Slippa-bada-vecka. Publicerat med tillstånd Ellen, Sorken och hemligheten Text Maria Frensborg Bild Tomas Nilsson Bonnier Carlsen 2012

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Slippa-bada-vecka. Publicerat med tillstånd Ellen, Sorken och hemligheten Text Maria Frensborg Bild Tomas Nilsson Bonnier Carlsen 2012"

Astrid Hellström
för 8 år sedan
Visningar:

1 Slippa-bada-vecka Som tur var kom höstlovet och befriade mig från en baddag. Jag satt hemma i köket på lördagsmorgonen och kände mig lite extra lycklig. På bordet brann ett stearinljus som jag hade tänt för att mamma skulle förstå att november är en fin månad. Min mamma verkar tycka att det är jobbigt att kliva upp på hösten. Det första hon säger när hon vaknar är Usch, Smulan, vad mörkt det är. Hon kallar mig för Smulan, men egentligen heter jag Ellen. Hon kallar mig för Snuffelina, Gullmaja och Karlsson-Larsson också, men när jag har kompisar hemma måste hon kalla mig för Ellen, det har jag bestämt. Ingen mer än jag har en mamma som hittar på så konstiga namn

Min mamma verkar tycka att det är jobbigt att kliva upp på hösten. Det första hon säger när hon vaknar är Usch, Smulan, vad mörkt det är.

2 Kapitel 2 Jag får tända ljus själv, men min bästis Sorken får bara tända tillsammans med sin mamma eller pappa. Det är konstigt, för Sorken är världsbäst på att tända ljus. Hemma hos mig brukar vi göra stearinfigurer och tända och blåsa ut ljus flera gånger, ända tills brandvarnaren startar. En gång kom mamma utrusande ur arbetsrummet med alldeles vilda ögon och trodde att det var eldsvåda på gång. Då fick jag inte göra fler stearinfigurer på flera veckor. inte vanliga vuxna göra. Konstigt att man kan tycka så olika. Mammas elever vill växa upp så fort som möjligt själv vill jag aldrig bli vuxen. Aldrig, aldrig. Jag och Sorken har bestämt att vi inte ska bli det heller, men vi vet inte riktigt hur det ska gå till. Pippi Långstrump hade ju ett krumelurpiller som man kunde äta för att slippa bli stor. Ett sådant piller skulle vi också vilja ha. Min mamma är fröken, eller lärare som hon själv säger, men hennes skolbarn är nästan vuxna. Hennes skola heter gymnasiet. En gång när jag hade feber och inte kunde gå i skolan så fick jag gå i skolan ändå, fast tillsammans med mamma. Jag fick heta extrafröken och bära pennor och sudda tavlan. Skolbarnen var jättelånga och hade mörka röster. De skrattade högt och ville att jag skulle komma och prata med dem. Det var så konstigt, det var som om de var barn, fast de hade vuxenkroppar. Jättebarn skulle man kunna säga. När jag pratade med mamma om det efteråt så sa hon att precis så var det. De var jättebarn med vuxenkroppar som gärna ville vara vuxna fast det inte riktigt gick. När de hoppade omkring och skrattade såg jag att det stämde. Så brukar 16 17

En gång kom mamma utrusande ur arbetsrummet med alldeles vilda ögon och trodde att det var eldsvåda på gång. Då fick jag inte göra fler stearinfigurer på flera veckor. inte vanliga vuxna göra.

3 Kapitel 3 Krumerlurklubben och livspaketet Sorken och jag har startat en klubb, Krumelurklubben heter den. Vi träffas i hennes garderob varje onsdag efter fritids och försöker komma på var någonstans man kan hitta ett krumelurpiller, eller något annat som gör att vi aldrig blir vuxna. Det är en dubbelgarderob som vi sitter i, så vi har ganska gott om plats. Ovanför oss hänger Sorkens pappas skjortor. I ett rep från skjortstången har vi hängt upp en röd ficklampa, och på väggarna har vi satt fina bilder och klistermärken för att göra det mysigt. Min favoritbild är ett kort på Sorken och mig när vi gick på dagis och hade maskerad. Sorken är utklädd till råtta och ser verkligen råttig ut. Det är från den bilden som hon har fått smeknamnet Sorken. Vi bor på samma gata vi två. Jag bor i ett gult hus och Sorken bor i ett rött, men det finns gröna också. Alla hus är av samma sort, med tegel nere och trä uppe. Om man kör bil till vårt område måste man parkera på en parkeringsplats vid stora vägen, sedan får man gå den sista biten. Inga bilar får köra inne på området, så därför har jag och Sorken fått gå själva till varandra nästan ända sedan vi var pyttebäbisar. Jag tror till och med att jag skulle kunna gå till Sorken och blunda hela vägen. Det måste jag prova någon gång, förresten. Men kanske kikar jag lite när jag passerar framför Ågrens hus, för där finns det två A-brunnar. En gång när vi satt i Sorkens garderob kom hennes storebror och knackade på dörren. Han sa att han hade köpt var sitt krumelurpiller till oss av en gammal tant på stan. Tanten såg ut som en häxa, sa han och plockade fram två piller och lite byxludd ur fickan. Det konstiga var att pillren smakade precis som vitamintabletterna som man får hemma hos Sorken innan man äter mat. När vi sa det skrattade han som en flodhäst och sprang iväg och låste in sig på sitt rum. Han är ganska knäpp ibland, faktiskt. Jag brukar tänka på att vuxna inte riktigt förstår vad som är viktigt i livet, till exempel att det är viktigt att 18 19

Det är en dubbelgarderob som vi sitter i, så vi har ganska gott om plats. Ovanför oss hänger Sorkens pappas skjortor.

4 gå i vattenpölar. Fina stenar är också viktigt, tycker jag. Och små djur. Sorken tycker att gatkritor är viktigt. Moraknivar tycker vi båda är viktigt. En onsdag när vi hade möte med Krumelurklubben skrev vi upp massor av viktiga saker på botten av en tom skokartong. Det här skrev vi upp: Fina stenar Moraknivar Tejp Stearinfigurer Suddgummin Tuggummi Gatkritor Hemliga koder Små djur (till exempel daggmaskar och sniglar) Att gå i vattenpölar Att cykla fort i nerförsbackar När vi hade skrivit färdigt slog vi in skokartongen i ett glansigt presentpapper. Det blev vårt livspaket. Vi knöt fast paketet i ett rep och hissade upp det i garderoben så att det hängde bredvid ficklampan. 20

Det här skrev vi upp: Fina stenar Moraknivar Tejp Stearinfigurer Suddgummin Tuggummi Gatkritor Hemliga koder Små djur (till exempel daggmaskar och sniglar) Att gå i

5 Kapitel 3 Tänk vad bra att vi har ett livspaket, om vi skulle börja undra vad som är viktigt, sa Sorken. Ja, sa jag, men vi får bara öppna det i nödfall. Absolut! sa Sorken. När är det nödfall, tror du? Kanske om jag märker att du börjar bli lite vuxig, eller om du märker att jag börjar bli det. Då kan vi ju öppna och kolla vad det är som är viktigt egentligen, sa jag. Ja, då är det nödfall, sa Sorken. Ja, då är det nödfall, sa jag. Hästar, min lilla frikadell, hästar är frihet, svarar han alltid och fortsätter måla sina mular och manar. För pappa är jag Ellen Frikadellen. Ellen Frikadellen Mademoisellen hela kvällen. En vuxen som har kvar lite barnighet i sig är min pappa. I alla fall när han målar. Min pappa är nämligen brevbärare på förmiddagen och konstnär på eftermiddagen. När han kommer hem från postrundan är han jättetrött, men när han har duschat och satt på sig sin målarrock blir han pigg som en lärka. Vi har ett rum i källaren där pappa målar sina tavlor. Nästan alla tavlor föreställer hästar: hästar som äter, hästar som springer, hästar som skrattar och hästar som sover. Jag tycker att pappas hästar ser lite konstiga ut. De har stora magar och väldigt smala ben. Jag brukar kalla dem för spagettihästar. Pappa, varför målar du bara spagettihästar? frågar jag ibland

Ja, då är det nödfall, sa Sorken. Ja, då är det nödfall, sa jag. Hästar, min lilla frikadell, hästar är frihet, svarar han alltid och fortsätter måla sina mular och manar.

Relevanta dokument

kapitel 4 en annan värld

kapitel 4 en annan värld Hej! kapitel 1-hej Jag heter Amy. Jag är 10 år gammal. Jag har brunt hår och gröna ögon. Jag har bott här i Sverige i snart 1 månad. Innan jag flyttade hit var mitt liv som vanligt. Just nu är min mamma