenheter som talat för motsatsen var året då den svåra sjukdomen debuterade, den som till en början sades vara åldersrelaterad men som senare visade sig vara cancer i skelettet med konsekvenser under nästan ett decennium, omöjliga att beskriva med ord men konkreta och påtagliga med olika intensitet under åren som gått. Samtalen upphörde inte, orden och närvaron fick större djup och innehåll. Den som levat nära bristningsgränsen är väl skickad att möta människor i sorg och utsatthet. Det fanns något hos Margot som inte enkelt låter sig beskrivas. Det finns, hos vissa människor, en inlevelseförmåga och samtidigt en utstrålning som gör att de för alltid kommer att finnas kvar i våra minnen och tankar, vi som fått förmånen att vara i närheten och dela livets frågor och mysterium. Som diakon och terapeut i Svenska Missionskyrkan arbetade Margot professionellt med verktyg hon försett sig med under livsresan. Där fanns akademiska studier i beteendevetenskap, där fanns otaliga samtal med människor i olika livssituation, där fanns stöd av familj och vänner som insåg att de inte kunde behålla Margot för sig själva. Det var ju så många som levde på samtalen och stunderna av närvaro i hennes närhet var det året då samtal och terapier avslutades och knöts ihop. Margot ville inte lova mer än hon kunde hålla och jag tror hon anade vad som skulle komma. Liggande på soffan hemma i Sundbyberg kallade hon till sig konfidenter och mitt i sin skröplighet förmedlade hon liv och framtidstro var året då Margot lämnade oss. Hon somnade in hemma i bostaden omgiven av sina närmaste. Det var så hon ville ha det och så blev det. Hon hade förberett det som hon visste skulle komma. Idag minns vi glimten i ögat och de väl avvägda orden. Vi minns den stora omsorgen om enskilda människor och den delade erfarenheten av att livet sannerligen inte är okomplicerat. De senaste årens transfusioner, frakturer och kurer har haft sin betydelse men nu minns vi människan som så generöst levde för andra. För många år sedan hade Margot, i Björneborg i Värmland, en intensiv gudsupplevelse som följde henne hela livet. Upplevelsen talade om en närvaro som aldrig skulle göra henne ensam. Det gällde också nu, på andra sidan om den gräns vilken vi alla närmar oss. OLLE ALKHOLM (Sändaren no 5, 1 februari, 2012 sid 19)

13 Andra böcker av Margot Haglund Livet som det är (2013) Så vackra texter, och starka. Man blir alldeles stilla inombords och det är lätt att släppa taget och gråta en skvätt. Det är så sällsynt idag att få ta del av en så sann och äkta människokärlek. Och kärlek till livet. (Birgitta Leygraf) Barndomen hade för Margot en mörk sida med en mor och en mormor som led av psykisk sjukdom. I flera av texterna som valts ut tar hon upp barndomsvillkoren, om relationer som skadar och relationer som läker. Mot den bakgrunden var näckrosen hennes favoritblomma som hon gärna såg som en symbol för sitt liv. En blomma mot mörk bakgrund men med djup förankring. Omslagsbilden är en oljemålning Flickan som fångar solsken som Margot målade år Målningen var till en av hennes barnbarn men den kan även karakterisera Margot. Solstrålarna kan ses som relationer vilka för Margot var livsluft. Hon kunde konsten att ge bibelord och tro liv. Hon fångade känslor och upplevelser i bibeltexter som banade väg för den Gud som var centrum i hennes liv. För Margot var relationer något som genomsyrade livet. Främst den till Gud, men i hög grad också till människor hon mötte. Hennes närvaro och lyhördhet var unik och hon kunde konsten att möta var och en. Detta bidrog till att det hon förkunnade i ord blev något som berörde många på djupet. Trots att det är flera år sedan Margot skrev texterna är de aktuella idag. Kanske för att det Margot skrev var så nära kärnan för både livet och tron Läs gärna mer om författarna och böckerna! Se: Beställ gärna böckerna via AdLibris eller Bokus Livet som det är Margot Haglund