Beträffande övriga delar i betänkandet har Advokatsamfundet en från utredningen avvikande mening när det gäller

Transkript

1 R 7021/ Till Socialdepartementet Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 9 oktober 2000 beretts tillfälle att avge yttrande över LVU-utredningens betänkande Omhändertagen - Samhällets ansvar för utsatta barn och unga, SOU 2000:77. Med anledning härav anför Advokatsamfundet följande. Sammanfattning Advokatsamfundet avstyrker förslaget (avsnitt 7.5) att vård enligt LVU skall kunna fortsätta trots att grunden för vård enligt lagen har fallit bort och barnet därför skulle kunna flytta hem till den eller dem som har vårdnaden om det. Advokatsamfundet avstyrker också förslaget att socialtjänsten skall ha rätt att utan vårdnadshavarens samtycke samtala med barnet. Beträffande övriga delar i betänkandet har Advokatsamfundet en från utredningen avvikande mening när det gäller - förslaget att socialnämnden skall kunna fatta beslut om att den unge skall stanna i familjehemmet tills vidare och att vården efter ett sådant beslut inte längre skall prövas var sjätte månad (avsnitt ) och - förslaget att ett barn skall kunna placeras i förskola, i förskoleklass eller på fritidshem även om föräldrarna motsätter sig detta, så kallat mellantvång (avsnitt 8). Advokatsamfundet tillstyrker övriga av utredningen framlagda förslag.

2 2 Avsnitt 4.5, ansökan om vård Advokatsamfundet tillstyrker förslaget. Advokatsamfundet delar utredningens mening att socialnämndernas utredningar ofta är bristfälliga och mer fokuserade på föräldrarnas tillkortakommanden och behov än på barnen och deras behov. Det är angeläget att domstolen för att kunna göra en riktig bedömning har ett så tillförlitligt underlag som möjligt. Genom högt ställda krav på hur socialnämndens utredning skall se ut ges barnets vårdnadshavare också en rättvis möjlighet att bemöta utredningen. Att socialnämndens redogörelse - såsom LVUutredningen har föreslagit - innehåller uppgifter om vårdnadshavares och den unges syn på behovet av vård och förhållandena i övrigt liksom tidigare vidtagna åtgärder ger en god möjlighet att kunna bedöma ett eventuellt givet samtycke till vården. Det ger också en bild av om tillräckliga och relevanta frivilliga insatser har gjorts. LVU-utredningens förslag om att en detaljerad vårdplan skall fogas till ansökan om vård ger också en ökad möjlighet för rätten att kunna bedöma ett eventuellt givet samtycke till vård och vidare även en ökad rättssäkerhet för den enskilde eftersom man med en detaljerad vårdplan vet vad man samtycker till. Att den planerade vården är noggrannt dokumenterad bör även kunna underlätta vårdens uppföljning. Avsnitt 5, rätten att i domstol samtycka till vård LVU-utredningen har valt att inte föreslå någon förändring av möjligheten att i domstol samtycka till vård. Advokatsamfundet delar utredningens bedömning i denna fråga. Det är Advokatsamfundets erfarenhet att den utredning som senare ligger till grund för en ansökan om vård enligt LVU ofta präglas av starka motsättningar och konflikter mellan vårdnadshavare och den unge å ena sidan och socialtjänsten å den andra. Detta kan i sig leda till att något samtycke till planerad vård inte lämnas under utredningstiden. Möjligheten att kunna lämna samtycke i ett senare skede inför en opartisk domstol ger den enskilde en öppning för en lösning med frivillig vård och uppfyller också de rättssäkerhetskrav som måste ställas i processer med tvångsingripanden mot enskilda. Samfundet instämmer också i och understryker vikten av utredningens uppfattning att gällande rätt innebär att samtycket skall avse den vård som domstolen anser vara nödvändig (s. 105 n). Avsnitt 6.2, rätten skall förordna sakkunniga när det behövs Advokatsamfundet tillstyrker förslaget. Det kan förväntas att rätten lägger stor vikt vid de uppgifter som en förordnad sakkunnig lämnar. Det måste därför ställas mycket höga krav på den sakkunniges kompetens och erfarenhet. Av praktiska skäl är det naturligtvis lämpligt att den sakkunnige

3 3 hämtas ur en krets av fasta sakkunniga. Det är emellertid av vikt att som sakkunnig förordnas en person med stor integritet och vars objektivitet aldrig kan ifrågasättas. Särskilt betydelsefullt är detta mot den bakgrunden att vårdnadshavare eller den unge sällan har möjlighet att inom ramen för rättshjälpen få mer omfattande bedömningar gjorda av expertis de själva valt att vända sig till. Avsnitt 6.3, särskilda krav skall ställas på barnets biträde Advokatsamfundet tillstyrker förslaget men vill uttrycka en viss tveksamhet till kravet på att den som kan förordnas skall besitta sådana personliga egenskaper att den är särskilt lämpad för uppdraget. I vart fall måste uppmärksammas att det blir en mycket grannlaga uppgift för domstolen att ta ställning till vilka tilltänkta bitäden som har lämpliga personliga egenskaper och vilka dessa egenskaper skall vara. Avsnitt och 7.3.4, särskild prövning när barnet varit placerat i tre år och beslut att barnet skall bo kvar i familjehemmet tills vidare Advokatsamfundet tillstyrker förslaget om särskild prövning av barnets framtida boende efter tre års placering med skyldighet för socialnämnden att ta ställning till en eventuell ansökan om vårdnadsöverflyttning. Advokatsamfundet avstyrker förslaget om tillsvidareplacering med upphävande av skyldigheten till omprövning av vården var sjätte månad. Utredningen har föreslagit att det med stöd av både LVU och socialtjänstlagen efter det att barnet varit placerat i tre år skall göras en särskild prövning av barnets framtida boende och kunna fattas beslut om att barnet skall bo kvar i familjehemmet tills vidare. I samband med nämnda prövning skall socialnämnden bedöma om det finns skäl att ansöka om vårdnadsöverflyttning. Med de föreslagna ändringarna måste socialnämnden vid de varaktiga placeringarna klart redovisa hur den ser på den fortsatta vården mer långsiktigt. Enligt Advokatsamfundets mening ökar detta de enskildas möjlighet till förutsebarhet och medför ökad rättssäkerhet. Detta utesluter inte att vården omprövas var sjätte månad. Förhållandena kan alltid komma att ändras och en planerad vård behöva ändras eller upphöra. Om skyldigheten att ompröva vården var sjätte månad tas bort finns det - särskilt mot bakgrund av de dåliga erfarenheter av vårdens uppföljning som gjorts - en risk att kontrollen över och utvärderingen av vården stannar av. Enligt Advokatsamfundets mening är de förändringar i socialnämndens skyldighet att följa upp vården som föreslås inte tillräckliga för att garantera att detta inte sker. Avsnitt 7.5, bedömningen av om vården enligt LVU skall upphöra Advokatsamfundet avstyrker förslaget.

4 4 Advokatsamfundet ställer sig starkt kritiskt till förslaget. Tvångsvård är en av de mest ingripande åtgärderna som ett samhälle kan vidta mot en enskild. Det är en grundläggande rättsprincip att en sådan åtgärd skall tillgripas endast i ytterst allvarliga situationer där alla möjligheter till frivilliga insatser är uttömda. Att utöka tillämpningsområdet för LVU till situationer där grunden för själva det ursprungliga beslutet om tvångsingripande inte längre föreligger går stick i stäv mot dessa principer. Det skulle också ge allvarliga rättssäkerhetsproblem och få en rad negativa konsekvenser till följd; några nämns här nedan. Förslaget innebär innebär ett klart avsteg från principen att en återförening mellan barn och biologiska föräldrar alltid skall vara utgångspunkt vid bedömningen av vad som är barnets bästa. Det skulle sätta redan mycket utsatta vårdnadshavare, som försöker komma tillrätta med sin situation, i ett än besvärligare läge till skada för möjligheterna att återförena familjen. Det är lätt att tänka sig vad som kan ske med en förälders motivation att t.ex. komma ifrån ett missbruk om det inte ens, när det står klart att föräldern är lämpad att ta hand om sitt barn, är säkert att barnet kan flytta hem till föräldrahemmet. Advokatsamfundet ställer sig vidare frågande till om inte syftet med den föreslagna förändringen kan nås på annat sätt? De fall som förslaget främst tar sikte på är de där barnet sedan en längre tid är bosatt i ett familjehem. Den kontinuitet som ett beslut enligt förslaget skulle kunna ge barnet borde lika väl kunna nås genom att vårdnaden flyttas över på familjehemsföräldrarna. En osäkerhetsfaktor vid ett genomförande av förslaget är vilken grad av förutsebarhet och trygghet som ges barnet i och med ett beslut om fortsatt LVU trots att grunderna för beredandet av vården inte längre är för handen. Vad händer t.ex. om familjehemmet bestämmer sig för att inte längre ha barn placerade hos sig? Det kan också befaras att en utökad tillämpning av tvångsvård på sätt som föreslagits kan leda till en ökad stigmatisering av de barn och unga som står under vården. Denna typ av frågor gör sig inte gällande när vårdnaden flyttats över på familjehemsföräldrarna som då har det fulla föräldraansvaret för barnet. Advokatsamfundet ställer sig tveksamt till hur den föreslagna ändringen kan komma att ställa sig till artikel 8.1 i Europakonventionen om skyddet för privat- och familjeliv. Som nämns i utredningen har Europadomstolen i ett avgörande (Johansen mot Norge 24/95/530/616) funnit att vissa norska bestämmelser rörande fortsatt tvångsvård av barn, trots föräldrarnas förmåga att ge det tillräcklig omsorg, inte stred mot artikel 8. Fallet gällde en flicka som placerats som nyfödd - först i en jourfamilj och sedan i ett familjehem - och som bedömdes skulle ta allvarlig skada av ytterligare en separation. Det går emellertid att föreställa sig en mängd andra situationer i vilka den nu föreslagna lagstiftningen vore tillämplig och där dess förenlighet med artikel 8.1 kan ifrågasättas.

5 5 Avsnitt 8, mellantvång för yngre barn Advokatsamfundet avstyrker förslaget. Advokatsamfundet ställer sig mycket tvekande till om de föreslagna åtgärderna i sig skulle innebära att ett annars nödvändigt ingripande inte skulle behövas. Om missförhållandena i hemmet är så allvarliga att det kan bli aktuellt med ett ingripande enligt LVU räcker knappast en insats i form av t ex en placering på daghem för att råda bot på situationen. Insatsen kan i och för sig synliggöra ett barn och dess behov, vilket är positivt. Nackdelarna är emellertid flera. Rent allmänt bör tvång tillgripas enbart om det är absolut nödvändigt; här synes det främsta syftet vara att möjliggöra kontroll av ett barns behov och utveckling. Placeringar av barn i barnomsorg förutsätter också ett nära samarbete mellan förälder och daghem eller skola för att kunna fungera. Detta går inte att räkna med i de situationer som blir aktuella med förslaget. Advokatsamfundet ställer sig även frågan vad som händer om vårdnadshavaren inte följer beslutet om placering av barnet. Advokatsamfundet finner det även vara i viss mån stötande att det med förslaget blir möjligt för socialnämnden att - efter det att domstol avslagit en ansökan om LVU - kunna besluta om en placering med tvång i barnomsorg. Avsnitt 9, samtal med barn mot vårdnadshavares vilja Advokatsamfundet avstyrker förslaget. Förslaget innebär att vårdnadshavarens bestämmanderätt över barnet inskränks. Enligt samfundets mening är det inte acceptabelt att införa en sådan bestämmelse utan att närmare ange de villkor som skall vara uppfyllda för att åtgärden skall få vidtas och utan att det finns en rättslig kontroll av åtgärdens berättigande som fyller en funktion i det enskilda fallet. Med den föreslagna lydelsen får samtalet ske utan samtycke från vårdnadshavaren om det inte är olämpligt. Ett sådant rekvisit för när åtgärden får vidtas är enligt samfundets mening alltför oprecis och omöjliggör i praktiken en efterföljande rättslig kontroll av t.ex. JO. En sådan kontroll har dessutom ingen praktiskt effekt i det enskilda fallet. Inte heller den allmänna hänvisning till barnets bästa som genomsyrar förslaget kan i ett enskilt fall utgöra en normativ utgångspunkt för prövningen av om en åtgärd är berättigad. Det föreslagna systemet innehåller ingen möjlighet till domstolskontroll. Bestämmelsen omfattas inte av reglerna i 73 socialtjänstlagen (1980:620) om vilka beslut av socialnämnd som är överklagbara och ett beslut enligt stadgandet skulle heller inte var möjligt att överklaga med stöd av 22 a förvaltningslagen (1986:223). Utredningen motiverar sitt förslag bl.a. med att möjligheten att förordna god man för barnet enligt föräldrabalken i praktiken inte används. Enligt samfundets mening är det inte ett särskilt starkt argument för att införa nya regler att gällande regelsystem inte

6 6 utnyttjas fullt ut. Om de gällande reglerna i föräldrabalken i detta avseende som innehåller bl.a. den rättsliga kontroll som samfundet efterlyser inte bedöms vara tillräckliga, bör möjligheten till förändring av dem först analyseras. Inte heller den parallell som utredningen gör till lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn är helt lyckad. Också den lagen innehåller betydligt längre gående kontrollmekanismer än den nu föreslagna regleringen. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg