Bondgossen kammarherre

Transkript

1 q Bondgossen kammarherre b

2 Sagan är satt med typsnittet Semper, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare. De kan hämtas på Omnibus Typogra 2 OMNIBUS TYPOGRAFI BOX TYRESÖ TEL franko@omnibus.se

3 E n bonde hade blott en enda son, och för att skydda denne för alla förförelser och barndomsdårskaper och göra honom så mycket lyckligare och medgörligare, så beslöt han att icke släppa honom under hålan himmel före dess femtonde år. Ovanpå ugnen hade gossen sin boningsplats, och där kvarblev han till bestämd tid. På sin femtonde födelsedag fick han träda ut. Huru förvånad han blev över allt, vad han såg och hörde, är lätt att förstå. Men fadrens förhoppning att så mycket lättare styra och leda honom ville ej gå i fullbordan. Lyda ville han ej och ännu mindre arbeta. Om efter hösten tog fadren honom med sig på logen att tröska. Detta behagade icke gossen, utan efter några dar kastar han pläjlen och ropar: Här skall hin stå och fara illa! Jag går i skogen och lär mig fåglalåt. Så gick han och kom efter en tid tillbaka. Nå, har du nu lärt dig fåglalåt? 3

4 Ja, det harjag. Jag förstår vart ord fåglarna tala. Men jag skall lära dig att tröska. Det år bättre. Kom med mig på logen! Gossen följde med motvilja, och efter några dar kastar han pläjlen ånyo. Detta står jag ej ut med. Jag vet bättre. Jag går i skogen och lär mig göra bilder. Och så sprang han. Efter en tid kom han åter. Nå, kan du nu göra bilder? Ja, så granna och så naturliga, att ingen gör dem bättre. Du vore värd, att jag gjorde bilder på din rygg. Kom nu på logen! Gossen gick och tröskade några slag. Ha, ha, ha! skrattade han. Vilken lustig tanke! I stället för att stå här att tröska skall jag ställa till det så, att ni, far, en gång skall hålla tvättskålen åt mig och mor handduken. Åh hut, din stygge pojke! skrek fadren i vredesmod och for efter honom med pläjlen. Gossen rusar från logen och försvann. Han marscherade dag från dag och tiggde sina bitar. Slutligen kommer han till en kungsgård och begär att bli antagen i tjänst. Här finns ingen annan tjänst ledig än trappsoparens. Den kan du få, om du vill. Han tackade och fattar med glädje kvasten och dammborsten. Och ifrån den dagen fanns aldrig den minsta smuts eller damm i trappor och förstugor. Dessutom var han hövlig, tjänstaktig och beskedlig, så att alla tyckte om honom, och i synnerhet fästade sig kronprinsen 4

5 vid honom och gjorde honom efter ett års förlopp till sin kammartjänare. Bättre betjänt hade han aldrig haft och älskade honom snart såsom en bror. Efter några år gjorde han honom till sin kammarherre och förtrogne. Vid alla sina f öretag tog han sin kammarherre med sig och följde gärna hans råd. Efter några år skulle prinsen åstad att fria till en mäktig konungs dotter långt bort i främmande land. En flotta utrustas, och han far åstad i all kunglig glans med sin kammarherre i sitt följe. Han blev mycket vänligt mottagen av dottren, men icke så av fadren. Denne hade blott denna dottren och släppte henne icke gärna ifrån sig. Men prinsen var envetten och förnyade titt och ofta sin anhållan. Vid ett sådant tillfälle sade kungen: Kan ni i morgon bittida säga mig, vad den där fågeln har att förkunna, som hela aftonen flaxat på mitt fönster och pipit förfärligt, så skall jag fundera på saken. Prinsen avlägsnade sig med sorgen i hjärtat. Och för vem skulle han upptäcka denna sorg om ej för sin trogne kammarherre? Var vid gott mod, ers nåd! Det skall gå bra. Förstår du fågelspråket? Ja, kan hända. Så gick kammarherren ut i trädgården och lyssnade på fågeln. Efter en stund kom han åter. Det är förunderliga saker fåglen har att berätta. En av hovfröknarna har fått barn och nedgravit det under den stora eken. Barnet lever men måste innan 24 timmar uppgravas, annars är det förbi. 5

6 Om morgonen stiger prinsen in och rapporterar detta. Kungen låter göra undersökning och barnet finnes. Nå, tänkte kungen, jag skall väl hitta på det bättre. När prinsen åter förnyade sin anhållan, sade han : Jag har så vant mig vid min dotters åsyn, att jag omöjligen kan undvara den. Det enda, som skulle kunna lindra min saknad, vore, om jag kunde få en bild av henne, så fullkomligt lik, att ingen kan skilja dem från varandra. Så skall ni få min dotter. Sorgsen gick prinsen sin väg och kallade sin kammarherre. Nu är det rent rasande. Nu fordrar han en bild av sin dotter så lik, att ingen kan skilja dem från varandra. Det blir väl bra med det. Gå och lägg er, ers nåd! När prinsen vaknade om morgonen, tyckte han sig se prinsessan stående vid sin säng. Han gnuggade sig i ögonen, och dock kunde han ej se något annat, än att det var prinsessan. Han talar till henne, men får intet svar. Då förstod han, att det var den bild, som hans kammarherre lovat honom. Glad springer han i kläderna och skyndar till konungen. Om Ers Majestät behagar stiga in i min kammare, så skall jag visa er en förunderlig syn. Kungen följer med. När dörren öppnas, blir han stående förvånad. Du, min dotter, i prinsens kammare så tidigt på morgonen! Det går alldeles för långt mot skick och anständighet. Skynda härifrån! Men prinsessan rörde sig icke. Han gick närmare och fann snart att det endast var en fullkomligen liknande 6

7 bild. Nu var det ej värt, att han stretade emot längre. Bröllop tillagades, och de unga blevo förmälda. Efter en tid skulle de segla hem till prinsens land. Men då de kommit ett långt stycke ut på havet, sågo de en havsfru med gröna lockar resa sig upp ur vågorna och nalkas skeppet. Prinsen och prinsessan stodo på däcket och betraktade henne. Men innan de visste ordet av, sträcker havsfrun ut sin långa arm, nappar i prinsessan och rycker henne ner i djupet. Vad han jämrade sig och grät, den arma prinsen! Tåla er, ers höghet! Vi skola väl hitta på något råd att frälsa prinsessan. Men prinsen ville icke låta trösta sig utan kom hängfärdig hem. Efter några dar ber kammarherren om ett skepp med tolv mans besättning. Han fick det och lagar sig till avresa. Emellertid hade han gjort tolv bilder, fullkomligen lika människor, och påklätt dem sjömanskläder, så att ingen kunde skilja dem från den levande besättningen. Han seglar åstad, och mitt på havet möter han havsfrun. Han hälsar mycket ödmjukt och frågar efter prinsessan. Prinsessan mår väl, svarar hon. Men skulle det ej gå an, att vi byta på så sätt, att ni lämnar mig prinsessan och jag min halva besättning, som ni ser stå omkring mig? Efter mycket prut gick havsfrun in därpå. Nå, så för hit prinsessan då! Havsfrun hämtade henne. När hon väi var på däck, lät kammarherren kasta de tolv bilderna i havet till havs- 7

8 frun. Denna märkte snart bedrägeriet och ropade efter honom: Oförskämde, som vågat trotsa min makt! Vet, att i samma ögonblick, som du träder inom slottets borggård, skall du förvandlas uti en bild av sten till straff för ditt fördömda bildhuggeri. Kammarherren förskräcktes vid dessa ord, men lät sig icke märka. Han låtsade, att han ansåg det för en tom hotelse. Resan gick lyckligt och snart lade skeppet in i hamnen. Prinsen skyndar dit och omfamnar med glädje sin brud. Båda tävlade att slösa tacksägelser och välsignelser på deras välgörare. Man tågar till slottet, men kammarherren gick mulen och dyster bakefter dem. Man trädde in på borggården, och vid första steget var kammarherren en stenbild. Förgäves försökte man allt att få liv i honom. Han stod där orörlig och liksom fastväxt. Huru de unge och hela hovet sörjde, kan icke beskrivas. Var dag vandrade prinsen och hans gemål till bilden och smyckade den med kransar och blommor. Efter ett år födde prinsessan en son. Med innerlig glädje tryckte hon honom i sin famn. Nästa natt drömmer hon en ryslig dröm. Hon tycker sig se kammarherren komma till sin säng och säga: Om ni mördar er nyfödda son och stryker blodet på min bild, så får jag livet åter. Om morgonen omtalar hon sin dröm för sin gemål. Denne ryser. Båda rysa. Men ju mer de tänkte därpå, desto mer övertygades de, att det var en gudomlig uppenbarelse. 8

9 Vi ha honom att tacka för all vår lycka. Vi äro skyldiga att för honom uppoffra det käraste vi äga. Så tänkte de och stucko kniven i bröstet på den späde. Med blodet skyndade de till bilden och översmorde den därmed. Men vem målar deras förskräckelse: bilden rörde sig ej. Med förtvivlan i hjärtat gingo de till vila. Vid midnattstid få de höra någon passera med tunga steg utanför deras dörr. Prinsen vågar slutligen att titta ut och se efter, vem det var. Vad ser han då? Jo, sin kammarherre livslevande med det mördade barnet levande i sina armar. Hade sorgen varit stor, så blev glädjen nu så mycket större. Allt jublade i hov, i stad och land. Ifrån den stunden var kammarherren prinsens andra jag och den mäktigaste mannen i hela riket. Alla möjliga hedersbelöningar hopades på honom, och han levde de gladaste och sällaste dagar. Efter någon tid skulle prinsen resa och hälsa på en av sina furstelige grannar och tog sin kammarherre med sig. Resan kom att gå helt nära det ställe, där dennes föräldrar bodde. Han bad då om lov att få hälsa på där hemma. Det bifölls. l den grannaste vagn och med talrik betjäning reser han till fädernehuset. De gamla blevo alldeles förskräckte och förvånade. I den granna herren kunde de omöjligen känna igen sin son. Denne träder in, hälsar mycket vänligt och ber om härbärge över natten. De undskyllade sig i det längsta med sin fattigdom, men det halp icke. Den förnäme herren var envis. Höstolen blev uppbäddad det bästa de kunde, och han lade sig där. Om mor- 9

10 gonen kom gubben in med en tvättskål, som han ödmjukt framhöll, och gumman med en handduk. Nu kunde sonen icke hålla sig längre. Med tårar i ögonen flög han sina föräldrar om halsen och kysste. Tvättskål och handduk föllo på golvet. Nå, kännen I icke mer igen er son? Vår son? Ja, er son, som gjorde er så mycken sorg i ungdomen och nu har kommit att be er om förlåtelse och be er komma och dela hans lycka. 10

11 OMNIBUS a Omnibus 11