Vi erövr ar verkligheten bit för bit genom att vi får ett språk för våra erfarenheter. Ett barns språkutveckling är ett fascinerande skådespel, en

Transkript

1 o m e r f a r e n h e t o c h s p r å k Vi erövr ar verkligheten bit för bit genom att vi får ett språk för våra erfarenheter. Ett barns språkutveckling är ett fascinerande skådespel, en skapelseakt där verkligheten växer allteftersom barnen benämner tingen runtomkring sig. Processen fortsätter hela livet. Vi ger språk åt alltmer komplicerade förhållanden, och vår verklighet vidgar sig. I själva benämnandet, förmågan att ge ett språk åt tidigare okända ting eller förhållanden, ligger också en maktfråga. Vi bemäktigar oss tingen och verkligheten genom att benämna och beskriva. Vetenskapligt arbete går ut på att be, skriva, och när beskrivandet väl är fullständigt har människan makt över ännu en del av verkligheten. Oftast tänker vi oss vår verklighet som objektiv och konstant. Den är som ett stort okänt landskap som vi erövrar bit för bit. Landskapet är för stort för att vi ska hinna lägga allt under oss. Men i princip skulle det vara möjligt bara vi fick tid på oss. Man kan också tänka sig frågan om verkligheten på ett mera subjektivt sätt. Det finns i Olof Lagercrantz utsökta bok»om konsten att läsa och skriva» ett härligt exempel på detta. En liten flicka, som just är inne i processen att lära sig tala, springer efter 23

2 en fjäril. Hon ropar ä - i, ä - i! I ordet fjäril finns alltså ännu bara vokalerna. Och författaren undrar, om flickan upplever fjärilen i all sin storslagenhet eller om hennes upplevelse av fjärilen är lika begränsad som språket. Det är en spännande filosofisk fråga om det finns en objektiv verklighet oberoende av oss som observerar den eller om verkligheten är subjektiv i den meningen att den blir till för den som observerar och benämner den. Den nya fysiken visar att en betraktare påverkar verkligheten på mikroplanet. Det verkar som om verklighetens innersida har mer av relation än av»ting» över sig. I det enskilda fallet, för var och en av oss, finns det säkert en relation mellan språk och verklighet. Hur den relationen ser ut kan vara osäkert, men att språklöshet kan betyda verklighetsförlust är uppenbart. Relationen mellan erfarenhet och språk är inte så enkel att det, som i det språk- och verklighetserövrande barnets fall, alltid handlar om erfarenhet först och språk sedan. Det tillhör kulturoch traditionsförmedling, uppfostran och utbildning, att vi far ta emot språk för erfarenheter vi ännu inte har. Många gånger kan det ta ett helt liv att fylla ord, som vi tagit emot i barndomen, med innehåll. Detta gäller inte minst ord som har med livstolkning att göra. Vi kan därför likna sambandet mellan språk och erfarenhet vid det vi kallar en hermeneutisk cirkel. Språk söker erfarenhet, och erfarenhet söker språk. Vi kan ofta inte säga vad som kommer först och vad som följer efter. Språk kan vara antaganden om verkligheten som tvingar oss att utforska verkligheten ännu mer, så att språket antingen blir bekräftat eller motsagt. Vi kan också likna detta samband mellan språk och erfarenhet vid en karta och den verklighet kartan vill beskriva. Oftast har verkligheten blivit»benämnd», tecknad, på kartan. Men vi 24

3 kan också tänka oss det motsatta. En karta tvingar oss ut på upptäcktsfärder. Kartbilden använder vi också när vi talar om den inre kartan, den föreställning om verkligheten vi tillägnat oss och bär på. Den inre kartan konfronteras ständigt med den yttre verkligheten och i bästa fall korrigeras den också av erfarenheter som säger att verkligheten är annorlunda än vad den inre kartan anger. Detta kan vara en smärtsam process. Vi blir gärna beroende av våra inre kartbilder, och vi kan vara beredda både att slåss för deras riktighet och förneka erfarenheter vi faktiskt gjort. Inte minst inom den religiösa sfären av tillvaron förekommer detta vaktslående om en mottagen inre karta gentemot erfarenheter som ifrågasätter kartan/språket. Språk kan dölja verkligheten för mig och fungera avskärmande. Språk kan tjäna både sanning och lögn. Språk kan ha olika funktioner i förhållande till erfarenhet. Vi kan tala om ett fixerande språk, som är exakt till sin karaktär. En alldeles bestämd erfarenhet låses fast, fixeras, i en bestämd språkform. Det bästa exemplet på ett sådant fixerande språk är väl de vetenskapliga formlerna. Av dem krävs exakthet, så att det inte ska finnas något utrymme för olika personliga erfarenheter och tolkningar. Vem som än gör ett experiment enligt en given serie formler ska komma till samma resultat. Motsatsen är det sonderande språket. Det är ett öppet språk som letar sig mot människors erfarenheter och vill ge utrymme åt olika människors olika erfarenheter. Ett bra exempel på sonderande, öppet språk är poesin. Man kan aldrig säga, att så och så betyder de olika poemen och något annat får de inte betyda. Sonderande språk antar gärna bildkaraktär. Bildspråket måste tolkas utifrån personliga erfarenheter. Det är med nödvändighet subjektivt till sin karaktär. Egentligen är ju varje ord en slags bild som måste tolkas. Ibland 25

4 är tolkningen allmän och självklar, så att den som använder ett ord och den som hör ett ord kan utgå ifrån att de båda menar samma sak. Men ofta är tolkningen av ett ord inte lika självklar utan måste framgå av ett större sammanhang. Till sist kan det ändå handla om en subjektiv tolkning där ordets innebörd bestäms av den tolkandes egna erfarenheter. Inte minst gäller detta ord som betecknar känslor. Det en person menar med ilska eller vänskap behöver inte vara liktydigt med vad en annan person avser med exakt samma ord. Vi människor är tolkande varelser. Allt utsätter vi för tolkning. Det finns en subjektivitet i allt som människor är involverade i. Även om det gör livet komplicerat är det samtidigt fantastiskt. Vi är inga kopior av varandra. Vi är unika, och allt vi rör vid, tänker, säger och lämnar vidare bär på vårt speciella särmärke, är en tolkning utifrån ett personligt subjektivt perspektiv. Det religiösa språket är släkt med konstens olika språk, inte minst med det poetiska språket. Det betyder att det religiösa språket är ett sonderande och öppet språk. Det betyder att det aldrig är exakt. Det betyder att det är ett bildspråk som inte bara är öppet för människors subjektiva erfarenheter utan också beroende av dem för att bli ett fullödigt och meningsfullt språk. En religiös tro är att se som ett språk. Tro är livstydning och gör anspråk på att vara ett språk för livet. Inte livet i största allmänhet utan varje människas liv antas få sin tolkning och tydning i en kristen tro. Därför måste en människas erfarenheter få plats i livstolkningsspråket, i trons språk, och bli bekräftade där. Tron är inte i första hand något för huvudet, de teoretiska och intellektuella reflexionerna över livet, utan något för hela personligheten, inte minst för det som bibeln kallar»hjärtat». Det är där en tro kan bli bekräftad, och det är där en tro kan bli förkastad. Den avgörande frågan är om jag känner igen mig själv i det språk för mitt liv som tron utger sig för att vara? 26

5 Sekulariseringen under de senaste generationerna kan ses som en språkförlust. Den språkförlusten har också ofta lett till en verklighetsförlust. Det vi inte har språk för existerar inte heller i en människas liv. Åtminstone kan det synas så. När livet ändå ger erfarenheter, som tidigare tolkades i traditionella religiösa termer, så finns inget tydande språk att tillgå. Människan måste bli en sökare på jakt efter ett nytt språk att tolka sitt liv och sina erfarenheter i. Det är här vi nu befinner oss. Många har under de senaste generationerna sagt nej till den kristna tron som ett språk för deras livstydning. Många är nu språklösa. Många är också sökare, därför att livet ger dem erfarenheter som inte blir tolkade av de olika språk som finns att tillgå i en sekulariserad miljö. De söker ett nytt språk för sina erfarenheter. 27