ÅKLAGARMYNDIGHETEN REMISSYTTRANDE Sida 1 (14) Utvecklingscentrum Umeå Datum

Transkript

1 ÅKLAGARMYNDIGHETEN REMISSYTTRANDE Sida 1 (14) Överåklagaren Peter Hertting Er beteckning Ju 2005/4823/Å Justitiedepartementet Åklagarenheten STOCKHOLM Yttrande över delbetänkande av Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) Tillgång till elektronisk kommunikation i brottsutredningar m.m. (SOU 2005:38) Inledning Sedan 1980-talet har det bedrivits ett stort antal utredningar kring tvångsmedelsfrågor, framför allt i syfte att modernisera och effektivisera befintliga tvångsmedel. Dessa utredningar har i huvudsak behandlat frågor om vilken misstankegrad som krävs för att ett tvångsmedel ska få tillämpas respektive hur grova brott som krävs för att tvångsmedel ska få användas. Det har således varit fråga om brott som redan har begåtts och i allmänhet med känd misstänkt. Genom departementspromemorian Tvångsmedel för att förebygga eller förhindra särskilt allvarliga brott (Ds 2005:21) har perspektivet tidigarelagts till tvångsmedel i preventivt eller brottsförebyggande syfte. Ställs de olika utredningarna och lagstiftningsförslagen mot varandra blir situationen svår att överblicka. Ibland har utredningarna pågått parallellt. När t.ex. förslag om förstärkt kontroll av tvångsmedel i november 2005 lämnas i departementspromemorian Hemliga tvångsmedel m.m. under en parlamentarisk kontroll (Ds 2005:53), saknas där det nya tvångsmedlet hemlig dataavläsning som beredningen (BRU) nu föreslår. I den nämnda departementspromemorian om preventiva tvångsmedel behandlas hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning men inte hemlig dataavläsning, ett likartat tvångsmedel. Det är svårt att se att inte hemlig dataavläsning är väl så intressant ur brottsförebyggande synpunkt. Dessa tre nämnda utredningar är exempel på utredningsverksamhet som inför ett fortsatt beredningsarbete kring lagstiftning om tvångsmedel måste harmoniseras. Postadress Gatuadress Telefon Telefax Box 3029 Ridvägen UMEÅ

2 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 2 (14) Sammanfattning Beredningen har regeringens uppdrag att utveckla rättsväsendet. Det nu aktuella delbetänkandet är det sjunde i ordningen och avser elektronisk kommunikation och vissa närliggande frågor. Beredningens förslag innebär till stora delar en modernisering och anpassning av reglerna avseende tvångsmedel i samband med elektronisk kommunikation. Vissa begrepp tas bort och andra tillkommer. I möjligaste mån försöker beredningen flytta över de regler som finns i andra lagar angående hemliga tvångsmedel till 27 kap rättegångsbalken. Ambitionen nås dock inte, i vart fall ännu, när det gäller det nya tvångsmedlet hemligt dataavläsning, vilket är en brist. Betänkandet handlar således i mycket om strukturella förändringar, mindre om materiella. Det är av alldeles avgörande betydelse att sådana förändringar då leder till bättre förutsättningar att bekämpa en allt mer komplicerad brottslighet. Förslaget om hemlig dataavläsning är en sådan positiv landvinning. Konsekvenserna av att reglerna i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) flyttas till rättegångsbalken och därmed kommer under domstolsprövning skulle däremot på ett allvarligt sätt försvåra rationellt brottsutredande. De viktigaste frågorna som uppkommer i betänkandet är, - ambitionen att samla alla tvångsmedel i rättegångsbalken - utmönstringen av begreppet teleadress ur rättegångsbalken och därmed borttagandet av anknytningen av vissa tvångsmedel till en särskild teleadress - lokalisering av tekniska hjälpmedel - frågan om övervakning i fall där ingen särskilt misstänkt finns - frågan om åklagares möjlighet till interimistiskt beslut om övervakning - förslaget om det nya tvångsmedlet hemlig dataavläsning och användningen av överskottsinformation - föreslagna regler om identifiering av tekniska hjälpmedel Vid lagstiftning om rätten för de brottsutredande myndigheterna att använda olika slags tvångsmedel handlar diskussionen ofta om nödvändigheten av att bedriva en effektiv brottsbekämpning, ställt mot det ingrepp i den personliga integriteten ett tvångsmedel innebär. Ju allvarligare brottsligheten är desto större blir benägenheten att tillåta olika tvångsmedel. Frågor om avvägning mellan integritetshänsyn och effektiv brottsbekämpning har under senare år varit uppe till diskussion i åtskilliga

3 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 3 (14) utredningssammanhang. Sett över tiden har en allt större tolerans visats från lagstiftarens sida när det gäller mer långtgående tvångsmedel. I denna utredning har inte tillkommit något nytt kring dessa avvägningar. Jag går därför inte in i några mer allmänna diskussioner om dessa frågor. De för individen mest integritetskränkande hemliga tvångsmedel som nu finns att tillgå är hemlig teleavlyssning och hemlig kameraövervakning. Det kan diskuteras om det förslag beredningen lägger om hemlig dataavläsning innebär en förskjutning mot en högre grad av integritetskränkning. På datorer lagras mycket annat material än sådant som är föremål för kommunikation. Detta material har inte varit åtkomligt genom nu gällande hemliga tvångsmedel. Jag menar trots detta att det föreslagna tvångsmedlet inte medför att myndigheterna ges möjlighet till ett större integritetsintrång än som redan föreligger. I övrigt är de föreslagna förändringarna mest betingade av att materiellt systematisera och modernisera befintlig lagstiftning. Jag delar i stort de bedömningar och förslag som lämnats i betänkandet. I betänkandet anges att övervakning ska föregås av prövning av rätten. Med hänsyn till att det även föreslås att möjligheten för polis och åklagare att själva direkt inhämta uppgifter enligt LEK ska utgå får detta mycket olyckliga konsekvenser. Jag menar därför att domstolsprövning i dessa fall inte ska krävas. Vad gäller möjligheten till övervakning i fall där ingen särskild misstänkt finns föreslår betänkandet att tillåtligheten knyts till samma brott som vid teleavlyssning. Jag menar att beredningens förslag i denna del innebär att effektiviteten i brottsutredningarna i allt för hög grad hämmas. Gränsen bör istället kunna sättas som vid övervakning med skälig misstänkt. Yttrandet följer i huvudsak betänkandets disposition med där använda rubriker. Rättegångsbalkens terminologi Beredningen anför här att bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning behöver anpassas till ny lagstiftning och moderniseras. Utgångspunkterna är dels att skilda lösningar för olika typer av elektronisk kommunikation ska undvikas, dels att regleringen i största möjliga utsträckning ska göras oberoende av den snabba tekniska utvecklingen och alltså kunna stå sig över tiden.

4 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 4 (14) Begreppet telemeddelande föreslås utmönstras ur lagtexten och ersättas med begreppet meddelande. Även begreppet teleadress utmönstras ur lagtexten. I stället ska bestämmelserna anknytas till begreppet tekniskt hjälpmedel. Vidare föreslås att begreppen hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ska utmönstras ur lagtexten. Vad beredningen anför angående nödvändigheten av att anpassa lagstiftningen och modernisera den och utgångspunkterna härför är väl genomtänkt. Av stor vikt är borttagandet av begreppet teleadress och den anknytning till teleadresser som för närvarande krävs för tillstånd till hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Dels försvinner de oklarheter som föreligger beträffande innebörden av begreppet teleadress, dels bör med kraft framhållas de effektivitetsförluster som uppkommer i brottsutredningar genom anknytningen till specifika teleadresser. Det bör medföra stora vinster i effektivitet att, som beredningen föreslår, anknyta tvångsmedlet till det tekniska hjälpmedel som används. En samlad reglering i rättegångsbalken Upphävande av vissa bestämmelser i lagen om elektronisk kommunikation och sekretesslagen För närvarande föreligger flera system som ger brottsutredande myndigheter möjlighet att få historiska uppgifter om telemeddelanden, dels enligt rättegångsbalkens regler om hemlig teleövervakning, dels genom utlämnande från operatörerna enligt 6 kap 22 första stycket 3 lagen LEK, dels ock enligt sekretesslagen. I betänkandet föreslås att de brottsutredande myndigheternas tillgång till uppgifterna uteslutande ska regleras i 27 kap. RB. Det ska då understrykas att här avses tvångsmedel som nyttjas under förundersökning. Dessa ska skiljas från de tvångsmedel som avser brottspreventiv verksamhet, som föreslås i promemorian Ds 2005:21 och som bör placeras utanför rättegångsbalken. Beredningens förslag innebär att regleringen på området blir mer överskådlig och lättare att tillämpa.

5 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 5 (14) Enligt beredningen ska det som huvudregel fortfarande krävas tillstånd från domstol för övervakning. Eftersom kravet inte finns i LEK kommer detta att medföra att en stor mängd ärenden kommer att föras till domstol. Denna extra omgång kommer att innebära ett bromsande moment i en förundersökning och minskad effektivitet i utredningsarbetet. Härtill kommer det att innebära ökade kostnader för samhället. Frågan är om det är nödvändigt med domstolsprövning av detta tvångsmedel. Övervakning innebär i allmänhet ett avsevärt lindrigare integritetsintrång än avlyssning. Även vid en jämförelse med husrannsakan torde övervakning i de flesta fall innebära ett betydligt lindrigare integritetsintrång än husrannsakan. Trots detta kan förundersökningsledare, åklagare och i vissa fall även den enskilde polismannen besluta om husrannsakan. Historiska uppgifter om meddelanden måste även i framtiden kunna tas fram så snart en förundersökning är inledd. Idag kan dessa uppgifter inhämtas mycket snabbt av polisen när det gäller den grova brottsligheten så som vid värdetransportrån, andra grova rån, människorov, mord och grova narkotikabrott. Särskilt bråttom är det ifråga om lokalisering och identifiering av tekniska hjälpmedel. Jag föreslår att samma myndigheter som idag får begära ut uppgifter enligt LEK ges samma möjligheter om regleringen sker i RB. Sammanfattningsvis medför det förhållandevis lindriga integritetsintrång övervakning innebär, jämfört med den fördröjning i utredningsarbetet en domstolsprövning medför samt den stora mängden ärenden som skulle komma att föras till domstol, med därmed följande kostnader, att det inte är rimligt med en domstolsprövning i dessa fall. Övervakning även utan misstänkt gärningsman m.m. Som reglerna nu ser ut beträffande övervakning föreligger ett krav på att det ska finnas en skäligen misstänkt gärningsman för brottet. Beredningen föreslår att vid förundersökning angående brott, som är så allvarliga att de kan ligga till grund för beslut om avlyssning, ska övervakning få användas även om det inte finns någon som är skäligen misstänkt för brottet.

6 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 6 (14) Utan den föreslagna möjligheten skulle många brott inte gå att lösa och effektiviteten i utredningsarbetet bli lidande. Beredningen har grundligt gått igenom frågan. Jag menar att fördelarna med förslaget klart överväger det integritetsintrång som förslaget innebär. Buggningsutredningen (SOU 1998:46) ville, vid utredning av brott där det inte finns någon skäligen misstänkt, begränsa möjligheten till att inhämta uppgifter enbart rörande teleadresser som använts i anslutning till tiden och platsen för brottet. Beredningen har valt att inte föreslå några begränsningar i denna del. Det är här av vikt att beredningens förslag följs och att begränsningen inte genomförs. Det skulle, som beredningen anför, innebära en kraftig försämring av effektiviteten i utredningar rörande grova brott. Beredningen har valt att lägga ribban högt för när övervakning utan skälig misstänkt får ske. Tillstånd kan enligt förslaget ges när misstanke är om sådana brott där även avlyssning kan ske, dvs. vid brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott samt andra brott där straffvärdet överstiger två år. Det är integritetshänsyn som gör att denna höga nivå valts. Den valda lösningen gör att många grova brott utan skälig misstänkt inte kan utredas. Den medför att många utredningar måste läggas ner trots den frustrerande vetskapen om att t.ex. övervakning av mobiltelefoners positionering många gånger skulle kunna bidra till att få fram en skälig misstänkt. Jag menar att denna typ av övervakning, även med beaktande av att någon skälig misstänkt inte finns, inte medför samma integritetsintrång som vid avlyssning. Integritetsintrånget för en oskyldig som varit föremål för en övervakning - t ex. vars mobiltelefons position fastställts - är inte större än intresset av en effektiv brottsutredning. Gränsens bör därför även i dessa fall kunna sättas som för övervakning med skälig misstänkt, dvs. vid brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader, dataintrång, barnpornografibrott som inte är ringa, narkotikabrott, narkotikasmuggling, eller straffbara fall av försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott. Det finns vidare rent praktiska skäl som talar för en likformig reglering vid hemlig övervakning oavsett om det finns någon skäligen misstänkt eller ej.

7 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 7 (14) Frågan om angivande av identifierade tekniska hjälpmedel i domstolens beslut Beredningen föreslår att någon motsvarighet till de krav som finns i dag om att det i ett beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skall anges vilken teleadress tillståndet gäller ska utmönstras ur lagtexten. Beredningens genomgång av den nya teknik som finns och den snabba teknikutveckling som alltjämt pågår visar nödvändigheten av att inte knyta tvångsmedlen till en särskild teleadress eller liknande. Effektiviteten i brottsutredningarna blir lidande om tillstånden knyts till ett särskilt identifierat tekniskt hjälpmedel. Beredningens förslag bör därför följas. Frågan om interimistisk beslutanderätt för åklagare Beredningen föreslår att det i rättegångsbalken ska införas en möjlighet för åklagare att i brådskande fall fatta interimistiska beslut i fråga om övervakning enligt 27 kap 19 RB. Beredningen menar att domstolarna alltjämt ska fatta beslut om övervakning enligt 27 kap 19 RB och att den möjlighet som nu finns för utredande myndigheter att inhämta uppgifter genom LEK upphävs. Jag har ovan anfört att det enligt min mening inte finns behov av domstolsprövning för att få ut sådana uppgifter som idag kan fås ut med tillämpning av LEK. Skulle en framtida lagstiftning som huvudregel kräva domstolsprövning i dessa fall, bör inte bara åklagaren utan även polisen ges möjligheter att fatta interimistiska beslut. Lokalisering av tekniska hjälpmedel Beredningen föreslår att av bestämmelserna om övervakning i rättegångsbalken ska det uttryckligen framgå att tvångsmedlet får användas för att hämta in uppgifter för lokalisering. Vidare att det med uppgifter för lokalisering ska avses uppgifter om var ett visst tekniskt hjälpmedel finns eller har funnits (oavsett om det tekniska hjälpmedlet används eller har använts för samtal eller inte). Det finns ett mycket stort behov av dessa uppgifter i brottsutredningar och reglerna tillämpas redan i stor utsträckning på detta sätt. Jag kan inte se att det finns några principiella problem med den föreslagna ordningen.

8 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 8 (14) I betänkandet diskuteras även frågan om det ska vara möjligt att positionsbestämma även andra än skäligen misstänktas tekniska hjälpmedel, dvs. sådana som det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte har kontaktat eller kommer att kontakta (jfr 27 kap 20 första stycket RB). Beredningen finner att någon begränsning inte ska göras i denna del. Det föreligger ett uppenbart behov av denna typ av uppgifter utan begränsning till skäligen misstänkt vid t ex kartläggning av hur brott planerats och genomförts. Integritetsintrånget som detta medför är inte större än att förslaget bör bifallas. Identifiering av tekniska hjälpmedel Beredningen föreslår att övervakning enligt 27 kap 19 RB ska i fortsättningen även innebära att uppgifter i hemlighet får hämtas in för identifiering av tekniska hjälpmedel. Vidare föreslås att med uppgifter för identifiering ska avses uppgifter som inhämtas för att klargöra vilket visst tekniskt hjälpmedel som används för befordran av meddelanden. Slutligen föreslås att övervakning i syfte att identifiera tekniska hjälpmedel ska få avse sådana tekniska hjälpmedel som kan antas användas eller komma att användas för meddelanden till eller från den misstänkte. Det är framför allt användandet av anonyma kontantkort i brottslig verksamhet som föranlett förslaget. Kriminella personer köper, byter och slänger mobiltelefoner eller anonyma kontantkort mycket frekvent. Dagens regler med krav på känd teleadress gör i sådana fall avlyssning och övervakning omöjlig. Enligt beredningen finns nu tekniska hjälpmedel som kan identifiera andra tekniska hjälpmedel (teleadresser) som används av en viss person. Metoden ger på ett relativt enkelt sätt uppgift om vilka tekniska hjälpmedel som finns inom ett visst begränsat geografiskt område. Metoden ger användaren kännedom om alla de tekniska hjälpmedel som används i närheten. Denna metod skiljer sig från tidigare tvångsmedelsanvändning i så måtto att det inledningsvis riktar sig mot en stor och obestämd krets av personer. Det är den omständigheten att oskyldigas, icke misstänktas, tekniska hjälpmedel identifieras genom metoden som skulle kunna innebära ett allt för stort intrång i deras integritet. De uppgifter som erhålls med hjälp av denna metod rör emellertid uppgifter om telemedelanden, dvs. inte innehållet i ett telemeddelande. Uppgifter av den typ som avses får anses som även beredningen funnit utgöra ett förhållandevis ringa

9 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 9 (14) integritetsintrång. Med hänsyn till de stora fördelar metoden har vid brottsbekämpning tillstyrks även förslaget i denna del. Övervakningsuppgifter vid avlyssning Beredningen föreslår att om tillstånd har givits till avlyssning ska även övervakningsuppgifter få hämtas in med stöd av tillståndet och meddelanden hindras från att nå fram eller lämna ett visst tekniskt hjälpmedel. Orsaken till förslaget är att ansökningar om tillstånd till hemlig teleavlyssning oftast kombineras med en ansökan om tillstånd till hemlig teleövervakning, detta eftersom hemlig teleavlyssning ger de brottsutredande myndigheterna åtkomst enbart till innehållet i ett telemeddelande men inte uppgifterna som rör just det telemeddelandet, exempelvis från vilken teleadress det inkommande samtalet rings. Buggningsutredningen och lagrådsremissen den 6 april 2000 föreslog att enbart vissa teleövervakningsuppgifter skulle göras tillgängliga för myndigheterna vid tillstånd till hemlig avlyssning. Beredningens förslag innehåller inte dessa begränsningar. Av effektivitetshänsyn vid brottsutredningar och till att integritetsintrånget vad gäller övervakningsuppgifterna och stoppade meddelanden är betydligt mindre än det som avlyssning innebär finns inte skäl att införa de begränsningar som Buggningsutredningen och regeringen i lagrådsremissen föreslaget. Beredningens förslag biträds i sin helhet. Polisens tillgång till uppgifter om abonnemang m.m. En effektiv tillgång till uppgifter om abonnemang Beredningen föreslår att de brottsutredande myndigheterna ska ha samma generella rätt att få del av uppgifter om abonnemang från operatörer som den rätt som t ex SOS Alarm AB har. Förslaget rör vad utredningen kallar kataloguppgifter, dvs. uppgifter om namn, titel, adress och abonnentnummer. Med hänsyn till den ringa integritetsintrång som utlämnandet av dessa uppgifter till brottsutredande myndigheter innebär och till att

10 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 10 (14) dessa redan i stor utsträckning har tillgång till dem medför att det är svårt att invända mot förslaget. Utlämnande av vissa uppgifter från operatörer när personer har försvunnit Beredningen föreslår även att operatörer på begäran ska lämna ut uppgifter som angår särskilda elektroniska meddelanden och uppgifter för lokalisering av ett tekniskt hjälpmedel till polismyndigheten om uppgiften behövs i samband med efterforskning av personer som har försvunnit och det kan befaras att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa. Inte heller här finns anledning att invända mot förslaget då integritetskränkningen är liten och det i allmänhet är helt i den enskildes intresse. Förslaget har i denna del ett begränsat intresse ur åklagarsynpunkt. Skyldighet att registrera abonnemangsuppgifter för kontantkort Beredningen har inte funnit att det nu bör införas någon särskild skyldighet för operatörer att registrera uppgifter om abonnemang för kontantkort och uppgifter som visar var och när kontantkortet köptes. De argument som beredningen anför om de problem som en särskild skyldighet skulle innebära, sammanvägt med förslaget om att tillåta identifiering av tekniska hjälpmedel, som gör att behovet av registrering minskar, gör att förslaget även här biträds. Det kan understrykas att andra länder rätt nyligen har infört registrering av kontantkort. Det kan finnas anledning att följa upp utfallet av denna lagstiftning. Jag menar att det är viktigt att denna fråga hålls öppen för framtiden. Anpassningsskyldigheten Anpassningsåtgärder från operatörernas sida är en förutsättning för att tvångsmedel ska kunna verkställas. I betänkandet uttalas den rättspolitiska avvägningen att de telepolitiska målen inte får sättas före de kriminalpolitiska. Beredningens förslag är i denna del väl genomtänkt. Förslaget tillstyrks därför i sin helhet.

11 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 11 (14) Bevarandeskyldigheten Avsnittet avser skyldigheten för operatörer att bevara trafikuppgifter. Någon sådan skyldighet finns inte föreskriven i Sverige. Tvärtom föreligger enligt 6 kap 5 LEK, som huvudregel en skyldighet att utplåna trafikuppgifter när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande. Beredningen avstår från att ge något förslag på nationell lagstiftning eftersom det inom EU pågår ett arbete i denna fråga. Det är av vikt att bevarandeskyldigheten regleras och att denna inte blir för kort. Det finns anledning att försöka påskynda det pågående arbetet. Det kan här vara på sin plats att understryka att många europeiska länder redan har nationell lagstiftning som ålägger operatörer att bevara trafikuppgifter för brottsbekämpning. Medverkan vid verkställighet av vissa tvångsmedelsbeslut Beredningen föreslår att en bestämmelse ska införas i 27 kap RB om att en enskild är skyldig att genast på begäran av en brottsutredande myndighet medverka vid verkställighet av beslut om avlyssning eller övervakning. Förslaget vänder sig främst till operatörerna. Dessa har redan genom 27 kap 25 första stycket RB indirekt en skyldighet att biträda och lämna tillträde för polisen. Denna reglering är dock inte särskilt tydlig och som framgår av de uppgifter från Rikspolisstyrelsen som redogjorts för i betänkandet bör det ställas krav på operatörerna att medverka mer aktivt när det behövs. Förslaget medför som framgår av betänkandet en mer tydlig reglering av skyldigheten att medverka, vilket bör leda till en mer effektiv verkställighet av besluten. Jag delar även beredningens åsikt när den skriver att någon egentlig ökning av intrånget i den enskildes integritet inte uppstår. Hemlig dataavläsning Beredningen föreslår att hemlig dataavläsning ska införas som nytt tvångsmedel och anger att med hemlig dataavläsning avses att information i informationssystem i

12 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 12 (14) hemlighet avläses med hjälp av program eller annat tekniskt hjälpmedel vid förundersökning i brottmål. En skillnad jämförd med hemlig avlyssning är att beredningen föreslår att ett beslut om hemlig dataavläsning får innefatta rätt för den brottsutredande myndigheten att i hemlighet bereda sig tillträde till en plats som annars särskilt skyddas mot intrång, i syfte att installera de tekniska hjälpmedlen. Vidare föreslås en skyldighet att återta det tekniska hjälpmedlet om det inte på annat sätt kan göras obrukbart. Datorer finns i snart varje hem och på varje arbetsplats. Uppkoppling via Internet är mycket vanligt. Som framgår av betänkandet är den nya tekniken någonting som allmänt utnyttjas även av kriminella. Datorer används bl.a. till att gömma information, hålla sig anonym och undgå upptäckt. Det är då ofrånkomligt att de brottsbekämpande myndigheterna ges möjlighet att i hemlighet avläsa den information som används i brottslig verksamhet. En nyhet som skiljer dataavläsning från avlyssning är tillvägagångssättet för att komma åt informationen. Dataavläsning kan ske genom att den brottsbekämpande myndigheten i hemlighet sänder en mjukvara till en dator. Denna mjukvara ger sedan uppgifter om vilken information som finns i datorn. Dataavläsning kan även innebära att hård- eller mjukvara med liknande funktioner placeras i den informationsbärande utrustningen genom ett fysiskt ingrepp, t.ex. vid ett hemligt intrång i bostad eller på arbetsplats. Båda dessa metoder innebär en integritetskränkning i sig men kan inte anses allvarligare än själva avläsningen eller hemlig avlyssning. Beredningen har valt att lägga nivån för när hemlig dataavläsning ska få ske på samma höga nivå som för hemlig avlyssning. Detta är en rimlig avvägning. Hemlig dataavläsning innebär en kraftfull kränkning av den personliga integriteten för den som utsätts för det och bör då, som beredningen funnit, få användas endast vid mycket svår brottslighet och kräva domstolsprövning. Beredningen anger att den fått beskrivet för sig vilka röjningsrisker som finns och sätten att reducera dessa men att de inte går att redovisa några detaljer i den delen. Redan nu använder det stora flertalet internetanvändare program för att varna och stoppa någon från att obehörigen försöka sända in mjukvara i dator. Det finns en stor

13 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 13 (14) risk för att de brottsbekämpande myndigheterna i denna del kommer att vara med i samma kapplöpning som tillverkarna av brandväggar/virusskydd befinner sig i mot dem som framställer virus och trojaner. De brottsbekämpande myndigheterna kommer dock att befinna sig på virus- och trojantillverkarnas sida. Vad som nu anförts innebär inte att hemlig dataavläsning inte bör införas men jag ser att det kan innebära stora problem. Vad gäller överskottsinformationen är det rimligt att som beredningen föreslagit likforma regleringen med övriga tvångsmedel. Beredningen har valt att lägga bestämmelser om hemlig dataavläsning utanför rättegångsbalken i en egen lag med motiveringen att det är svårt att närmare ange detaljerna i frågorna innan bestämmelserna har tillämpats en tid. Bestämmelserna naturliga placering är 27 kap RB. Det finns dock ingenting att anmärka mot att under en övergångsperiod låta regleringen ligga utanför rättegångsbalken. Sammanfattningsvis är hemlig dataavläsning någonting som är nödvändigt för att de brottsutredande myndigheterna effektivt ska kunna bedriva utredningsarbete. Beredningens förslag är välavvägt och tillstyrks därför i sin helhet. Kostnader Beredningens förslag kommer att medföra en kraftig ökning av antalet ärenden som förs till domstol. Detta gäller särskilt de ärenden om övervakning där de utredande myndigheterna nu kan vända sig till operatörerna direkt enligt lagen om elektronisk kommunikation. Jag menar att det finns risk för att antalet ärenden kan bli avsevärt fler än beredningen räknar med och därmed även kostnaderna för domstolarna och åklagarväsendet. Ytterliggare en kostnadsdrivande faktor är att regleringen blir mer lättöverskådlig vilket minskar motståndet från de utredande myndigheterna att använda sig av tvångsmedlen. Beredningen nämner inte något om polisens ökade kostnader med anledning av det ökande antalet ärenden som förs till domstol. Utredande poliser är ofta inblandade i beredningen av de ärenden om tvångsmedel som förs till domstol. Det är också vanligt

14 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 14 (14) förekommande att polis deltar i de sammanträden som hålls vid domstolen. Detta medför att även polisens kostnader ökar om antalet domstolsärenden ökar. Vad gäller operatörernas kostnader för anpassningsskyldigheten är det rimligt att som beredningen föreslår lägga dessa på operatörerna. Catharina Bergqvist Levin Peter Hertting I den slutliga utformningen av detta yttrande har medverkat, förutom vice riksåklagaren Catharina Bergqvist Levin och överåklagaren Peter Hertting, kammaråklagaren Jan Wallström. Synpunkter har inhämtats från Internationella åklagarkammaren i Stockholm och 2:a åklagarkammaren i Göteborg.