Remissvar angående Karriärvägar m.m. i fråga om lärare i skolväsendet (U2012/4904/S)

Transkript

1 Remissvar angående Karriärvägar m.m. i fråga om lärare i skolväsendet (U2012/4904/S) Historielärarnas Förening vill härmed anmäla sina synpunkter när det gäller betänkandet Karriärvägar m.m. i fråga om lärare i skolväsendet (U2012/4904/S). Historielärarnas Förening är en ideell organisation som verkar för att stärka och utveckla historieundervisningens villkor och kvalitet på alla nivåer (grundskola, gymnasium, högskola och folkbildning). Det betyder att föreningen anser utformningen av framtida karriärvägar respektive lärarutbildning för personer med forskarutbildning vara av största betydelse. Sammanfattande synpunkter Historielärarnas Förening anser att syftet bakom de förslag som betänkandet Karriärvägar m.m. i fråga om lärare i skolväsendet innehåller är ytterst angeläget, men att betänkandets förslag till att åstadkomma fler karriärvägar och fler lektorer i skolan är behäftat med betydande brister. De senaste två decennierna har skolhuvudmännen haft ansvar för att undervisande lärare ska vara behöriga, att lärare ges relevant fortbildning och för att lektorer anställs. Detta har de generellt sett skött på ett mindre gott sätt, vilket också utgör den direkta anledningen till att staten aviserat åtgärder, bland annat i form av det här aktuella utredningsuppdraget. Därför framstår det som orimligt att staten skulle öka skolhuvudmännens inflytande över lärares karriärvägar genom att ge dem ensam makt över tillsättningsprocess, meritkriterier och arbetsuppgifter. Vi bedömer risken vara mycket stor att det föreslagna systemet kommer att leda till ett betydande godtycke i fråga om vem eller vilka som kommer i fråga som förstelärare respektive lektor, vilka kriterier som dessa ska bedömas utifrån samt vilka arbetsuppgifter de får. Därför finns en betydande risk för att förslaget inte alls leder till de önskade effekterna, utan kanske rent av till motsatsen. Historielärarnas Förening tillstyrker den del av förslaget som avser att skapa en statlig finansiering för att underlätta tillkomsten av karriärsteg för särskilt skickliga lärare och rekryteringen av lektorer. Däremot avstyrks den föreslagna ordningen att huvudmannen ska avgöra hur processer kring prövningar av lärares kvalifikationer ska se ut. Samma gäller formerna för utnämning av lektorer. Den föreslagna satsningen för personer med examen på forskarnivå att genomgå en särskild kompletterande pedagogisk utbildning som leder till ämneslärarexamen tillstyrks i princip förutsatt att studietiden för den utbildningsvetenskapliga kärnan, inklusive VFU, inte understiger sammanlagt två terminer.

2 2 Några kommentarer Den föreslagna finansieringen Betänkandet anger vissa summor statliga medel för ett visst antal år. Detta kommer att främja möjligheten att skapa karriärvägar för lärare, även om frågetecken finns kring hur långt de föreslagna resurserna räcker och efter vilka principer de kommer att utnyttjas. En positiv omständighet är att staten nu markerar att de anvisade medlen endast får användas för avsett ändamål. Det finns risk att kommuner och fristående huvudmän väljer att tidsbegränsa karriärtjänster som lektor eller förstelärare till exempelvis fyra år, eventuellt med möjlighet till förlängning efter beslut av rektor. Utredningsbetänkandet innehåller ingen egentlig diskussion kring detta. I själva verket måste varje tidsbegränsning av karriärtjänsterna anses stå i strid med själva tanken bakom reformen att det skall vara möjligt för lärare att göra karriär. Tidsbegränsning andas mera projektanställning än karriärtjänst, särskilt om lektorn eller försteläraren kopplas bort från tjänsten utan saklig motivering. Redan nu tillämpas systemet med tidsbegränsade förordnanden för lektorer på många håll i landet. Det som därför saknas i utredningsbetänkandet på denna punkt är en bestämmelse om att kommuner och fristående huvudmän, som ansöker om statsbidrag, skall inrätta åtminstone sina statssubventionerade lektorat och förstelärartjänster som tillsvidaretjänster. Målsättningsstadgande i skollagen Utredningen föreslår införandet av ett s.k. målsättningsstadgande i skollagen om att skolhuvudmännen ska sträva efter att inrätta karriärsteg för särskilt yrkesskickliga lärare samt en s.k. upplysningsbestämmelse om möjligheten för huvudmän att söka statsbidrag för förstelärare och lektor. Dessa förslag framstår som helt okontroversiella, eftersom, om de förverkligas, de knappast kommer att få någon betydelse. Redan idag och sedan tjugo år tillbaka har staten upprepade gånger uttalat att skolhuvudmännen ska eftersträva att anställa forskarutbildade lärare men i verkligheten har antalet lektor minskat drastiskt. För att nå de eftersträvade effekterna fordras en betydligt starkare statlig styrning. Införandet av karriärvägen förstelärare Det är positivt att karriärtjänster, utöver lektorat, kommer till stånd. Själva benämningen förstelärare synes dock inte särskilt god, eftersom andra lärare framstår som en sekunda variant av lärare. Den tidigare benämningen huvudlärare, som är etablerad i skolsammanhang, är betydligt bättre. Andra möjligheter är att anknyta till hantverks- och konsttraditionen och använda benämningar som lärmästare eller lärarmästare. Det är ju undervisning som ska stå i förgrunden för denna karriärväg enligt betänkandet.

3 3 I betänkandet (s. 26) ställs fyra villkor för att komma ifråga som förstelärare. Den som utses till förstelärare skall ha lärarlegitimation, ha tjänstgjort i fyra år inom skolväsendet, ha visat stor förmåga att förbättra elevernas studieresultat och utveckla undervisningen samt i övrigt bedömas som särskilt kvalificerad för undervisning och uppgifter som hör till undervisningen. Frågan är om det är möjligt att på grundval av dessa mycket allmänna kriterier, på ett rättssäkert sätt, utse blivande förstelärare. Legitimation och tjänstgöring i fyra år gäller beträffande en majoritet av ungdomsskolans lärare och finns det lärare som inte ständigt strävar efter att förbättra sin undervisning? Hur avgör man en lärares förmåga att förbättra elevernas studieresultat? Vilket eller vilka mätinstrument är det i så fall tänkt skall komma till användning? Vad skall mätas? Det fjärde och sista villkoret att i övrigt bedömas som särskilt kvalificerad för undervisning och uppgifter som hör till undervisningen är så luddigt formulerat att det är oanvändbart i en rättssäker utnämningsprocess. Utredningen har således inte förmått att formulera praktiskt användbara kriterier för utnämning till förstelärare. Kriterierna måste därför helt omarbetas och preciseras! Framför allt behöver förstelärarreformen kopplas till formella meritkrav och tydliga arbetsuppgifter. Det är anmärkningsvärt att utredaren i detta betänkande helt bortser från sina tidigare förslag om karriärtjänster för lärare. I Gymnasieutredningens betänkande Framtidsvägen en reformerad gymnasieskola (SOU 2008:27) föreslog hon (s. 543 ff.) att det inom varje program vid varje gymnasieskola skulle finnas minst en examensansvarig lärare. På högskoleförberedande program skulle den examensansvarige om möjligt vara gymnasielektor med doktorsexamen i bagaget och på yrkesprogrammen särskilt kvalificerade lärare, alla med särskilda uppräknade uppgifter. Utredaren kopplade således karriärtjänsterna till specificerade uppdrag i sin tidigare utredning. Detsamma gjorde Lärarutredningen i sitt betänkande Legitimation och skärpta behörighetsregler (SOU 2008:52). Den föreslog (s. 204 ff.) två karriärsteg för lärare: gymnasielektorer med doktorsexamen respektive särskilt kvalificerade lärare. De senare skulle antingen ha avlagt licentiatexamen och undervisat i ungdomsskolan i fyra år eller, om sådana akademiska meriter saknades, kunna uppvisa ett mångårigt väl dokumenterat praktiskt pedagogiskt utvecklingsarbete av relevans för yrkesrollen. För yrkeslärare kunde det även vara fråga om att han eller hon hade ett särskilt stort kunnande i sitt yrke (t.ex. ett mästarbrev) och förmått omsätta det som lärare. Ur rättssäkerhetsperspektiv och för ge förstelärarutnämningar legitimitet ute i skolorna bör man därför leva upp till de tankar som framfördes i dessa båda utredningar Gymnasieutredningen och Lärarutredningen och koppla utnämningarna till både formella meriter såsom licentiatexamen och mästarbrev och liknande samt föreslå tydliga arbetsuppgifter i skolan. Detta är viktigt eftersom det i betänkandet föreslås att huvudmannen skall avgöra vem som utses till förstelärare och att rektor förutses spela en central roll i sammanhanget. Genom att knyta reformen till tydliga meriter och uppgifter är det lättare att undvika godtycke vid utnämningen och uppnå acceptans i lärarkollegier ute i skolorna. Det är viktigt att särskilt skickliga lärare också ges ett långtgående inflytande att utifrån sin profession påverka tolkning av kursplaner, val av undervisningsmetod samt val av läromedel. Detta saknas helt i betänkandet. Om inte införandet av karriärvägar för lärare knyts till att samma lärare också starkt kan påverka innehållet i yrkesutövningen kommer reformen knappast att bli

4 4 verkningsfull. För att locka de lämpligaste bör deras professionalitet ges frihet och berättigat utrymme. Det måste framhållas att det inte kommer att bidra till ökad status för försteläraren att vederbörande föreslås få en roll som coach för andra lärare. I en tid då begreppet coach används i de mest oseriösa sammanhang, ofta helt utan krav på behörighet, leder det fel om de framtida karriärvägarna präglas av både diffusa arbetsuppgifter och än mer av diffusa kvalitetskriterier. Främjandet av fler lektorer i skolan I betänkandet framhålls önskvärdheten av att skolan tillförs fler lektorer, för att eleverna ska få en förbättrad undervisning. Lektorns arbetsuppgifter bör enligt utredningen bestå av sådant som att bedriva projekt och egen forskning till att vara huvudansvarig för ett ämne. Eftersom detta endast är en rekommendation betyder det att huvudmannen inte behöver följa den. Sannolikheten för att huvudmän utnämner lektorer får anses vara utomordentligt liten utom i de fall huvudmannen har en upplyst tradition samt en långsiktig och positiv syn på bildning. Detta är dock inte det normala. I verkligheten synes de båda karriärvägarna flyta ihop, eftersom det råder en påtaglig otydlighet i betänkandet kring vad som lämpligen är förstelärarens respektive lektorns roll. Staten föreslås dra sig tillbaka och frågan överlämnas åt skolhuvudmannen att lösa. Vi har sedan 1991 mycket dåliga erfarenheter av en sådan rollfördelning. Kring utnämning av förstelärare och lektorer I betänkandet föreslås skolhuvudmannen ensam besluta om det överhuvudtaget ska finnas några förstelärare eller lektorer, enligt vilka kriterier dessa i så fall ska utses och hur sökande ska värderas, hur processen kring tillsättningen ska se ut samt vilka arbetsuppgifter som de ska ha. Här återfinns utredningens svagaste argumentation. Förslaget motiveras med att det kan bli fråga om så många förstelärare att ett centralt, statligt, system för utnämnande skulle kräva en omfattande administration och betydande kostnader. Detta gäller visserligen inte om lektorer som kommer att vara betydligt färre men de föreslås ändå tillsättas av skolhuvudmannen och enligt dennas eget meritvärderingssystem. Det huvudmotiv som anges är att karriärsteget bör vara kopplat till en löneförhöjning och därför bör det vara skolhuvudmannen som avgör. Utredaren skriver t.o.m. att en ordning där det är Skolverket som utser förstelärare utan hänsyn till huvudmännens budget bedöms inte vara förenlig med reformens syfte. Således ska huvudmannen avgöra vilka lärare som ska utses till förstelärare och därför, hävdas det, bör detsamma gälla för lektorer. Den sedan 2011 gällande ordningen innebär att Skolverket utnämner lektorer i enlighet med statliga kriterier. Nu föreslås detta ersättas av att skolhuvudmannen avgör om lektor, i likhet med en förstelärare, ska tillsättas och i så fall efter vilka kriterier. Det förtjänar påpekas att den föreslagna ordningen är precis den motsatta till vad som gäller för lärarlegitimation.

5 5 I betänkandet nämns på flera ställen att när lärare har blivit tillfrågade om utredningens förslag har de varit skeptiska till ett system där rektorn och huvudmannen avgör. Likvärdighet förutsätter ett nationellt system som inte kan sättas ur spel lokalt. Betänkandet öppnar emellertid upp för det motsatta, ett långtgående godtycke för huvudmannen och därmed motsatsen till likvärdighet. En rimligare ordning synes vara att staten fastställer kriterier och huvudsakliga arbetsuppgifter för förstelärare respektive lektorer, eftersom det är staten som tillskjuter de medel som ska finansiera reformen. Hur tillsättning av förstelärare ska gå till behöver utredas ytterligare. Lektorer kan som nu tillsättas av Skolverket. Annars finns en risk att inga lektorer tillsätts. En särskild kompletterande pedagogisk utbildning I betänkandet föreslås även tillkomsten av ett snabbspår till ämneslärarexamen för dem som redan har en forskarutbildning med minst licentiatexamen och som varit verksamma som lärare på ett universitet eller en högskola eller i skolväsendet. En sådan särskild kompletterande pedagogisk utbildning föreslås innefatta den utbildningsvetenskapliga kärnan minus verksamhetsförlagd utbildning, VFU, sammanlagt 60 hp, med en studietid om en termin, alltså dubbel studietakt. Det är angeläget att öppna upp för personer med den nämnda bakgrunden men formen, som den beskrivs i betänkandet, framstår som alltför löslig och med oklara behörighetskrav. I stället för den skisserade ordningen med 60 hp utan VFU under endast en termin borde dessa studier följa en beprövad modell, nämligen två terminers studier inklusive VFU. Det skulle betyda att studenten i fråga får samma utbildning som tidigare gällt för ämneslärare. Staten måste dessutom precisera behörighetskraven för denna kategori, alltså i vilka ämnen en sökande ska ha avlagt sin licentiat- eller doktorsexamen samt hur lång tid vederbörande ska ha undervisat för att kunna komma i fråga för denna särskilda kompletterande pedagogiska utbildning.